Utflykt till Dössberget

Jag fick syn på en liten notis i lokalblaskan om Dössberget med lantgårdsdjur såsom getter, får, hönor, kaniner och tyckte det lät lite lagom trevligt att besöka.

Hämtade upp dottern i Falun och här har vi med bilens hjälp klättrat högt upp på Dössberget ett par mil norr om stan.

Vädret var som det varit denna sommar, mer regn än uppehåll, men en del blommor prunkade vackert regnet till trots.

De så omtalade djuren var det inte mycket bevänt med, vi hittade bara en ensam getabock som stod och hängde med huvudet.

Hasse kan äntligen känna sig lång och ståtlig i denna mysiga miljö, de små stugorna var perfekta för smådjur men några sådana såg vi inte till.

Som tur var fanns det hus man kunde gå in i när skurarna kom, här besöker vi ett fordonsmuseum och jag beundrar barnvagnen med fina tofsar (a´la Montazami?)

Skodon är mycket personliga attiraljer, jag får alltid en varm klump i bröstet då jag tittar på gamla nedslitna skor på museer. De har varit med om mycket, tänk om de kunde tala och berätta sin historia!

Gamla fönster har jag en passion för och skulle kunna plocka fram många många foton på fönster i fotomapparna.

Vi tar ett fönster till med de synnerligen vackra brandliljorna nedanför

Sett inifrån med bedårande pelargoner!

Nog var folk korta på 1700-talet, min dotter är inte särskilt lång men hon skulle få huka sig in genom dörren

Det fanns en man i stugan som fungerade som guide och som berättade om de korta sängarna att människorna halvsatt och sov i dem förr i tiden, de var rädda för att kvävas till döds av “sina egna vätskor” om de lade sig raklånga!

Det råder ingen tvekan om att vi är i Dalarna..

Som avslutning på en trevlig utflykt intogs räkmacka (specialgjord utan majo) på det vackert belägna värdshuset med vidunderlig utsikt den dagen regnet inte står som spön i backen…

Jag har läst..

Kalak av Kim Leine

Kim växer upp i Nordnorge i en krets av Jehovas vinnen som håller honom i strama tyglar. När Kim är fem år gammal stöts fadern ut ur församlingen och bosätter sig i Köpenhamn.
Tolv år senare flyr Kim från kraven och flyttar till sin beundrade far. Men det visar sig snabbt att fadern inte har några likheter med den idealbild som Kim har skapat.
Efter några dagar förgriper sig pappan på sin son. Övergreppen pågår av och till under ett år.
Kim utbildar sig till sjuksköterska, gifter sig och får två barn och familjen flyttar till Grönland för att han ska komma bort från sin far.
Skammen och skulden över det som har skett fyller honom med en vrede som han flyr ifrån med hjälp av kvinnor, sprit och droger.
Men han finner sig också allt mer till rätta i det grönländska samhället och blir så småningom en äkta grönländare – en kalak
Och till slut gör han sig fri från sitt fasansfulla förflutna.

Man kan kalla detta en minnesroman, en skönlitterär självbiografi.
Den är tung och dyster och inramningen med den grönländska karga naturen passar perfekt till storyn.
Alla övergrepp som förekommer från faderns sida är vidriga, men omnämns i försiktiga ordalag av författaren. Man har svårt att hitta den inre vreden som han självklart måste ha haft inför vad som skedde.
Däremot kommer vreden i form av självförakt och destruktivt leverne med en massa tillfälliga förbindelser och droger och alkohol.
Jag fascineras mest av den grönländska naturen och atmosfären som författaren målar upp. I ett hårt klimat blir också människans natur en annan, man söker förströelse där man kan få den, äktenskapsbrott är vardagliga företeelser som alla accepterar och våld och alkohol förekommer i rik mängd, liksom självmord.
En inte alltför upplyftande historia alltså, dock läsvärd även om jag inte kände att jag kom huvudpersonen “under huden”
Mitt betyg blir ***

Bland träden av Gyrdir Eliasson

47 berättelser av den isländska novellkonstens mästare.
Berättelserna är komprimerade, ibland nästintill frusna ögonblick. De låter oss förnimma en annalkande fara och genljuder av sensommartung nordisk melankoli.
Det jordiska och det övernaturliga pågår sida vid sida; människor upplever förunderliga saker och drabbas av oförklarliga händelser mitt i det vardagliga – och läsaren lockas omärkligt med till avgrundens rand…
Gyron Eliasson är en träffsäker stilist med en knivskarp svart humor. Han rör sig obehindrat mellan samtiden och det förflutna, mellan popkultur och finkultur och från det ljuvt glädjefyllda till ensamhetens nattsvarta deperation.

Ovanstående text från baksidan av boken.

Jag har alltid tyckt om novellformen. Den har en början och ett slut och berättar en historia, bara att den är ganska kort.
Det är en konst att uttrycka sig kort. Inte alla är så duktiga på det utan behöver bre ut sig.
I skolan gillade jag uppsatsskrivning men fick ofta bannor av läraren för att jag skrev “noveller” istället för uppsatser.

Men jag undrar vad min lärare hade sagt om dessa noveller?
De har ingen början och inget slut, orden liksom bara pågår, man kommer in mitt i en händelse och går ut utan att få veta vad som hände sen!
För mig blev detta oerhört frustrerande.
Dessutom var novellerna så korta att det endast tog någon minut eller ett par att läsa en. Sedan följde nästa som handlade om något helt annat.
Jag var tvungen att göra så att jag läste boken parallellt med en annan bok för att försöka låta de korta styckena sjunka undan i medvetandet innan jag läste nästa.
Ändå blev jag inte klok på dem. Det är väl som vanligt när det gäller prisbelönt litteratur, det är för invecklat för att jag ska förstå dess storhet.
Visst, det handlar om ett gediget hantverk, men det handlar om fragmentariska skisser och inte noveller och det bästa var nog miljöskildringarna som var ganska betydande del av historierna.
Den exotiska miljön på Island bildar ramen för berättelserna som ofta slutar när katastrofen närmar sig.
Kanske ska man själv fantisera ihop vad som hände sen, men sådant funkar inte för mig.
Det blir endast ** men jag skulle gärna höra synpunkter om någon annan har läst boken!

Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Falkenberg i början av 1980-talet.
Den unga Nella har vuxit upp i samhällets utkant. Hennes yngre bror Robert är mobbad i skolan, och Nella gör allt för att skydda honom.
På så sätt hamnar hon i ekonomisk skuld till broderns värsta plågoande, som verkar vara i stånd till vad som helst.
Hennes tidsfrist rinner snabbt ut.
Men snart inträffar något överraskande, något som ändrar förutsättningarna för allt.

Herreminje, vilken förfärlig historia.
En berättelse om människans ondska när den är som värst, så hemsk att man kan se hornen i pannan på de elaka barnen.
Jag har läst många uppväxtskildringar där barn har farit illa, dock aldrig någon så brutal historia som denna!
En far som åker in och ut på kåken, en mor som är alkoholist och inte ens ser till att det finns mat hemma, allt detta kan jag ha överseende med. Men inte den vidriga ondska som barnen blir utsatta för, av andra barn! Det är att ta allt mänskligt hopp ur tillvaron och göra den så svart att inte minsta lilla ljusglimt finns kvar.
Jag anser mig inte vara naiv, jag vet att det förekommer våld som är helt oprovocerat och att mobbning är grym. Men denna historia tar nog priset..
Ska då havsmannen vara en räddare i nöden? Kanske är det så det är tänkt, men för mig blev historien än mer otrolig och hamnade till sist på skröne-nivå.
Detta var den första bok av Vallgren som jag läste, och jag måste säga att den inte gav mersmak.
Barnmisshandel, djurmisshandel som inte tjänar något syfte annat än att få mig att må illa, så kände jag!
Många värderar boken mycket högt även om de flesta anser att våldet är förfärligt. Jag blev bara illa berörd.
Mitt betyg ** knappa stjärnor för att texten är stilistiskt välskriven

Underbart är kort..

Som jag gått och väntat på att mina ynka pioner ska slå ut!

Och när de äntligen blommade var det över på tre dagar!
Tur man har förevigat dem på kort!

Inne i Smedjebacken hittade jag denna vackra buske, som vanligt har jag inte en aning om vad den heter

Det råder ingen större trängsel på stranden denna sommar..

..och kvällarna börjar redan bli mörkare, 22.30 är kortet taget

En del människor är så kreativa och lyckas skapa så mycket vackert omkring sig, smygfotade i byn en dag utanför en gård, men jag hade säkert inte behövt smyga, gör man det såhär vackert så har man säkert inget emot att andra visar uppskattning!

Dagens nostalgifoto:

Lyckliga nyblivna ägare till Klotens Värdshus sommaren 1995

Nostalgi under regntunga skyar

Skurarna kommer tätt dessa dagar må jag säga.
Igår valde jag att ägna mig åt gamla fotoalbum istället för att sucka och gräma mig över det dåliga vädret.
Jag äger fotoalbum ända från mormors tid, dom äldsta tycker jag är de mest spännande och roliga fotona, men tyvärr har jag ingen släkting i livet som skulle kunna tala om för mig vem fotona föreställer!

Den här bilden fastnade jag för, jag vet inte vad man firar men jag hittar mormor skymd bakom blombuketten och morfar stående strax bakom henne. Morfar träffade jag aldrig, han dog då min mamma var blott 16 år

“Tjejerna” samlade för fotografering, min vackra mormor är hon med pärlhalsbandet.
Jag kan sitta länge och titta på detaljer såsom möbler, gardiner, tavlor och tapeter, för att inte tala om klädmodet!

Badmode á la 30-tal! Längst till vänster mormor Jenny, sedan en okänd kvinna som flirtar med morfar Axel

Jag har scannat in de gamla svartvita foton jag vill ha kvar och nu ska jag fortsätta att beta av övriga album. Utan pardon kommer sedan albumen att kastas.
Tyvärr är ju kvaliteten på färgfotona mycket sämre och jag har inte negativen kvar.
Det blir minst 4 kartonger mindre denna flytt och mer blir det för nu gör jag mig också av med min cd-samling!
Hur gör du, spar du på en massa gamla prylar?
Jag har gjort mig av med mycket genom åren, och inget har jag saknat, därför vågar jag fortsätta kasta.
Prylar kanske kan vara skojiga att ha kvar, men samtidigt ligger dom bara i kartonger i något förråd och dammar.

Det finns dock saker jag sparar, dotterns fotocollage hon gett mig, brev från min mamma, några gamla smycken osv.

Hasse har åkt iväg med första lasset skräp till återvinningen och jag sitter och väntar på en eventuell åskskur som skulle rensa upp den kvava luften.

Till sist vill jag visa badmodet på OS 1952 i Helsingfors

Visst liknar simdräkten en korsett? Och vad är det dom har runt axlarna, en lång cape? Fniss… :grin: