Jag har läst..

Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Vad gör en läkare när en patient inte vill ha hjälp trots att det kan kosta henne livet?
Om det är en bra läkare tar hon reda på varför – och det är en konst, en svår konst.
Astrid Seeberger har mer än tjugofem års erfarenhet som njurläkare. Hon vet att mötet mellan läkare och patient måste präglas av det hon kallar en skamlös nyfikenhet, den som når fram till patientens innersta. Den nyfikenhet som får den bortvända att vända sig mot dig.
Det har blivit en bok för alla som är intresserade av hur människor förstår och inte förstår varandra, fylld av egna minnen, erfarenheter och reflexioner.

Ur förordet:
“Hon är ingen romantiker utan en modern läkare. Hon använder sig av all teknik som står henne till buds. Men hon visar hur samtalet, de rätta orden, i ett visst ögonblick kan väcka en livslust som kan vara förutsättningen för att den mänskliga organismen ska vända mot överlevnad.
Allt hänger samman. Samtalet är livsnödvändigt. Liksom beröringen. Handflata mot hud. Och kroppens gensvar. Beröring är också en del av samtalet.” (Agneta Pleijel)

Denna bok är en essä, en bokform jag sällan eller aldrig läser.
I många stycken är boken helt underbar med historier ur verkliga livet som klamrar sig fast i hjärteroten.
Det jag har svårt för är de många citaten, upprabblandet av diverse fantastiska vetenskapsmän, författare, tänkare osv. som alla har sagt något odödligt. Dessa citat stör min läsning. Antagligen för att jag inte är van vid denna skrivform.
Författaren tar också upp ett högaktuellt ämne, nämligen, vad händer med de så viktiga mötena mellan människor i vår datoriserade värld? Kan sms, chattar, Facebook och dylikt ersätta fysiska möten människor emellan? Svaret är förstås nej, men vet vi vilka konsekvenser dessa borttappade möten kommer att ha för oss som individer?
I den här lilla boken finns berättelser som kommer att leva kvar i mitt minne mycket mycket länge. Jag tar med tacksamhet emot dem och gömmer dem i mitt hjärta

Ett litet utdrag ur boken, under ett seminarium som handlade om närvaro:

“När man har sju patienter till på mottagningen och sedan skall skriva in två nya på avdelningen och därefter tala om för herr Grönkvist att njurarna är skrutt och för fru Karlsson att hon har cancer och sedan diktera fem remisser och två sjukskrivningsintyg och ordinera mediciner, de rätta doserna, annars kommer Ansvarsnämnden med sin bila, och sedan störta iväg för att hämta barnen på daghem och djävlar om pendeltåget är försenat, då blir ens fru sur igen. Hur i helvete skall man kunna fokusera på nuet i den här röran?”

En bättre julklapp än denna tänkvärda lilla bok har jag svårt att hitta
Mitt betyg:****

Medan segern firades av Jens Orback

“Jag vet hur kvinnorna har det. Vad det är hon vet frågar jag inte. Inte heller frågar jag vad soldaterna gjorde med henne. Sådan är vår överenskommelse. Jag vet inte var den kommer ifrån. Kanske har jag ärvt den ifrån pappa. Fast när han var med sa inte mamma att hon visste hur kvinnor som blivit våldtagna har det. Något börjar sippra ut. Det kommer en hel mening. Det kommer två. Hon driver oss framåt. Bakåt. Utan synbar ordning men i allt högre fart. Och nu är inte himlen bara blå. ”

Katja kom till Sverige 1949 för att arbeta och valde att stanna och bilda familj. Hennes berättelser om sin uppväxt kom aldrig längre än till den 13 mars 1945. När hon berättar om hur ryska soldater sparkade upp dörren till deras hem och tog med hennes pappa spricker rösten.

Journalisten och politikern Jens Orback berättar personligt och gripande om vad som hände hans mamma Katja vid andra världskrigets slut. Hon och hennes familj var några av de många tyskar som drevs på flykt från sina hem och utsattes för brutala övergrepp – något Katja aldrig pratat om, förrän nu.

Detta är en grym bok. Den var jobbig att läsa. Det fanns inte utrymme för egna fantasier eller tankar, den trängde på, historien. Allas vår historia, från Europa, från andra världskriget, om tyskar, judar, polacker, ryssar, förtryckare var dom allihop. Den är inte påhittad, berättelsen, och det är många människor som lever med dessa minnen, än idag. Och det har hänt på andra ställen, i andra krig, och det händer någonstans i världen, varje dag. Tacka sjutton för att det är jobbigt och gör ont att läsa om även när man själv är förskonad.
Mitt betyg ***

0

Jag har läst..

Matupproret Vägen till god och näringsrik mat på skolor, sjukhus och äldrevård av Camilla Sparring

För tre år sedan fick Camilla Sparring nog och tog upp kampen mot det matindustriella komplexet och storfinansen.
Matupproret ger röst till barn, sjuka och gamla, eftersom de som gäster i den offentliga restaurangen faktiskt inte har något skydd i svensk konsumentlagstiftning.
Camilla räds varken Lagen om offentlig upphandling, EU-direktiv, det politiska etablissemanget eller pampar och direktörer. Hon kräver att våra förtroendevalda ska ta det ansvar vi förväntar oss av dem och ger konkreta exempel på missförhållanden. Vi får dessutom tips på utvägar för både den offentliga restaurangen och dess gäster.
Camilla berättar i boken om enkel vardagsmat, varifrån maten kommer, om vår matkultur och måltiden som källa till välmående, om alla de små enkla val vi kan göra för att vi och vår planet ska må så bra som möjligt. Följ med på en resa som en gång började i en förtvivlan över att de gamla inte åt den mat som hemtjänsten levererade, till hundratusen underskrifter för ett nationellt Matuppror och mynnar ut i en stiftelse, folkbildning på bred front och i förberedelserna för en ny lag – lev Sparring!

Jag har beundrat denna dalkulla länge nu för hennes entusiastiska engagemang. Därför ville jag också läsa boken som är alldeles nyutkommen, även om den kanske mera riktar sig mot den offentliga sektorn än mot privatpersoner.
Budskapet är ju trots allt lika viktigt oavsett var i samhället vi befinner oss, maten ska smaka gott, vara näringsriktig och helst närproducerad.

Så här börjar inledningen på boken:
“Det faktum att mina barns små magar skulle utsättas för samma mat jag sett mina kära gamlingar gråta över, gjorde att nackhåren reste sig. Min resa började via skolmatsalen.”

Jag hittade också ett avsnitt som berörde mig därför att jag själv undrat om inte detta är ett problem vi själva skapat.
Utdraget lyder:
“Med tanke på alla laboratorieliknande krav på livsmedelshygien skulle ingen av oss sjuttiotalsungar överlevt. Idag verkar avsaknaden av bakterier blivit ett problem, barnens immunförsvar får aldrig chansen att utveckla några muskler, och det finns det, som pekar på att det kan vara en av anledningarna till att allergierna ökar.”

Precis så tycker jag, herregud, ungarna får inte baka på dagis, inte hjälpa till med matlagningen för maten kommer som färdig koka-kyl. Allt ska vara sterilt. Nej, låt ungarna upptäcka hur roligt det är att själva vara med i tillagningen, hur mycket godare maten blir och smakar!
Jag tänker inte äta koka-kyl-mat på ålderdomshemmet!

Vill du själv göra uppror, läs boken, bli inspirerad!
Mitt betyg ****

Salt av Valerie Aikman-Smith

Salt i alla dess former är en krydda som ingen kock vill vara utan. Salt är inte bara en trendig krydda – det är en nödvändighet för att få maten att smaka gott.
I den här boken får vi se vad vi kan göra med salt från världens alla hörn.

Självklart finns i boken en presentation av olika sorters salt. Kryddhyllan dignar numera av smaksatta salter i butiken, salt som uppbringar ett otroligt kilopris bara för att man tillsatt en krydda i saltet! Men här pratar vi om äkta salt,olika sorters bergs- och havssalt.
Och recepten är roliga och lite annorlunda och hämtade från världens alla hörn! Här finns recept på förrätter, snacks, huvudrätter, smårätter, drinkar, sötsaker, marinader, aromsmör, dipp och kryddor.
Jag kommer definitivt att testa te-marinerad grillad kyckling, saltinbakad lammstek och tonfisksmör.
En perfekt julklapp för den matintresserade!
Mitt betyg: ****

0

Det osar katt….

Vem har klättrat i gardinen och fått beslagen att lossna?

..och vem sjutton har haft ner ljusstakarna från blombordet?

Kan denna lymmel som snabbt som ögat försvinner under tevebänken vara den skyldige?

Livet blir sannerligen aldrig långsamt med kattungar i huset!

Det är tur man har två lugna fina jyckar som inte hetsar upp sig i onödan..

Annars då?
Jo tackar som frågar, tiden går, snart är det jul igen, och vips så blir det snart nyår!
Veckan började helknäppt i måndags, vi masade oss upp, satte på kaffehurran och plötsligt blev det knäpptyst! Strömmen hade gått!
Finns det något värre än att inte få sig en endaste liten kopp kaffe på morgonen?
Ingen teve att titta på, ingen radio att lyssna på, där satt vi mitt emot varandra med varsin del av morgontidningen uppslagen.
Jag gav upp!
Dök ner under duntäcket och efter bara ett par minuter fick jag sällskap av hundar, katter och maken!
Två timmar senare vaknade vi till liv då datorn pep till på övervåningen.
Snart spred sig kaffedoften i huset och ordningen var återställd.
Jag kan väl säga att den dagen kändes ganska förlorad, vi kom liksom aldrig ikapp dagen innan det blev kväll…

Jag har fått många kommentarer över att jag klagar på kylan, jag som älskar vintern.
Och jag har funderat på hur det förhåller sig och kommit fram till att jag faktiskt börjat bli riktigt mänsklig, jag till och med fryser!
Jag har sovit med öppet fönster året runt, men denna höst och vinter har jag bara vädrat en stund innan läggdags, sen har fönstret åkt igen!
Jag lovar att min man är tacksam…
I skrivande stund pekar termometern på 17 kalla grader men det finns hopp!
Imorgon väntas mildare väder och snö, det ska bli trevligt med lite omväxling!

0

Bister vinterkyla

Det är så oskönt!
Ett ord som inte ens finns men som beskriver precis hur jag känner det i den stränga kylan som råder.
Det är oskönt att vistas ute, kallare än 10 minusgrader är inte skönt!
Jag kan faktiskt inte minnas något år som vi haft så kallt så länge och så tidigt på vintern som i år.
Min spark är så lite använd att den kommer att hinna rosta fast innan vintern är över.
Det kärvar i snön, ögonen rinner, näsan rinner, glasögonen immar igen och det biter i kinderna.
Inifrån ser det förrädiskt lockande ut med sol och snöklädda träd men så snart nästippen hamnat utanför dörren så är det…..just det – oskönt!
Som tur är har helgen bjudit på skidåkning på teve istället, både på längden och tvären, med och utan gevär så vi har hållit oss sysselsatta.

Den här varan försvinner i ett rasande tempo, vi eldar både morgon och kväll.
Vi hörde ryktas om att veden var slut-slut, ingen att köpa, så vi var jätteglada när vi fick tag på ett par lass till. Nu har maken något att pyssla med igen och jag hoppas att vi nu försett oss så vi klarar vintern.

..annars sitter mannen i huset gärna i stugvärmen med en liten kisse i knät!

Det blir dåligt med motion inte bara för mig utan även för dom fyrbenta som numera tar upp en hel soffa för sig själva…

Tre veckor utan cigarretter kan jag stolt meddela att vi genomlevt, bägge två!
Visst saknar jag dem ibland, inte nikotinet men mer sällskapet…
Men jag skulle aldrig ens överväga att ta ett bloss nu när jag kommit en så bra bit på väg.
Vi fortsätter dock knapra medicin, vi har hämtat ut nästa omgång och upplever att det fungerar utmärkt.

Hoppas ni inte stressar ihjäl er därute såhär inför julen, jag läser i bloggar och på FB om julbak och julsstök, julklappshandling och julkortspyssel.
I lagom dos kan det ju rent av vara trevligt att förbereda julen, även om jag inte är någon jul-diggare av större mått.
Om bara två veckor är julhelgen på upphällningen, svisch så fort det går!

“Min” julgran lyser så vackert från vardagsrumsfönstret, barrar inte och lockar inte katterna till bus!

0