Jag har läst..

Mississippi av Hillary Jordan

År 1946 flyttar Henry McAllan med hustrun Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat.
Storstadsbon Laura avskyr det hårda livet på farmen. Regnet öser ner och familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.
Till farmen återvänder två unga män från krigets Europa.
Jamie, Henrys yngre bror, charmerar och förför men plågas av minnen från kriget. Ronsel Jackson, son till de svarta dagverkarna på farmen, kommer tillbaka från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med den djupt rotade fanatismen och rasismen hos sina egna landsmän.
Den osannolika vänskapen mellan de två männen drar in dem alla i en förgörande tragedi.

Puh, säger jag bara, vilken läsupplevelse!
Jag har ryst och haft gåshud under de dagar jag läst boken, miljön är annorlunda,persongalleriet intressant, handlingen grym och kantas av den verkliga historiska bakgrunden.
Slaveriet må vara avskaffat men att som afroamerikan leva i amerikanska södern på 40-talet var förfärligt.
Författaren har jobbat med boken i sju års tid och det märks att det inte är något hafsverk utan språket och handlingen är så gripande att man bara vill läsa vidare även när man anar att något förskräckligt ska ske!

Huvudpersonerna har alla en egen berättarröst, så bokens avsnitt växlar mellan de olika personernas skildringar. Det blir extra spännande eftersom författaren lagt in de svartas sydstats- språk då medlemmar av den svarta familjen berättar vilket innebär att berättelsen får helt skild karaktär.
Boken berör väldigt många kniviga frågor, rasism, sexualpolitik, otrohet, människor i krig, vilket gör den komplex trots att den är extremt lättläst.

Utdrag:
”Detta betydde inte att jag uppfattade Florence och hennes familj som jämbördiga med mig och min. Jag kallade henne Florence och hon kallade mig miz McAllan. Hon och Lilly May använde inte vårt dass utan uträttade sina behov i buskarna bakom huset. När vi satte oss till bords fick de äta ute på verandan.
Som de flesta stadsbor hade jag haft en löjlig, förskönad uppfattning om landsbygden. Jag hade föreställt mig regnet sakta falla över grönskande fält, barfotapojkar som satt och fiskade med tistlar hängande från mungipan, kvinnor som sydde lapptäcken i trivsamma små timmerstugor.
Man måste komma närmare inpå bilden för att upptäcka de eländiga skjul som låg utspridda bland fälten och där familjer klädda i trasig säckväv bodde och låg tio personer per rum på jordgolvet. För att se märkena efter slag i kvinnornas ansikten och raseriet och hopplösheten i männens ögon.
Våldet ingår i livet på landet. Man blir ständigt ansatt av döda ting: döda kaniner, döda pungråttor, döda fåglar., Man dödar höns, grisar, rådjur, vaktlar, vildkalkoner, fiskar, kaniner, grodor och ekorrar som man plockar, drar skinnet av och inälvorna ur, benar ur och steker i stekpannan”

En läsupplevelse utöver det vanliga, rekommenderas varmt!
Mitt betyg ****

Känslan av ett slut av Julian Barnes

Livet lekte, framtiden hägrade. Tony och hans tre vänner flöt överlägset fram genom gymnasium och universitet på sextiotalet.
Adran, som var den mest seriöse och begåvade av dem, löpte visserligen linan ut, och nog var det ett hårt slag för Tony när den egensinniga och lockande Veronica gjorde slut med honom.
Men när Tony minns de åren framstår de ändå i ett skimmer. Sedan dess har hans liv varit odramatiskt: ett någorlunda lyckligt äktenskap, en skilsmässa utan tårar och nu en stillsam tillvaro som pensionär.
Han är fullkomligt oförberedd när han får ett brev som hotar att rubba hela hans existens.

Denna roman blev vinnare av Bookerpriset 2011 och rosas till skyarna av kritikerna.
Då kan man ju förvänta sig det jag upplevde, nämligen att jag helt missade bokens storhet.
Tydligen ska man gärna läsa om boken när man läst ut den för den ger liksom mer vid andra läsningen.
Kanske är det så, men jag tänker inte göra det.
Jag tyckte inte om bokens huvudfigur, han var en liknöjd genomtrist gubbe som drabbas av svek och självrannsakan. Man kan säkert utläsa några livsklokheter i texten, men mest tycker jag det handlar om tidens gång och minnenas förvrängda verklighet.
Nej den tilltalade inte mig och jag anser inte den vara det mästerverk den utges för.
Jag bör nog hålla mig till icke-prisgiven litteratur!
Mitt betyg ** för det lättflyende språket

Den sista föreläsningen av Randy Pausch

Med bara månader kvar att leva höll universitetsprofessorn Randy Pausch sin sista föreläsning. Men istället för att prata om sin allvarliga sjukdom valde han att inför 400 personer inta scenen med tio armhävningar.
Föreläsningen blev en succé, lades ut på internet och spreds i rasande fart. Snart hade miljontals människor världen över sett föreläsningen som blev upptakten till denna bok.
Knappt tre månader efter att boken kom ut i USA förlorade Pausch kampen mot cancern.
Boken är en rörande uppväxtskildring och livshistoria, och inte minst en kärleksförklaring till barndomsdrömmarna, föräldrarna och hans älskade familj.
När sorgen finns närvarande är Randy Pausch, trots sin diagnos, en evig optimist och rådgivare och i boken delar han med sig av sin humor, livsglädje, sorg och intelligens.

Jag beundrar denna oerhört intelligenta man för allt han lyckats åstadkomma. Jag beundrar också hans ofantliga positivitet, hans enorma energi och hans goda humör. Jag stör mig på hans präktighet och lite lätt raljerande ton. Jag har svårt att hitta rätt i den akademiska miljön där han levde sitt privilegierade liv. Han tycks mig både stolt och ödmjuk på samma gång, en mycket stark personlighet som har lämnat mycket kunskap till eftervärlden, och också krasst sagt, säkert erhållit ett extra kapitaltillskott till familjen genom bokens tillkomst.

Ett utdrag ur boken:
”När Jai och jag åkte på bröllopsresa ville vi vara ifred. Men min chef ansåg att jag borde göra det möjligt för folk att kontakta mig. Så jag skapade det perfekta telefonsvararmeddelandet:
-Hej, det är Randy. Jag väntade ända tills jag var trettionio innan jag gifte mig, så min fru och jag reser bort i en månad. Jag hoppas att du inte har något problem med det, men det har min chef. Tycdligen måste det gå att nå mig. -sedan uppgav jag namnen på Jais föräldrar och staden de bodde i. -Om du ringer till nummerbyrån kan du få deras telefonnummer. Och om du sedan lyckas övertyga mina nyblivna svärföräldrar om att ditt ärende är så akut att det får avbryta deras enda dotters smekmånad, har de vårt nummer.
Vi fick inga telefonsamtal”

Hela bokens budskap är : Lev för dina drömmar
Och därför får boken *** stjärnor, för visst är den läsvärd!

En blöt historia

I söndags innan vi lämnade storstaden beslöt vi oss för att ta en promenad i Hässelby där Hasses dotter med familj bor.
Som jag tidigare sagt känner jag inte alls till området sedan mina år i Stockholm men jag hade förstått att Mälaren låg alldeles nära.

Regnet hängde i luften och då vi efter några minuters promenad kom fram till Riddersviks gård hade dropparna börjat falla.

Vi passerade gården med anor från 1760-talet och kom till den terrasserade trädgården som sluttar ner mot Mälaren.

Det är en koloniförening som brukar lotterna och jag såg anslag om att en skördemarknad skulle anordnas i september.

Varning för svaga isar! Men riktigt så dålig har inte ens denna regniga sommar varit…

Nu kära vänner är det inte längre ett stilla sommarregn som pågår, det fullkomligt vräker ner och blåser halv orkan dessutom!

Det är en ganska stor pöl, Mälaren!

Jag kan gott föreställa mig hur det ser ut här en klar och solig dag, hörde talas om romantiska solnedgångar också!

Vågorna gick höga även i den skyddade småbåtshamnen

Jag tror bestämt vi har hamnat på ”Solsidan”.. Någon som har några mille till övers?

Jag har nog inte råd ens med den gamla söta stugan som stod alldeles undanskymd inklämd mellan alla miljonvillorna.
Intrycket av omgivningarna är alltså mycket positivt trots att vi inte hade vädrets makter med oss. Här kommer den unga familjen att trivas kanonbra!

Ja huvaligen vad blöta vi var efter den promenaden. Det kippade ur skorna och byxorna satt fastklistrade på benen.
Men under hemfärden torkade vi upp med hjälp av fläktarna i bilen så väl hemma var det mest fötterna som var våta. Det tog några dygn med istoppat tidningspapper innan de åter var användbara!

Så sant som det är sagt, hihi :mrgreen:

Stöldanmälan

Vem sjutton är det som stjäl min tid?
Jag har 24 timmar till förfogande varje dygn precis som alla andra, jag är ledig alla dygnets timmar och ändå hinner jag inte med!

Nå, medan jag fortsätter fundera över detta fenomen så ska jag passa på att visa några bilder från helgens firande

Dessa två, Melissa och Aston, har ett alldeles speciellt förhållande, de är allra bästa vänner i vått och torrt, och det är ju helt uppenbart!

Födelsedagsfesten för Veronica hölls hemma hos storasyster Tezz i Hässelby

Dresscode: färgglada chinos

Man hade hotat med regn som vilken annan dag som helst denna sommar, men man valde att chansa på uteservering och den satsningen gick hem! Solen sken och helt otippat var det kanonväder hela kvällen!

Grillmeister Mathias in action

Det enda störande momentet var några närgångna getingar, det har tydligen varit besvärligt getingår i Stockholm medan vi inte märkt av några getingar alls i sommar här hemma!

Vem kan denna ljusskygga varelse vara? Finnkäringen så klart!

Tsss, Blinka har hittat ett favoritställe där hon får vara ifred! Finns det babygym så finns det hundgym!
Hon skötte sig exemplariskt hela tiden, trots att vi var dryga tjugotalet i alla olika åldrar så gjorde hon inget väsen av sig utan satt mest och tittade storögt på församlingen!

Strax åker Veronica åter upp till Umeå för att plugga vidare så det blir väl till julen som hela familjen åter samlas.
På söndagen innan vi åkte hemåt bekantade vi oss med omgivningarna i Hässelby under en minnesvärd promenad, men den återkommer jag till i nästa blogg…

Och tadaa, nu vet jag vart en del tid pyser iväg….jo i skogen! Där vilade jag upp mig hela eftermiddagen igår nämligen, bland blåbär och svamp!

Årets sista sommarhelg

Statistikerna har bevisat att det många ansett har visat sig stämma, de riktigt varma sommardagarna var endast ett fåtal i år, på många håll 5-6 dagar bara med över 25 grader varmt istället för normala 20-25

Själv klagar jag ju inte, men något dopp i det blå blev det överhuvudtaget inte för min del.

I vått och torrt, alltid bästisar, Blinka och Torsten, oavsett väder och vind, de är hur gulliga som helst.
Även Astrid har börjat delta med i gemenskapen lite mer, men därifrån till att ligga nästgårds med Blinka är steget långt.

Imorgon drar vi så till huvudstaden, eller inte alls, utan till Sumpan, huvudstaden har jag inte varit i på mannaminne, lite trist för det är en jättefin stad.
Kanske borde vi satsa på att leka turister vid något tillfälle när vi kan hysa in oss hos någon av barnen!

Jag hoppas bara att vi inte råkar ut för någon kvinnlig cyklist imorgon för då lär resan bli bra lång….

Trevlig helg gott folk!