Jag har läst…

Vårt lejon Christian – Historien om tre vänner och deras gripande återförening av Anthony Bourke och John Rendall

Anthony och John köper 1969 en livs levande lejonunge på varuhuset Harrods som vid den här tiden säljer exotiska djur. De döper honom till Christian. Han får med dem i deras lägenhet i London och blir snart ett lokalt fenomen som är med i reklamfilmer och minglar med kändisar.
Men att ta hand om ett lejon är inte alltid lätt, framför allt inte när han växer till ett ovanligt stort lejon. Anthony och John inser att de inte kan ta hand om Christian och beslutar sig för att ta honom till Kenya där han ska få lära sig att leva i det fria.
Ett år senare återväder de. De får höra att den nästan fullvuxne Christian inte kommer att känna igen dem.
De miljoner människor som har sett den rörande videon som skildrar deras återförening vet att så inte är fallet.
1971 berättades denna historia för första gången i bokform. Den har nu uppdaterats och aktualiserats.

Jag som miljoner andra har sett YouTube-klippet som kniper tag i hjärteroten och när jag såg att det fanns en bok så lånade jag förstås hem den för att få lite mer information.
Och visst är det en rörande historia, två unga killar som helt ingnorant går och handlar en lejonunge på ett varuhus! Man skulle tro att det hände för hundra år sen…
Men, det mest intressanta är berättelsen om återanpassningen till det vilda livet och till andra artfränder.
Utdrag ur boken:
“Boy var enorm, imponerande, och stod orörlig med blicken fäst på Christian. Begripligt nog var han förvirrad och skrämd. Christian gick långsamt och försiktigt efter oss och kröp ihop bakom oss och tryckte sig mot våra ben. Plötsligt kastade sig Boy med ett öronbedövande rytande mot Christian. Under hans tyngd gav stängslet efter något, och vi sprang iväg åt olika håll. Stackars Christian låg kvar där han låg men kröp ihop och morrade. Christian var svårt skakad och behövde tröst. Det var uppenbarligen chockartat för honom att upptäcka att han inte var det enda lejonet i världen, och att det första han träffade dessutom var minst dubbelt så stort som han.”

Boken innehåller också många underbara foton på Christian samt information om George Adamson Wildlife Preservation Trust som jobbar med återanpassning av vilda djur.
Mitt betyg ***

Berta och Byn av Ester Cullblom

Berta, född och uppvuxen i Stockholm, sökte sig under tidigt 1970-tal till Tornedalen där hon hade många släktingar på mammas sida. Hon gifte sig med Gunnar och kom att tillhöra en stor jordbrukarfamilj som svärdotter. Berta fick ställa om från stad till landsbygd. Anpassningen till familjen gnisslade betänkligt då hon våldtogs av sin mans bror en mörk kväll. Ett minne som förföljde henne ända till en höstdag…

Den här berättelsen är skriven av en kvinna som utkom med sin första bok när hon var över sjuttio år gammal. Alla berättelser handlar om livet i Tornedalen och jag har läst alla tre.
Lite haltande är hennes skrivande, men berättelserna är fint beskrivna och känns genuina.
Visst kan man också få intrycket av att Tornedalen är lika med Jämmerdalen, men det är nog inget lätt liv att försöka bemästra det bistra klimatet och den magra jorden där uppe i norr.
Mitt betyg : **

Rödby – Puttgarden av Helle Helle

Två systrar delar lägenhet på den danska sidan i Rödbyhamn, vid färjelinjen Rödby-Puttgarden. Tine som är storasyster, har just fått en baby med en okänd man. Jane ska börja arbeta på båtarna, precis som sin syster och som deras mamma tidigare gjorde.
När systrarna talar om sin mamma försöker de förklara: “Om någon frågade mamma hur hon mådde brukade hon svara med vad hon hade gjort”. För kvinnorna passerar män förbi alldeles för fort.
Under en av Janes första arbetsdagar i taxfreeshoppens parfymeri på båten träffar hon en kollega: “Han sträckte sig ner efter en låda och nuddade vid min höft på vägen upp. Marken gungade lite under mig. Hans ansikte var tätt inpå mitt, så jag rufsade om hans hår med en självsäkerhet som var olik mig”
Inom loppet av en vecka dör fyra personer i deras närhet i Rödbyhamn

Jag hade faktiskt lite förväntningar på den här boken. Författaren har vunnit priser i sitt hemland och har jämförts med ingen mindre än Ernest Hemingway.
Nå, det var som det brukar, det som rosas i kritikerpressen är inget jag brukar jubla åt. Nu var inte denna berättelse ett dugg “svår” eller djuplodad eller märkvärdig, den var tvärtom ganska simpel.
En nostalgisk berättelse om ungdomsåren utan större åthävor, språket utmärkte sig inte särskilt, dialogen och berättarstilen var lättläst men inte särskilt originell. Jämförelsen med Ernest låter jag bli att kommentera, så mycket Hemingway har jag inte läst.
En bok som inte lämnade efter sig något spår efter det jag läst ut boken.
Betyget sträcker sig till **

Fiskarens garn av Stefan Spjut

Boken handlar om livsviktiga ting – om vatten och om korrespondens. Och om Gösta Blombeck på Stengölparen, som har för lite av båda. Regnvattnet i skrevorna och i tunnan är slut och andra människor har han inte mycket samröre med. Uggleböckerna och batteriradion är det enda som vittnar om världen utanför hans ö.
Det är fiskarna, fåglarna och katten som håller Göstas känsloliv igång. Samt Alvar, grannen som köper Göstas fisk och förser honom med dricksvatten – tills han får sommargäster.
När sondottern Malva, hennes mamma och en som heter Gärd flyttar in hos Alvar förändras allting.
En klassisk svensk roman, berättad med stor språklig energi om lust, liv och död på några öar i skärgården.
Verben spritter som nyfångad fisk, en gammal harv borde flyttas och i djupet rör sig den silverglänsande sillkungen.
Utdrag ur boken:
“Gösta stoppade in en sked med pudding i gapet. Jag har sett två filmer, sa han. På biografen i Norrtälje. De var monsterfilmer bägge två. Den ena hette Frankensteins monster, han var lång och hiskelig, han kastade ett barn i sjön, hon dog av det.
Och den andra filmen, fortsatte han, var om en sjukdom och den sjukdomen var som ett monster, och det monstret minns jag vad det hette, för det hette nästan som båten jag åkte på när jag for hem från biografen. Syfilis var det.
Hette båten det, sa Bergström. Kan det stämma…
Nej, sa Gösta. Sylfid, Ångfartyget Sylfid.
Det var en mörk och allvarlig röst som sa att man kunde tappa både det ena och det andra om man inte aktade sig för könsumgänget. De smittade människorna förvandlas till vark, så sa det. När jag åkte hem och stod på fördäck var det ett litet fruntimmer som började prata med mig. Jag tyckte att hon var nog lite röd runt näsan, det kunde nog vara en venerisk sjukdom runt den näsan tänkte jag, så jag gick in, för något vrak, det vill man inte bli”

Det var en riktigt tänkvärd historia detta. Det kunde vara lätt att rycka på axlarna och skratta åt den stackars enslingen där ute på sin ö, men skrattet fastnar i halsen. Vi ser en otroligt utlämnad spillra till människa vars enda möjlighet till utveckling var att läsa “Uggleböckerna”, faderns bokband från A-Ö, söndertummade och välnötta. En riktigt snuskig gubbe är han, både kroppsligt och själsligt, han erfår inte mycket sympati för sitt sätt att leva och vara.
Men, vilket underbart språk Stefan Spjut använder sig av. Jag njöt av texten, av varje mening, oavsett hur lortig och osmaklig den än var.
En historia om en som är eljest, som inte är som vi andra, som inte passar in i mallen, som försöker leva sitt liv utan större åthävor.
Och denna bok, den är värd **** för den gubben han har fastnat på min näthinna han!

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Ett spädbarn, en liten flicka, hittas övergiven i en grop i skogen och växer upp gömd i en källare. Hon har en enastående förmåga: hon kan sjunga helt rent, och härma all musik hon hör. Men hon är sluten i sig själv och utåt uttrycker hon varken känslor eller önskningar.
Samtidigt föds en annan flicka i en alldeles vanlig familj. Hon har inga speciella förmågor, är inte enastående på något sätt. Hon är precis som alla andra…möjligen lite fulare, lite tjockare, lite konstigare, lite mer utanför.
Det dörjer fjorton år innan de två flickorna möts.
Tillsammans sätter de igång en seire händelser som leder fram till Allsång, kaos och ett annat liv.
Och de är inte längre ensamma.

Sveriges Stephen King har åter levererat en historia. Bland skräcken och hemskheterna, blodet och vidrig ondska döljer sig två människoöden som präglas av sitt utanförskap.
Inget mästerverk, men klart läsvärd, jag gillar att växla mellan olika typer av litteratur och att då och då sätta tänderna i en skräckroman är uppiggande även om en besk smak sitter kvar i munnen långt efter att boken är utläst, masspsykos är farlig….
Mitt betyg ***

0

Livsandarna kanske börjar vakna….

Heej på er alla goa kompisar!
Som ni ser har jag höstpyntat pörtet med ett nytt pinfärskt foto taget igår på vår promenad runt sjön.
Skulle du inte se den nya layouten bör du uppdatera sidan några gånger.

Efter två riktigt jobbiga veckor i sjukbingen är jag nu feberfri även om förkylningen sitter i och Hasse och jag fortfarande snörvlar ikapp.
Lukt- och smaksinnet har inte heller börjat fungera, magen säger att jag är hungrig men det mesta smakar sågspån…
Men trots allt så har jag nu ett par dagar på skakiga ben varit på kortare promenader och bara det känns som en stor seger!
Vi har haft några riktigt fina höstdagar, i förrgår fick vi till och med bråttom att ställa fram utemöbeln så vi kunde sitta o fika i solskenet!
Vi trivs alldeles förträffligt i nya pörtet även om varken gardiner eller tavlor ännu hittat upp på väggarna.
Grannarna får passa på att glutta på en fet finnkäring som näck kliver upp ur sängen innan hon får på sig morgonrocken, men det bjussar jag på!

Idag slutade jag spela Farmville!
Jag har haft stort nöje av spelet i flera månader, men i sanningens namn är jag mer av en fäbodjänta än en storbonde!
Charmen med att gå o klappa getter och mjölka kossor har gått över när djurbesättningarna vuxit till flera hundra.
Dessutom vill jag göra en nystart i bloggen, jag vill börja måla och scanna in gamla foton, och framför allt vill jag ha tillbaka en relation med alla er bloggvänner som jag försummat av olika randiga orsaker länge nu!

Men följetonger ska jag inte börja skriva, så nu avslutar jag med några bilder från en byavandring vi gjorde härom dagen

Här ser vi pörtet i periferin från en ny vinkel

En glad porlande bäck går genom byn

Men hallå, ligger fashionabla Beverly Hills här???

Bah, någon har behagat att skämta, det är ju Bäverdammen och inget annat!

Inga goda bröddofter idag!

Häftigaste traktorn jag sett, helt i lila!

Gamla välvårdade uthus, en glädje för ögat!

Så vackra byggnader man byggde förr!

Nu ska jag gå o käka sågspånskotletter till middag, önskar er som tittar in en fortsatt underbar hösthelg!

0