Vädrets milda makter

Så här såg det ut exakt för tre år sedan!

Och idag för ett år sedan fick vi 2,1 decimeter snö!

I år verkar det dröja innan vintern gör sitt intåg, längtar till vita vidder och härliga sparkturer!
Men, jag ska inte klaga!

Jag hittade nämligen mitt livs första blomkålssvamp idag!
Den sägs vara mycket sällsynt norr om Stockholm så glädjen var desto större!

Vår fantastiska nya favoritskog gör mig verkligen inte besviken, både trattisar, frostvaxskivlingar, olivvaxskivlingar och gula kantareller blev fyndade idag!

Blomkålssvampen ska jag steka dag och avnjuta tillsammans med en tjälknöl på älg, potatisgratäng och rödvinssås…

Med eller utan snö och svamp så hoppas jag att ni alla kan njuta av en skön helg!

Halta-Lottas krog…

Halta-Lottas krog, nä, men Halta-Paulas Pörte kanske?
Tur jag har mina bad två gånger i veckan, för nu blir det inte mycket promenader!
Igår klämde sjukgymnasten på min häl och domen var: Inflammation i hälsenan.
Och? undrade jag, vad gör man?
Väntar tills det går över, var det lakoniska svaret jag fick…
Jag tänker knapra i mig makens kvarvarande anti-inflammatoriska tabletter för på måndag åker han iväg några dagar och då har jag två hundar att rasta, flera gånger om dagen!

Att gå utan att sätta ner hälen, ja, det kan nog bara balettdansöserna, inte jag!
Någon som har erfarenhet av onda hälar och vad man kan göra för att påskynda läkningen? Alla tips på huskurer, humbug, trollkonster och häxbrygder är välkomna!

Efter en lång period ”inne i dimman” har solen återkommit ett par dagar. Så här ser det nu ut hos mig i södra Dalarna

Halta-Lotta har tagit sig upp på promenadstråket.
Inte mycket höstfärger kvar, björkarna står kala och fryser förutom kanske en sista tuss med löv som klänger sig kvar på dom översta grenarna

Utsikten däremot blir ju bara vackrare när lövträden inte hindrar sikten.

Men det var ju de sista höstfärgerna jag skulle fånga med kameran, och visst finns dom!

Himlen är knallblå

Hittar ett riktigt praktexemplar

även vissna löv kan vara konstverk

Lärkträdet lägger man inte mycket märke till på sommaren men vilken vacker höstkostym det har!

Surt sa räven….

Jag har läst…

När vi spelade Afrikas stjärna av Merete Mazzarella

I boken beskrivs farmorsrollen och barnbarnen varken som något sockersött eller enkelt.
Det är ljuvligt, men inte enbart ljuvligt, inte hela tiden. Alla nära relationer är komplicerade, och familjekärleken skiljer sig inte från annan kärlek. Det är samma frågor som ställs om och om igen: älskar jag – är jag älskad?
Boken innehåller en genomgång av hur man sett på barnbarn i litteraturen och inom forskningen men Merete Mazzarella skyggar inte för att också berätta om sina egna erfarenheter.
Hon bor i Finland och i Sverige, barnbarnen i USA. Det är en ständig saknad och de kulturella skillnaderna är förutom berikande också tärande.
Mazzarellas bok är djupt personlig – ärlig och öppen för både glädje och sorg – att den dessutom är humoristisk är inget minus!

Detta var en bok som var mycket lätt att ta till sig, åtminstone om man under femton års tid haft barnbarn, varit mormor, och nu även blivit bonusfarmor.
Ett roligt fenomen är att det är skillnad på farmor och mormor, googlar man på mormor får man 1850000 träffar medan farmor bara ger 1230000 träffar!
Detta föranleder författaren som är farmor att dra vissa slutsatser.
Den runda tanten är mjuk, glad och generös, sjunger medan doften av nygräddade bullar sprider sig i köket. Mot sina barnbarn är hon idel kärleksfullhet, de får äta så många bullar de vill och hon överöser dem med presenter.
Magra tanten är vass och sträng., Hon säger till och säger ifrån. Magra tanten kräver att barn ska torka av sig fötterna och tvätta sig om händerna.
Mormor föreställer vi oss som runda tanten och farmor som magra.
Schablonbilderna är radikalt olika!
Vad är jag, ja rund är jag ju tveklös, men jag kan också uppfattas som sträng.
Så är det gärna när man är uppfostrad till att vara snäll, att synas men inte höras!
Boken handlar mycket om vad man vill föra över till sina barnbarn, hur man vill bli ihågkommen.
Författaren relaterar till och minns sin egen barndom, den påminner mycket om min egen, uppvuxen som jag också är i Helsingfors.
Hon reflekterar över avstånd inom familjen, över hur olika generationer uppfostrats, och jag kan lätt konstatera att när man blir mormor/farmor så är man mossig oavsett om man som jag bara var fyrtio år!
Barnbarnen himlar med ögonen när man berättar om hur det var att växa upp på sextitalet, rena stenåldern i både deras och i mina egna ögon, hihi
En bok fylld av aha-upplevelser och livsvisdom, läs den gärna!
Mitt betyg ***

Hypnotisören av Lars Kepler

I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus.
Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen. Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.
Sonen svävar ut och in ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken för att få en bild av händelseförloppet.
Därmed bryter Erik Maria Bark sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början.

Jaha, då har jag ännu en gång fallit till föga och läst en upphaussad deckare!
Förra gången var det Stieg Larsson och där läste jag bara första delen av trilogin. Jag blev besviken på den och tyvärr måste jag säga samma sak om denna grymma våldshistoria som smaskar i blodbad bland onda barn och sadistiska psykopater.
Karaktärerna är vaga och uddlösa men vissa klicheér uppfylls.
Det är bara att konstatera att jag inte har någon behållning av historier där enbart människans absolut dunklaste drifter står i fokus. Eftersom jag inte läser deckare så ofta, så undviker jag att fundera så mycket på om detta är en lyckad intrig och hur man spinner vidare på den, nöjer mig med att glädjas åt att det finns andra typer av böcker som passar mig hundra gånger bättre!
Mitt betyg blir **

Sånt man bara säger av Helena von Zweighbergk

Susanne lämnar man och tre bonusbarn och drar sig undan till torpet på landet. Nu ska hon få tid bara för sig själv.
Men fristen blir kort. Systern Louise ber henne att ta hand om den femtonåriga sonen Jonas en kort tid. Han behöver ett hem medan Louise får ordning på sitt röriga liv.
Jonas är en blek och misstänksam tonåring och Susanne har svårt att vara lika duktig och ansvarstagande som hon brukar. Tidigare var Johas en kär systerson, som Susanne ofta satt barnvakt åt. Nu känner de knappt varandra. Hur mår han egentligen? Och vad händer i Louises liv? Vad har hon för hemliga planer?

En berättelse om ett ofrivilligt möte mellan en femitoårig kvinna och en ung pojke som både har vänt livet ryggen. Om hur livet kan tränga sig på och tvinga oss att ta reda på vad som verkligen spelar roll i den här världen.

Utdrag ur boken:
”Luta dig inte mot fönstret!” säger jag med hög röst. Jonas fortsätter att lyssna på sin ipod med inåtvänd min och jag tänker att slå ihjäl dig då, nu har jag i alla fall varnat dig. Och i mitt huvud blixtrar orden ”din dumma ungjävel” vitt och klart och knivskarpt. Jag försöker mota undan dem och under mina ögonlock kommer Sverige tillbaka. Stillheten som var då jag vaknade om mornarna. Att vakna långsamt, glida in och ut ur sömnen. som att doppa tårna i verkligheten några gånger innan man hoppar i. Att kunna sätta sig upp i sängen och känna det kalla golvet under fötterna och ångra sig. Sjunka tillbaka i sängen som om det gick att krypa tillbaka till ett liv innan födelsen.”

Jag har inte läst någon av Helenas tidigare utgivna böcker.
Jag har sett henne på teve som filmrecensent, och inte tyckt att hon varit så märkvärdigt bra utan ganska vass i sina bedömningar.
Konstellationen mellan en tonåring och en ensamstående femtioårs-kvinna var dock lite lockande, och jag blev inte besviken, snarare tvärtom.
Jag kan tydligt se framför mig varenda person som förekommer i berättelsen, den äldre systern, den ordentliga, den yngre systern, vars liv alltid verkar vara kaos, den gamla pappan som inte längre orkar lägga sig i, och tonårssonen som varken hör eller ser eftersom han lever hela sitt liv med hörlurar på!
Och hon den äldre systern, som bara ville leva i lugn och ro ensam och ifred, kan till sist ändå konstatera att när man lever så måste man också bry sig om andra.
Mitt betyg ***

Stockholm tur/retur

Vilket dassigt väder det har varit hela helgen!
Dimmigt, grått, regnigt, ja rent ut sagt deprimerande!
Tur att man hade något trevligt att se fram emot!

I lördags morse rullade vi iväg mot huvudstaden och där möttes vi av

en pigg liten tjej, tre veckor gammal!

…men det ändrade sig hastigt och lustigt! Det är tröttsamt att växa!

Blinkas talande blick säger väl det mesta om vad jyckarna tyckte!
Nyfikna var dom, men också lite obekväma i situationen och höll sig lite på sin kant även om det luktade gott i blöjan, haha

Melissas faster Teresia tittade in på söndagen på väg till Derbyt!
Om det var hennes förtjänst vet jag inte men AIK vann!

”Frisk” luft intogs på balkongen och där visade sig Sumpans djurliv, stora flockar av kanadagäss går och letar mat. På kvällen tog siluetter med långa öron över parken, hararna lekte kurragömma bland träden!

Nu dröjer det till juletid innan vi ses nästa gång, då är Melissa redan tre månader, bebistiden går fort!