Jag har läst..

De modigas rike av Tamara McKinley

Detta är den andra fristående romanen i en trilogi om det nykoloniserade Australien och om aboriginerna vars liv oåterkalleligt förändras av nykomlingarna.

Den innehåller
-passion
När George Collinson möter Eloise Cadwallader på guvernörsresidenset i Sydney är det kärlek vid första ögonkastet. Men Eloise är redan gift, och Edward är en oberäknelig man. Han skulle aldrig låta henne lämna honom. Inte levande…

-konflikt
Efter en våldsam massaker finns bara två överlevande aboriginer kvar i stammen, en äldre kvinna och en lite pojke. När Mandawuy växer upp tvingas han välja mellan den vite mannen och sitt eget folk

-vänskap
Alice har sett fram emot ett nytt liv med Jack Quince på hans fårfarm. Men väl där inser hon att farmen delas med Jacks vän och hans fru, en kvinna hon inte drar jämnt med. Inte förrän tragedin drabbar dem kan de båda mötas.

-uppror
Niall Logan är ett av många irländska barn som skickas till straffkolonin Australien. Varje dag är en kamp för överlevnad, varje dag växer vreden och längtan efter frihet. När han får chansen att göra uppror är han väl medveten om riskerna…

Jag sa redan när jag läste förra romanen att jag tyckte hennes första böcker var bättre. Numera känns det lite som om hon skriver på rutin, tyvärr, för egentligen är historierna både spännande och intressanta. Nu får jag lite “Harlequin”-känsla (romantiska pocketböcker) och jag tycker hon är en bättre författare än så.
Betyget blir bara ** men självklart kommer jag att läsa den sista delen också, om inte annat så för att läsa om aboriginernas historia som är den mest intressanta ingrediensen i böckerna.

Swallowing Grandma av Kate Long

Katherine is eighteen, and desperate for lots of things – to be thinner and less swotty, and to have cooler friends. But most of all she wishes that she had two parents instead of one grandma, Poll
Katherines father, Polls adored only son, was killed in a car crash when she was a baby. According to Poll, the crash was the fault of Katherines mother, who disappeared shortly afterwards and hasn´t been seen since.
Poll is pushing seventy, half-blind and utterly poisonous. Her ambition is for things to stay exactly the same forever, and for Katherine never to leave their pit village of Bank Top, indeed for her to leave the house only when strictly necessary.
Katherine has other ideas, especially when on her birthday, she receives a mysterious parcel of glamorous, grown-up clothes – so unlike the ones Poll makes her wear.
And then the handsome and self-assured Callum turns up, claiming to be a cousin she never knew she hand.
Katherine can feel that change is coming, the omens are all around her. In the meantime, she cleans up after Poll, revises for her exams, watches daytime tv and surfs the net at the library trying to find out how to be bulimic.
What she doesn´t quite ralize yet is that life won´t always wait for you to catch up with it.

En lagom humoristisk och småtrevlig barndoms-berättelse. Lättläst även om det förekommer dialekt som på engelska förstås är lite mer svårbemästrad.
Mitt betyg: **

Sommarsquash tokolosh! av Rachel Zadok

Faith växer upp i det lantliga Transvaal i Sydafrika på åttiotalet.
Hennes pappa är handelsresande och hennes mamma Bella säljer grönsaker och frukt på marknaden.
Faith lever nära Bella som fyller dottern med magiska och skrämmande berättelser om älvor och andeväsen som bor runt gården. Mest rädd är Faith för tokoloshen, en ande som håller sig dold i källaren.
Men hon har också annat att oroa sig för – när hennes älskade pappa en dag lämnar familjen faller mamman gradvis ner i depression och galenskap.
Det blir den färgade tjänsteflickan Nomsa som står för värmen och tryggheten i Faiths tillvaro, och när hon en dag försvinner leder det till en brytning mellan mor och dotter.
Femton år senare lever Faith i Johannesburg. Hon har inte talat med sin mamma på tio år när hon får ett meddelande från mentalsjukhuset där Bella är intagen.
Hon har avlidit och testamenterat gården i Transvaal till sin dotter.
Nu tvingas Faith konfronteras de mörka händelserna från barndomen och återvända till gården, omgiven av doftande citronträd och mörka skuggor.
Gradvis kommer förträngda minnen upp till ytan och en dag inser hon med chockartad kraft vad som verkligen hände den där natten för femton år sedan.

En annorlunda barndomsskildring kan man väl säga att detta är. Jag gillar att förflytta mig till olika miljöer och olika samhällstyper när jag läser, det ger ett mervärde att få lära känna en ny plats, både kulturellt och geografiskt.
Men, mest handlar nog den här boken om den lilla flickan som är så ensam i tillvaron. Apartheidens Sydafrika märks men är ändå i bakgrunden. Den lilla flickan förstår inte varför inte hennes Nomsa lyckas sälja några grönsaker på torget, när det är samma varor som hennes mamma förut sålt. Så småningom förstår hon att det är hudfärgen som är anledningen.
Faith är som ensamma barn ofta, mycket nyfiken, smyger in och lyssnar till de vuxnas samtal, ibland tolkar hon de vuxnas samtal helt fel vilket kan få svåra konsekvenser.
En läsvärd bok, dessutom lättläst med ett vackert språk
Mitt betyg: **

Min man David av Gerda Antti

När Marit vid 54 års ålder gifter sig med David, storbonde med släktgård som gått i arv i århundraden, blir det ett gott äktenskap fram till den dag då David råkar ut för en svår olycka. Hennes stronga och dugliga David, van att styra och ställa med allt, blir alltmer åsidosatt när sonen Peje tar sig allt större friheter som om fadern inte längre är att räkna med.
Marit slutar sitt arbete som sjuksyster för att David behöver henne under den långa konvalescensen, men hon är långt ifrån någon daltare och tycker att hon även skulle få tid för egen verksamhet på gården.
Hon lägger fram sina jobbplaner men stöter på hårdnackat motstånd och relationen mellan far och son, och mellan Marit och David, drivs till sin spets. Marit är ingen värnlös kvinna och tar gärna strid, men i sitt första äktenskap blev hon gruvligt sviken.
Ska nu också David svika henne?

Marit är en kvinna som funderar över mycket, stort som smått. Med rättmätig ilska och samtidigt en förlösande humor kretsar hennes tankar kring maktfullkomliga karlar och svagsnälla kvinnor, kring utbrända själar och för lite eller för mcyket kärlek. Inte minst rannsakar hon sig själv, och självinsikter är sällan skrattretande saker, konstaterar hon.

Utdrag ur boken:

“När man är nyförälskad går inte kärleken mycket djupare än till under kläderna på varandra och då tänker man inte på annat, men vi hade gift oss på gamla dar som man säger och varit gifta i många år, och då blir det av den där förälskelsen i bästa fall en mindre hjärtklappande sort och en mindre blåögd kärlek, nästan som en hushållskärlek, som husmanskost kan det bli. Som en hushållsost som inte har så mycket smak men som inte är så tokig i alla fall att äta till vardags. Ja, jag tycker väl att det där med kärlek, när det värsta har lagt sig, det kan bli som kompanjonskap, som en affärsidé, mellan två hederliga.Som man vänjer sig vid, som vid sin andra halva. Som man tittar efter den andra sockan på morgonen. Van som man är vid två sockor. Och är inte det så bra som det kan vara?”

” För David, han har det gamla vanliga manliga draget, det att först säga nej till nästan allt, framförallt om det som sägs och föreslås kommer från en kvinna, något som nog alla gifta kvinnor känner igen. Om förslaget inte skulle gälla att hon vill hopp i säng med honom ögonblickligen. Men annars, först ett nej, det är lugnast. Om det så gällde att jag sa att diska stekpannan sist och glasen först, inte kunde jag vara säker på att han gjorde som jag sa. Det är det där suveränitetsdraget de har.”

Ja det glimtar till med kloka ord och stolligheter lite varstans i boken. Jag har läst hennes tidigare bok “Ungdjävlar” som jag gillade skarpt, och visst har hon kvar samma myndiga stämma även i denna bok. Hon provocerar med sitt raka spontana sätt att skriva och beskriva.
Ändå tyckte jag den här boken var lite svårläst. En lång lång monolog kan den liknas vid, med många ord i långa meningar i långa kapitel. Punkt. Jag satt ibland och längtade efter punkten, att meningen, kapitlet skulle ta slut någon gång.
Det krävs total koncentration att ta till sig det lästa. Texten flyter inte bara på.
Den kräver närvaro. Själva storyn är egentligen ointressant, det boken handlar om är livsvisdom, livserfarenhet och en åldrande kvinnas åsikter om både sin egen och samhällets roll i tillvaron.
Det blir faktiskt bara** av fyra möjliga

lite ynkepynk

Har känt mig lite ynkepynk ett par dagar.
I måndags när jag vaknade hade jag vrålont i vänster fot!
Kunde inte sätta ner foten och kunde inte vicka på tårna..
Vad detta helt oanmälda problem var vet jag ännu inte.
Foten var svullen på området ovanför tårna och värken förvärrades under dagen.
På kvällen var värken så svår att jag tog en värktablett, Diclofenac, som jag tidigare fått utskriven för min onda vrist.
Det blev dock dåligt med sömn och hela gårdagen var jobbig.
Mot kvällen tyckte jag det började bli bättre, men jag tog tre tabletter under dagen.
I morse när jag vaknade så var värken borta!
Vips bara sådär. Inga som helst problem att gå eller stå..
Men…
istället knep det förfärligt i magen…
Så denna dag har tillbringats i huvudsak på toaletten!
Det tog ett tag innan jag kom på sambandet, det var förstås värkmedicinen!

Nu har jag försökt kurera mig med finsk surmjölk och maken kom nyss hem med Proviva-dryck
Nu kan jag bara hoppas att detta ger med sig snabbt, börjar känna mig som en fånge som sitter inne på livstid, haha!

Har alltså inte varit utomhus sedan i söndags, och har därför roat mig med att fota …på balkongen!

Det var mycket aktivitet vid fågelmataren, det behövs energi när det snöar!

Den tunga snön har lagt sig på ljusslingan

och det blir så vacker stämning i mörkret

Vad kan man mer fota från balkongen?

..man har det inte roligare än man gör sig..

Och roligare än så här blir det inte i pörtet idag!

Jo förresten, bonussonen Fredrik med fästmö har kommit hem från Thailand!
De startade sin hemresa igår morse klockan 6 då de åkte från Bangkok till Phuket, landade på Arlanda för ett par timmar sedan efter mellanlandning i Istanbul.
Ett och ett halvt dygn på resande fot, tur dom är unga!

Mumsiga ankbröst

Delar med mig av receptet till mumsiga ankbröst som vi åt i helgen

Visst ser det smarrigt ut! Här i stan har jag aldrig funnit några färska ankbröst, denna har varit fryst. För att det ska bli gott är det stekningen som är viktig.

Först skårade jag skinnet, sedan lade jag köttet i kall stekpanna, och satte värmen på medel (4). När värmen var uppnådd stekte jag köttet på skinnsidan i ca 8 minuter, och öste bort fettet som smälte under tiden. (Det sparade jag och använde senare..)
Sedan vände jag köttet, stekte det ett par minuter, saltade och pepprade och la över på ett ugnsfat. Att använda sig av stektermometer är jätteviktigt för att inte köttet ska bli segt och tråkigt. Har du ingen bra, så tycker jag du ska önska dig en i julklapp!
I 150 grader fick sedan köttet stå till 56 graders värme Sedan fick köttet vila ca 5 minuter i folie innan jag skar upp det i skivor.

Jag hettade upp en matsked honung i en kastrull, hällde i en slurk balsamvinäger, ett par teskedar kycklingfond och ca en dl vatten. Detta fick koka ihop till en god sky att hälla över köttet vid serveringen.

Som tillbehör serverade jag rösti.
Jag rev 500 g potatis grovt, blandade med en msk vetemjöl och ett ägg, saltade och pepprade och stekte små plättar i det överblivna ankfettet.
Blancherade smörslungade sockerärter passar bra till.

Mums va gott och enkelt detta var!
Ankbröstet vägde ca 450 gram och räckte mer än nog till två personer, även jyckarna fick smaka…

Jag har märkt att det är många besökare just nu som hittar till min sida genom att googla på “finsk julmat”
Kanske vill du också prova på något recept, i så fall hittar du sidan här

I mitt nästa liv…

I det här livet är jag en kvinna.
I mitt nästa liv skulle jag vilja bli

en björn

När man är björn måste man gå i ide. Man bara sover i sex månader. :sleep:

Jag skulle kunna leva med det.

Innan man går i ide måste man äta kopiösa mängder mat. :yum:

Jag skulle kunna leva med det också.

När man är en björnhona så föder man sina ungar (som är

valnötsstora) i sömnen.

När man vaknar är ungarna halvt uppvuxna, gulliga, kramgoa björnungar. :thumbsup:

Jag skulle absolut kunna leva med det.

När man är björnmamma vet alla att man menar allvar. Man klappar till

vem som helst som stör ens ungar.

När ungarna blir irriterande klappar man till dom med. :angel:

Jag skulle definitivt kunna leva med det.

Om man är björn FÖRUTSÄTTER ens partner att man vaknar med en morrning. :evil:

Han FÖRUTSÄTTER att man har håriga ben och ett överflöd av

underhudsfett. :luv:

Japp.. jag blir björn! :D