Klimatmanifestation

Idag är det Earth-hour och vi ombeds att släcka ner lamporna mellan klockan halv nio och halv tio ikväll för att medvetandegöra vårt klimat och vår miljöpåverkan.
Jag har sett att 147 länder har meddelat att de deltar i denna aktivitet och det är stort,
men,
jag vete sjutton om jag själv släcker ner, jag föredrar nog att göra min insats på något annat vis.
För att kunna göra det har jag som älskar att läsa plöjt igenom boken:

Jag skulle ha bytt till lågenergilampa i hallen – en koldioxidbantares bekännelser av Staffan Lindberg

Ett beslut växte sig starkare. Jag lovade mig själv att gå ner på en hållbar nivå av utsläpp av växthusgaser.
Att minska mitt ekologiska fotavtryck till en rimlig nivå, men fortfarande vara en del av det samhälle jag satts att leva i.
Det finns de som flätar skägget, tovar sin musli, flyttar ut i finnmarkerna och lever på svedjebruk med fjorton getter. All respekt till dem. Men jag gillar ju stan. Jag gillar att köpa mat i affären och ha elektriskt ljus. Så vad kan man göra inom ramarna?

Efter ett års koldioxidbantning under överinseende av en hoper forskare och klimatexperter kan Staffan berätta en hel del om hur den enskilda människans livsstil påverkar vårt klimat.
Boken innehåller livsnödvändig information, onödig information och fullständigt förvirrande information. Vad som är vad? Döm själv!

Författaren är musiker och komiker och han har nu satt ihop så många ord att det räknas som en bok. Om det som ligger honom varmast om hjärtat: att lämna sin planet som man själv önskar finna den.

Jag är ju ingen miljömupp…men, jag bor i skogen, jag är fattig och deltar därför inte i prylhysterin, jag lagar min mat från grunden och jag flyger inte på semesterresor.
Men framför allt vill jag att kommande generationer som innefattar barn, barnbarn och barnbarnsbarn ska kunna leva i en sund värld.
Och jag vill försöka påverka mitt eget fotavtryck så gott det går. Jag skulle till exempel uppskatta helt ny information på varorna i affären. Jag skulle önska mig skyltar där jag får reda på varifrån varan kommer, hur den kommit till Sverige och hur hög miljöpåverkan är.
Säg att man skapade en ny metod att mäta miljöpåverkan som alla kunde lära sig. Hur lätt vore det inte då att t.ex avstå från sockerärtorna från andra sidan jorden som flugits till Sverige?

Nå, denna bok var för mig en aha-upplevelse skriven med en stor portion humor!
Humor är mycket viktigt när det gäller allvarliga ämnen!
I aha-upplevelsen ingår att erkänna att jag inte blev så mycket klokare, med mitt dåliga mattesinne och avsaknad av professors- eller ingenjörstitel räcker inte min förstånd till för att ta inmig alla fakta.

Boken är indelad i kapitel som lite kort kan beskrivas med orden -bilen, -biffen, -bostaden, de tre b:n som miljötänket handlar om

Jag skulle kunna dra hur många exempel som helst ur boken för den är både mastig men samtidigt lättläst, men jag tycker en bättre idé är att du läser boken själv och skaffar dig några egna aha-upplevelser. För jag kan lova att du får några, garanterat!
Och jag har förstått att även om det mesta är eländes elände så visst kan vi med små medel förbättra statistiken bara genom att skaffa oss kunskap som gör det lättare att välja rätt!

Mitt betyg ****

Ha en fin lördagskväll, i ljus eller mörker!

En försmak av Dalarna

Idag vill jag tipsa om ett jättemysigt rastställe som ligger ett par mil från Smedjebacken mot Fagersta längs riksväg 66

Vi stannade till där på väg till dopet (bröllopet) i Stockholm och trots att kaffeserveringen inte var öppen så var det värt att stanna.

Har man egen matsäck så finns tre fina kojor med bord och bänkar att sitta vid. Vaxduk på bordet, torkyrulle på väggen och sjöutsikt = hög mysfaktor!

Här ser du en bild på serveringsvagnen där en trevlig farbror brukar hålla till.

Jag passade själklart på att uppsöka dasset, fint pyntat med kungafamiljen på väggen.
Förutom toapapper fanns även dambindor att tillgå!Rent och snyggt och gästböcker att skriva i överallt, även på dass!

Här kan du läsa vad tidningen skriver om rastplatsen, jag rekommenderar den allra varmast och hoppas verkligen att ingen ska utsätta det fina stället för skadegörelse och inbrott!

Ska ni åka genom Dalarna i påsk eller kanske i sommar, lägg stället på minnet!

Annars sitter jag här och tittar ut på dagens femtioelfte hagelskur, dom duggar tätt kan man säga!
Och, någon däruppe behagar skämta med mig för både igår och idag har jag fått en hagelskur över mig på varje hundpromenad!
Väl hemma har jag fått hänga jacka och byxor på tork och när jag satt mig tillrätta grinar solen åter genom fönstret rakt i ansiktet på mig! :cool:

Nu hoppas jag alla mina läsare får en ljuvlig helg även om det blir ont om vårvärme i luften.
Jag bjuder till och med på lite lördagsgodis en dag för tidigt:

Nu har du en anledning att inte missa Eurovision Song Contest, läckerbiten representerar Slovakien!

Jag har läst..

Porto Francos väktare av Ann Rosman

En ung kvinna stiger iland i Marstrands hamn en septemberdag 1793. Håret är kapat under mössan, hennes bröst är lindade och byxorna hänger löst på den gängliga kroppen.
Runt omkring myllrar det av liv; sjömän på skeppen, handlare, brottslingar som fått amnesti i frihamnen. Hennes enda hopp står till att de ska ta henne för en man, att hon ska hitta arbete och någonstans att bo. Att hon inte ska tvingas åka tillbaka.

220 år senare görs ett gruvligt fynd på Klöverön. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och kriminalinspektör Karin Adler kopplas in. Men att identifiera de två döda visar sig vara lättare sagt än gjort. Det enda man kan säga med säkerhet är att de har legat i mossen länge. Väldigt länge. Trådarna leder Karin Adler långt tillbaka i Marstrands historia, och sakta men säkert nystas en osannolik hisstoria upp.

Du som känner mig vet vid det här laget att deckare inte är min största passion. Men, det är däremot historiska romaner, och när jag såg att denna deckare hade historisk anknytning beslöt jag mig för att läsa den.
Det var inget jag ångrade, jag har funnit en ny favorit!
Detta är tredje romanen om Karin Adler men den första jag läst.
Författaren har gjort en gedigen research och har en stor kärlek för miljön ute i Marstrand.
Drivet i berättelsen är stort, det händer något hela tiden och man blir uppslukad av den spännande historien om sjörövare och fiskare ute i skärgårdsbandet.
Berättelsen som ligger till grund för ”fallet” är spännande och karaktärerna verklighetstrogna.
För mig är utredningen i nutid endast utfyllnad till den ursprungliga berättelsen och den har ingen större relevans för mig.
Jag fick blodad tand och ska nu tag mig an hennes andra två böcker

Mitt betyg ****

Fyrmästarens dotter av Ann Rosman

På den lilla ön Hamneskär utanför Marstrand håller man på att ställa i ordning en ny turist- och konferensanläggning. Det som tidigare var fyrpersonalens bostäder ska rustas upp, och vid invigningen kommer den renoverade krinolinfyren Pater Noster frrån 1868 åter att ställas på plats.
Men så gör man ett obehagligt fynd – i fyrmästarbostadens matkällare påträffar man kvarlevorna av en man, som av allt att döma har legat där länge.
Karin Adler vid kriminalpolisen i Göteborg får hand om utredningen. Till en början har man inte mycket att gå efter – bara en förteckning över försvunna personer och en vigselring. Samtidigt är Karins förhållande med sambon Göran på upphällningen, och relationen till den fyrkantige kollegan Folke närmar sig kokpunkten.
Alltmedan mystiken kring den döde mannen tätnar. Vem är han? Och varför har han blivit inmurad?

Glad i hågen tänkte jag att då den förra boken jag läste var såpass bra så ska jag ge mig i kast med hennes två tidigare böcker, och detta är då hennes debutbok.
Men, nu blev jag besviken, jag hängde inte med alls!
Himla rörigt, jag orkade inte hålla reda på alla kreti och pleti som var helt ovidkommande för själva berättelsen, men som någon gång lämnade eller hämtade någon unge på dagis osv.
Boken var pratig och inte alls i min smak, helt ostrukturerad och osammanhängande.
Kanske är det så jag upplever deckare, därför jag inte läser dem oftare? Men nog sjutton har jag läst bra deckare också, och hennes tredje historia är ju så mycket bättre! Det finns en bra story i botten av denna också men tyvärr får den inte blomma ut utan göms bland en massa onödigt bladder.
Besviken ger jag den betyget **

En endaste gul och glad tussilago

Nu har våren kommit till Björsjö, den första tussilagon växer vid åkerkanten, lite ensam än så länge men snart så..

”Somliga gå i trasiga skor” ….det var då det!
Nu har jag fått mig ett par riktiga racer-kängor!
Eftersom jag bara en gång i veckan har möjlighet att lämna byn så var Hasse in på Lidl i stan och köpte dessa på öppet köp. Och de passade perfekt!
På etiketten stod det på ”aktivsko”, vad är det för trams, så kan man ju inte säga!
Som vanligt vet finnarna hur man skapar ord som förklarar vad det handlar om, dessa heter på finska ”tasapainokenkä” (!) dvs. balanssko, och det är ju precis vad de är!
En sko med rullsula, sådana har jag haft förr pga problem med vrister, då fick jag dem utprovade av ortoped, och trots bidrag kostade de 650,-
Denna typ av sko kostar på nätet långt över tusenlappen men Lidl kan man lita på, 229,- är ett riktigt kap!
Möjligt att de inte håller i tio år, så mycket som jag travar runt, men om tio år kanske man inte lever längre o vem vill då ärva mina gamla dojor? :lol:

Nåväl, igår gick jag på premiär-promenad och jag måste säga att det kändes lite lustigt att gå med typ gungstolsmedar under fötterna.
När man går så studsar man energiskt fram, man får en stuns i steget och man känner sig hurtig och rask.
När man däremot står stilla så måste man balansera fötterna hela tiden, det känns lite som när man druckit ett par bärs för mycket, och försöker att inte vingla. :cool:
Så med andra ord kände jag mig lite som en halvberusad känguru där jag gick landsvägen fram…

Nu ska ju detta förstås vara väldigt nyttigt för olika muskelgrupper som man ofrivilligt tränar medan man går, både vader, rygg och skinkor får sig en duvning så nu ser jag fram emot att få snyggaste häcken bland Sveriges gammelfarmödrar!

Isen börjar spricka upp i strandkanten nu

och när det väl börjat tror jag det går med en farlig fart. Fast, nu har vi ju blivit förvarnade om att det fram mot helgen kommer ett riktigt bakslag

”Den som inga kläder har hon får gå med rumpan bar!”

Valde visst rätt dag för städning, regn och grått och liten hund är med husse i bilen.
Magen kurrar, dags för middag!