“Svarta faran” på rymmen!

Usch, det känns inte bra alls!
Vår mästerjägare, Astrid, har inte synts till på flera dagar, bortåt en vecka har hon varit borta!
Det känns alltid lika olustigt när man inte vet om katten är ute och friar, ligger överkörd vid en vägkant, sitter inlåst i ett uthus eller är skadad och kan inte ta sig hem!
Jag ska sätta upp en lapp på anslagstavlan i byn, i förhoppningen om att någon kanske har sett henne och hör av sig till mig!
Varje gång jag öppnar ytterdörren eller hör ett jamande så hoppas jag få se vår vackra svarta juvel, det gnager en oro i magen hela tiden.

Det är ju inte första gången katter försvinner spårlöst, Torsten satt ju inlåst i grannens garage några dagar förut, men där har vi kollat nu. Dock vill vi ju inte låsa in katterna heller, de mår absolut bäst när de får ströva fritt och vi har en mycket lugn gata där ingen kör fort. Tyvärr kan ju katterna förirra sig längre bort från kvarteret och då vet man inte hur det går. Håll tummarna snälla!

I helgen ordnade bonusdotter Veronica tillsammans med kompisar en försenad möhippa för andra bonusdottern Tezz, hon som oväntat gifte sig i samband med sonen Lucas dop för ett par månader sedan.
Av bilderna att döma blev det en lika överraskande som glad tillställning med klättring uppför klättervägg, persisk dans i vacker klänning, räkfrossa på båt och sedan dans i försommarnatten!
Det blev säkert ett minne för livet! :lol:

Hemma i pörtet har det varit lugna gatan, det mest glädjande var nog färskpotatis-premiären, eller som vi i Finland säger, nypotatis, mums filibabba! Som synes har jag laddat ordentligt med de pyttesmå välskrubbade primörerna!

I Stockholm var det 6 grader varmt igår, en grad kallare än på julaftonen och kallast på 84 år!
Nu längtar trollungen Melissa på sol, värme och bad!

Jag har läst..

Snöängel av Anna-Karin Palm

“Man ska skriva om det man vet, men redan har glömt…” tänker berättaren i Snöängel, som lever i frivillig landsflykt i en fransk by.
Hon känner på samma gång en befriande lösryckthet och ett hjälplöst främlingskap, och börar söka efter den livstråd som är hennes egna.
Det förflutna tränger sig på, männiksor minnen och fantasier hjälplöst intrasslade i varandra, och platsen hon lämnat..
Ur detta växer en spännande och skimrande stockholmsskildring, där den unga föräldralösa Hedvig rör sig genom staden, gåtfull och självklar.
Berättaren följer henne i spåren när hon sammanstrålar med vänner och okända, och medan hon letar efter sin systers bortsprungna hund.
Försöker schäfern Billy visa något genom sina uppdykanden på olika platser? Finns det ett mönster i det som sker, den där underliga vintern i Stockholm 1985-86?

Denna författare var för mig en ny bekantskap, en alls inte oäven sådan.
Det har gått några dagar sedan jag läste ut boken och jag kände att jag behövde “landa” i berättelsen som var lång och rätt suggestiv.
Läsaren får nämligen anstränga sig för att ta till sig historien, och det är inte så vanligt. Oftast blir man om en bok är bra liksom totalt fångad av historien, men även om denna bok är bra så kräver den uppmärksamhet och lite tankemöda för att hålla isär de olika karaktärerna som skildras.
Att så många personer trängs i berättelsen är både negativt och positivt, det bildas en väv som är mycket intressant eftersom de alla har någon gemensam nämnare. Samtidigt blir berättelsen ganska fragmentarisk och flyktig och svårfångad.
Miljöskildringen från Stockhom är mycket komplex, till och med så jag ibland började skumma i texten när sida efter sida handlar om olika kvarter och gator i staden.
Man får dessutom intrycket att det handlar om en liten by där alla känner alla och inte en miljonstad.
Boken berör Olof Palmes tillvaro innan han blir mördad genom iakttagelser i närheten av hans hem men man går inte närmare in på vem som kan ligga bakom dådet.
Sammantaget är det en storslagen roman med 20 likvärdiga karaktärer men där Hedvig är den sammanhållande.
Historien är i sig ganska sorglig och avsnitten om berättarens nuvarande liv i exil berörde mig inte alls.
Denna bok skulle jag gärna diskutera i en bokcirkel eftersom det är mycket som “ligger under ytan” och jag tror att läsare tolkar berättelsen på mycket olika sätt.
Med mitt sätt blir det ett högt betyg **** för att den biter sig fast och sitter kvar länge länge…..det tycker jag är tecken på en välskriven historia!

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson

Motvilligt tillbringar hon sommaren i barndomsbyn hos morföräldrarna, som är den familj hon har.
Alva och Ebbe, evigt oföränderliga, fast i sina livslånga vanor.
Hon grubblar och slickar sina sår efter det senaste dramatiska uppbrottet från Boris.
En älskare som kom med röda rosor och masserade hennes ömmande nacke, det var så hon hade tänkt sig relationen med denne man. Något annat kunde det inte bli.
Inte mellan en djurrättsaktivist och en nöjesjägare med högersympatier.
Men då hade hon inte räknat med Boris själv. Eller sina egna känslor.
Före Boris trodde hon vissa saker om sig själv. Nu tror hon vad som helst.

En sorglustig samtidsroman kallas denna historia som handlar om kollisionen mellan verkligheet och föreställningar, om svårigheten att välja riktning och våga älska utan förbehåll.
Upplägget är ganska intressant men det som fascinerar mig mest i boken är morföräldrarna, den hunsade Ebbe och den buttra bistra Alva, alltid kallad vid namn av sina barnbarn.
Hon som aldrig uppmuntrar men som alltid ifrågasätter, hon undrar nu vad som hänt med den trevlige mannen som barnbarnet tidigare besökte henne med.
Lika barn leka bäst sägs det, jag ar provat olika konstellationer i mitt eget liv, men ändå till sist hamnat i en relation där man har lätt att förstå varandra. För det underlättar livet, helt klart, samtidigt som det förstås kan vara mycket mera spännande och utmanande att leva i ett förhållande med ens raka motsats!
Denna vardagsskildring har sin charm men är ganska lågmäld och faktiskt lite tråkig.
Mitt betyg blir **

Date med doktorn

Idag skulle jag iväg och visa upp mitt onda knä för doktorn.
Knäsvag blev jag, bara av att titta på den stiliga doktor Andrey!
Vilken tur att läppstiftet för en gångs skull åkt på!

Han visade sig vara duktig och påläst, frågade, svarade, tog sig tid, och undersökte knäet noggrannt.
Diagnosen var: förmodad gikt.
Hjärtat pumpar dessutom lite dåligt på höger sida vilket resulterar i ödem, dvs. svullna ben.

Nu kommer det knepiga, för att slippa svullnaden på benen, alltså vätska som samlas så har jag ätit vätskedrivande medicin.
Den medicinen orsakar gikt!
Så nu måste jag sluta med den medicinen fast den gör nytta, dvs. den minskar svullnaden på benen!
Istället får jag nu förlita mig på kompressions-strumpor och stödförband…
Gissa om jag börjar känna mig gammal

Nu är det nog bara rullatorn som fattas, men denna allt-i-ett-modell skulle jag kanske trivas med!

Jag fick även anti-inflammatorisk medicin som Hasse just åkt in till Ludvika för att hämta.
Massor av prover togs men om inte knäet är bra på ett par veckor måste det punkteras och tas prover för analys.
Jaja, vi lugnar oss på den punkten tycker jag.

Nu har jag suttit med mina nyinköpta svindyra strumpor någon timme och jag känner mig redan kräkfärdig! De stramar ju åt som sjutton, kan någon tycka att detta är bekvämt?
Det känns som benen har hamnat i spända korvskinn och blodet har slutat cirkulera…
Hur ska jag orka ha dessa på mig när väl sommarvärmen kommer tro?
Är det någon av mina besökare som har erfarenhet av svullna ben alternativt gikt så berätta gärna om ni har några tips.

Annars då?
Ja sommaren gjorde entré enligt almanackan, men knappast enligt termometern. Förra året var det idag 30 grader varmt, kan man inte få det lite lagom någon gång?

Gräsklipparen är äntligen reparerad och hämtad så det blir makens helgnöje. Själv får jag väl gå bredvid och hejda hans framfart vid alla fina blommor, hihi

Kanske hinner man leka lite också..

..men den här rutschkanan avstår jag nog att åka i!

Blir det ett blåbärsår i år tro?