Jag har läst..

Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg

Det tillhörde ovanligheterna att en död kvinna låg utanför entrén till Åhléns, men Sonja Gustavsson hade aldrig varit en särskilt vanlig kvinna. Hon hade inte planerat att dö mitt i Farsta centrum, men om hon vetat att det var där det skulle ske hade hon inte haft något emot det.
Däremot hade hon planerat allt för sina väninnor, Maggan, Rebecka och Susanne, som chockas rejält av hennes testamente.
De får dela på allt – alla miljoner och alla spännande investeringar.
Men först måste de uppfylla vissa villkor…Vill de och kan de göra Sonja till viljes?
Tre vanliga tjejer i femtioårsåldern rycks upp från sina liv och tvingas börja om på nytt under mycket ovanliga omständigheter.
Vi följer dem andlöst vare sig det handlar om heta kärleksaffärer i Paris, jobbiga exmakar i Stockholm eller gulliga barnbarn i Östersund.

Jaha, så har man läst en äkta chic-lit, varken mer eller mindre.
Boken börjar med fart och fläkt och texten rullar på bra medan man lär känna “tjejligan”.
Men, sen blir det mycket förutbestämbart. Snart har alla tjejer spridits i Europa, alla har nya karlar i sina liv och med dessa uppkommer missförstånd och klavertramp.
I detta skede tröttnar jag rejält, så rejält att jag till slut skummar igenom sista tredjedelen, själva upplösningen, av historien, och är inte det minsta imponerad.
Läser på Boktipset om läsare som är lyriska, detta är den bästa bok de läst, och jag fattar ingenting!
Visst kan jag förstå att någon tycker den är småcharmig men jag vill nog ha lite mer att sätta tänderna i. Detta är en saga för vuxna tanter, du ärver en himla massa pengar, får chansen att göra ny karriär, hittar din drömman och sagan är all!
Mitt betyg **

Paris – Dakar av Jens Liljestrand

Paris – Dakar utpselar sig i ett surrealistiskt drömlandskap; en bröllopsfest där toastmastern kämpar mot tiden medan marängtårtan och karriären smälter; en volontär på en mansjour som dras in i ett mystiskt experiment; ett gym där de svaga och misslyckade har tagit över. Makt, status och faderskap – allt står på spel.

Om den tidigare boken var chic-lit vad ska man då kalla denna? För det är ju så att mannens roll i samhället är temat i denna novellsamling.
Men nu pratar vi bra litteratur, vi pratar spänning, dramatik, intelligens.
Livets rally pågår för fullt och männen i novellerna misslyckas kapitalt i sina mansroller.
Författaren är en driven berättare och det är spännande att glutta in i mannens tankevärld, det känns nästan lite förbjudet.
Novellerna är välskrivna och har en oväntad tvist på slutet vilket gör att man hela tiden strävar framåt för att komma fram till det oväntade slutet.
Välskrivet och välregisserat och intelligent
Mitt betyg ***

Tan av Margareta Lindholm

Monsieur Leborgne är trettio år gammal när han 1840 kommer till sjukhuset Bicetre utanför Paris.
Även om han hör och förstår vad andra människor säger har han själv förlorat förmågan att tala. Det enda ord han kan yttra är “Tan”. Och det blir med tiden hans namn
I romanens form diktar författaren fram ett liv åt mannen som kallas Tan. I den bistra sjukhustillvaron upplever han både vänskap och kärlek.
Läntan efter språket överger honom inte. Han bevarar hoppet om att en dag kunna tala igen.

Romanen är baserad på en verklig person, som var den berömde neurologen och antropologen Paul Brocas första kända patient.Denna Broca studerade hjärnans funktioner och ville hitta området där talet uppstod, för enligt honom var det talet som skiljde oss från aporna.
Efter Tans död obducerades han och det talade språkets område i hjärnan kallas fortfarande Brocas område.

En lågmäld men fascinerande bok. Att den är lågmäld är ju inte svårt att förstå eftersom det är den stumme som berättar, men han har ett rikt själsliv.
Tillvaron på anstalt i mitten av 1800-talet var föga glamorös, blandningen patienter var stor och här förekommer endast manliga patienter, det nämns överhuvudtaget inte kvinnor, men jag kan tänka mig att de fanns, bara i en annan byggnad. Kvinnliga sköterskor finns däremot.
Det blir många tillbakablickar på Tans eget liv, från hans redan då sviktande hälsotillstånd som antagligen berodde på epilepsi.
Författaren är skicklig i att gestalta huvudpersonen, han ger ett intelligent och ärligt intryck.
Samtidigt är berättelsen sorglig då den ju handlar om utanförskap och längtan. Även hans förmåga att läsa har gått förlorad så han har inte många sätt att kommunicera med omgivningen med.
Då hans rörelseförmåga inskränks alltmer blir han helt isolerad på sin egen kammare dit varken andra patienter eller andra gäster tar sig in. Detta blir han väldigt ledsen över, att inte kunna iaktta, lyssna och på sitt eget sätt delta i det dagliga livet på anstalten.
Tänk, vilken skillnad då man begrep att sätta hjul på sängen och stolen så patienterna kunde förflyttas!
Detta fick dock inte stackars Tan någonsin uppleva.
Sparsmakat och vackert är det och en
*** blir betyget

Fallvatten av Mikael Niemi

Ett intensivt regnande har plågat nordligaste Norrland hela hösten. Det är här,i Lule älv, mot den norska gränsen, som kraftverkens enorma vattenmagasin ligger på rad.
En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.
Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan – och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimre vem som faktiskt är starkast.
Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.
Längs sin väg mot havet kommer vattenväggen inte bara att förändra landskapet för alltid, människornas liv blir aldrig detsamma – i den mån de överlever…

Håll i hatten, för här går det undan!
En katastrofroman kallar författaren boken som utspelar sig under en endaste dag.
Problemet för mig när handlingen går i ett rasande tempo är att jag även försöker läsa i ett rasande tempo och då blir jag till sist alldeles tom i huvudet och har svårt att få in alla detaljer i texten. Svårt att förklara hur jag menar, men man kan inte läsa en katastrofroman sävligt. Nu läser jag hyfsat snabbt men de många beskrivningarna av detta fallvatten gör att jag får svårt att greppa handlingen ibland.
Karaktärerna är nästintill karikatyrer, väldigt tydligt utmejslade och med tydliga mänskliga svagheter som märks än mer i den chockartade situationen de befinner sig i.
Kanske är denna bok roligare att skriva än att läsa? Jag tror Niemi har funnit ett stort nöje av att skriva ner berättelsen. Den är filmiskt visuell så det lär inte dröja innan vi får se en filmatisering.
Själv måste jag erkänna att trots att boken är driven och välskriven så är inte genren min favorit.
Betyget blir ***

Bläcksvamp till mycket

I söndags hade vi ett underbart höstväder så på eftermiddagen lämnade vi flyttkartongskaoset ett tag och drog till skogs.

Vi skulle till ett gammalt favoritställe där vi också brukade plocka en del svamp.
Tji fick vi som vanligt, det började lovande med en blöt stig uppför, men plötsligt tog skogen slut och ett kalhygge öppnade sig framför våra ögon. Tur man blivit luttrad, bara att bita ihop och åka vidare…mot nya djärva mål

Inte mycket till matsvamp i denna skog, däremot en hel del lingon trots att det kryllar av bärplockare i byn. Tur att bären räcker åt alla!

Tomhänta återvänder vi till byn och plötsligt får jag syn på..

små avlånga vita hattar som lyser upp gräsmattan utanför det som förr var vår grillkiosk!
Tänk, jag har inte plockat bläcksvamp någon annanstans, så det var några år sedan!

Jag vickade loss fötterna på svampen och förvällde dem i lättsaltat vatten med citronsaft i. Behandlar dem precis som sparris, och både konsistens och smak är förbryllande lika!
Dessa avnjöt vi med vinaigrette till en wienerschnitzel, mums!

Hattarna hamnade i min “veckosoppa” tillsammans med pumpa, korngryn och lök. Soppan blev kanongod med en bas av hönsbuljong och kryddad med nejlika och ingefära. Lagar ofta en soppa på måndagarna som räcker till lunch åt mig i tre-fyra dagar, mycket praktiskt och dessutom smalt och gott!

Jag läste till min förskräckelse idag att man i Malmö har startat en kampanj som syftar till att uppmuntra grannar att börja hälsa på varandra!
Jag är inte förskräckt över att man säger hej utan tvärtom för att det inte är självklart!
Det är väl för sorgligt!
Här i byn hälsar vi alla på varandra, vi är inte så många så vi tycker alla är grannar :lol: och samma gäller passerande bilar!
Jag som inte känner igen en endaste bil och inte hinner se vem som sitter i får gå och vifta och vinka stup i kvarten när jag är ute och promenerar!
Det gäller att inte gå för mycket i sina egna tankar så man missar den så viktiga vinken för då blir man väl ansedd som en dryg stockholmare…

Regnet vräker ner för andra dagen i rad, vad passar då bättre än att läsa Mikael Niemis nya bok “Fallvatten”, en katastrofroman.
Vad jag tycker? Det får du veta i nästa inslag!
Tjingeling