Jag har läst..

Kodiak, Alaska – jättebjörnens ö av Stefan Quinth

quinth

Kodiaköarna ligger i Alaskabukten, i norra Stilla Havet, och är för många helt okända.
Här möts man av en storslagen natur med djupblå fjordar åtskilda av grönskande bergsryggar.
Kodiakbjörnen, världens idag största landlevande rovdjur, har kanske en del hört talas om.
Kodiak har ett spännande djurliv, men också en rik historia som sträcker sig åtskilliga tusen år tillbaka i tiden.

Inte många känner till ögruppens urbefolkning, sugpiaqerna, och ännu mindre att den till stor del består av svensk- och norskättlingar.
I början av 1900-talet anlände ett stort antal unga män till Kodiak från Sverige och Norge och gifte sig med sugpiaqiska kvinnor.
Många av männen hade gått till sjöss redan som 13-14åringar. Orsaken till att de hamnade här, långt bort från Skandinavien, är det ingen som riktigt vet. Oavsett skälen har deras närvaro gjort ögruppen till en av de mest skandinaviska bygderna i hela Nordamerika.

År 1988 kom jag till Kodiak första gången för att dokumentera jättebjörnarna men fann också vänliga och generösa människor som fick mig att känna mig hemma.

I den här boken vill jag berätta om spännande äventyr, som när björnen stod lutad över mig och om en av jordens rikaste havsmiljöer, om förlorade skepp, men också om några av öarnas oförglömliga invånare.
Ni kommer att lära känna flera av mina många skandinav-sugpiaqiska vänner, bl. a en som alltid säger “Tademäro!” när vi skiljs åt.

Välkommen till Kodiak, Alaska!

Ni har säkert stiftat bekantskap med dessa bjässar till björnar i natur- och djurprogram på teve.
De står i laxtrappan i älven och fångar fisk, något som är barnsligt enkelt eftersom det fullkomligt kryllar av fisk i älven.
Ibland finner jag mera ro och sitta och bläddra i en bok med vackra foton och lagom lite text istället för att se på teve.
För sådana stunder letar jag efter böcker som väcker känslor, som lär mig mer om natur och djur, som tillför något i tillvaron och ger den en extra aspekt och ökar förståelsen för vår planet.
Denna bok är ett lysande exempel på ett sådant praktverk!
Författaren har många resor bakom sig till Kodiak så han känner både folk och fä…
Ursprungsbefolkningen drabbades av samma hybris som samerna här hemma, de fick inte tala sitt modersmål i skolan.
Deras språk heter alutiiq, men i skolan skulle alla lära sig engelska och hemspråket fick inte ens användas på rasterna.
På svarta tavlan drog läraren ett litet streck för varje ord som barnen använt och för varje streck fick de vid dagens slut ett hårt slag över handen med en stor eklinjal.
Låter det bekant…?

Det finns turistfällor på ön. Även om man måste ta sig dit med sjöflygplan så finns penningstinna turister som till varje pris vill stå vid en plattform och genom kikare studera björnarnas beteende.
Författaren berättar om hur björnarna verkar kunna sätta i sig vilket skräp som helst utan att det bekommer dem det minsta.
Plastblöjor, tvättmedel, papper och svarta sopsäckar verkar vara rena godiset för björnarna!

Jag kan lätt konstatera att även om jag kanske inte går med en längtan om att träffa världens största rovdjur på en meters håll så skulle jag bli helt betagen i naturen på ön och säkert även djurlivet.
Tänk vad många fantastiska platser det finns i världen, och vilken tur att vi kan stifta bekantskap med dem utan att fysiskt behöva flytta på oss.
Mitt betyg ***

0

Skogen var givmild

skord

Våra gemensamma ansträngningar, väninnans och min, i skogen igår gav ett bra resultat med tanke på den långvariga torkan.
Men nu har det regnat, om än inte tillräckligt, och det föll lätta skurar även under vår skogsvistelse, men vem bryr sig?

trattiscollage

Ja det skulle möjligen kunnat vara två blöta hundar men de klagade inte, såg bara lite ynkepynkiga ut.
Vi hade lite olika strategi väninnan och jag, och nu förstår jag varför jag aldrig hittar rödgul trumpet, dom växer där det kippar under fotsulorna, dvs. där det är ordentligt surt i marken!
Jag fastnade med stövlarna djupt ner i leran ett par gånger och gav upp letandet för att istället koncentrera mig på trattisar som växer betydligt lättåtkomligare! :mrgreen:

Hela kvällen var jag sysselsatt med rensning, medan jag med ett getöga kollade på duktiga Idolpojkar. Dalmasen vidare, bra det!

Jag kom att tänka på hur vi tar hand om naturens gåvor, jag gör det i liten omfattning, orkar inte längre plocka bär då ingen ändå äter dem, jag har kommit över samlarhysterin som jag hade för tiotalet år sedan då allt skulle skördas i skog och mark.

Samtidigt läser jag om matsvinnet och slöseriet på restauranger, i affärer, i hemmen, på offentliga institutioner som skolor och dagis, det är ingen hejd vad mycket mat vi slänger!
Jag blev uppfostrad av min mormor som överlevt två krig och ransoneringskuponger och om än hon kanske inte direkt svälte så var det knapert många år då hon var ung.
Man skulle högakta och hedra maten, brödet fick inte ligga upp och ner, man skulle äta det man hade på tallriken, man fick inte rynka på näsan åt något man inte tyckte om. Man fick inga alternativ om man inte gillade en maträtt osv.
När jag ser tillbaka på min uppväxt så kastade vi just ingen mat, någonsin.
Jag har fortfarande svårt att se när man efter avslutad måltid rakar halvfulla tallrikar ner i soporna liksom det som ligger kvar i grytorna.
Men, man behöver ju inte gå till överdrift åt något håll, bara tänka sig för lite bättre och planera mathållningen så gott det går.
Jag läste idag att av de nordiska länderna så är just Finland det land som slänger minst livsmedel, inte helt oväntat, bara 6,2% jämfört med 23% i Sverige, 22% i Norge och 16% i Danmark.
Däremot skämdes äldre människor i samtliga länder över att kasta bort mat som inte förfarit.
I en stad i Finland har det pågått ett test där man säljer ut överbliven mat från skolans lunchmatsal. En matportion kostar 1 euro och nu går många, bl.a äldre personer och köper sig sin mat där.
Man har ju pratat om hur man ska ta tillvara på butikens utgångna matvaror som inte hunnit bli dåliga.
Detsamma gäller restauranger där man kan få goodybag men gästerna tycker det är skämmigt att be att få med sig ouppäten mat.

Oavsett vad man väljer att göra så är ju allt bättre än att bara öka på sopberget, om man så omvandlar maten till bioenergi eller skänker till behövande, det spelar ju mindre roll.

Var kom all denna svada ifrån, jag som bara skulle berätta om min svamptur…. :grin:

Dagens pörtebild blir från soffhänget

blinkamedkattungar

Kattungarna tycker att Blinka har en något märklig sovstil!

0

Ordningen återställd

9v3

Astrid har återhämtat sig helt och är åter mamma ut i fingerspetsarna. Ungarna får dia trots att hon är rakad och kanske lite öm, hon spinner högljutt och njuter av livet!

Hasse fick vänta länge länge på djursjukhuset, det var många som hämtade sina husdjur och det var ont om personal.
Någon anledning till komplikationen hittades inte, mer än att det förekommer att vissa katter har problem vid narkos. Förhoppningsvis ska hon slippa fler nersövningar i sitt liv.

9v1

Nu är det åter trängsel kring matskålen precis som det ska vara :lol:

9v2

Och idag har jag haft kattspekulanter här som ganska omgående bestämde sig för att tinga Samba :mrgreen: , inte helt oväntat!
Nu blir hon kvar i byn och det känns roligt, för då kan också blivande matte komma hit och hälsa på sin nya familjemedlem redan innan hon flyttar om tre veckor.
Då blir ju inte heller omställningen så stor om de redan är bekanta med varandra.

Jag har flera glädjeämnen, nu faller det regn från himlen!
Och det är efterlängtat, imorgon blir det en sväng till skogs med väninnan.

farger1

De allra vackraste färger har nu förvandlat träden till tjusiga konstverk.

farger2

Nu blir det kapplöpning med tiden för innan man hunnit blinka ligger alla de färgglada löven på marken..

En fin ny höstvecka önskar

gladskit

0

Dramatisk fredag den 13

Ja jisses vad lite man vet om framtiden…
Härom dagen satt jag här och lattjade fram en liten kattblogg och igår blev det helt annan ton i skällan!

Vi hade bokat tid för kastrering av Astrid igår på veterinärpraktiken i stan. De opererade egentligen inte på fredagar men gjorde ett undantag då maken berättade att han på grund av jobbet inte kunde komma någon annan dag i veckan.
Vi åkte in och planerade att under tiden Astrid var hos veterinären “göra stan” och shoppa loss!

Nå, vi shoppade loss i form av en hatthylla och en spikmatta på loppis samt en massa mat, både till djur och människor.
Klockan fem hämtade vi buren med Astrid. Operationen hade avlöpt väl och hon hade precis fått en uppvakningsspruta. Hon behövde ingen tratt utan skulle få lugn och ro första timmarna.
Första timmen den gick ju åt till hemfärden i bilen.
Väl hemkomna ställde vi in buren i sovrummet och stängde dörren för att inte kattungarna skulle störa.
Vi lämnade luckan till kattburen öppen och ställde en vattenskål på golvet utanför.
Hasse och jag turades om att kika in till henne, men hon bara sov…och sov.
När en timme gått sa jag att nu var det nog dags att ta en närmare titt och att väcka henne lite försiktigt.
Men si, det gick inte alls, katten var helt lealös!

Hasse tog upp henne i famnen, ruskade lite omilt på henne men det gav ingen reaktion.
Nu började vi undra om hon över huvudtaget var i livet!
Jag letade snabbt upp akutnumret till djursjukhuset i Falun för i stan hade de ju redan stängt.
Hasse fick höra hur han skulle kontrollera Astrids status och då han tryckte med fingret mot hennes öga reagerade hon, alltså var hon vid liv!

Jag hade då vi kommit hem påbörjat middagsmaten, isterband till mannen och lammkorv till mig stod i ugnen färdiga att inmundigas, men någon middag hade vi ju inte tid till utan nu blev det ilfärd till Falun!

Ganska orationellt kastade jag ner ett par byttor med den varma korven i en svampkorg som jag plockade med mig :mrgreen: så snart stank bilen av äckliga isterband…som ingen ville ha, allra minst maken!

Vi hade bäddat in Astrid i en pläd för hon skulle hållas varm.
I Falun fick vi komma in direkt och katten blev undersökt av veterinär. När hon lyfte upp Astrid så reagerade hon för en stund för att sedan åter somna om. Lungor och hjärta lät bra, men tempen! Den visade på 35 grader, alldeles för låg med andra ord!

Någon diagnos var svår att finna där och då, men veterinären beslöt snabbt att behålla Astrid, försöka få upp temperaturen på henne och ta blodprover och annat nödvändigt.
Och det kändes skönt, även om det var förfärligt att lämna henne så var hon nu under ständig observation av kunniga veterinärer!

Innan vi åkte hem ringde jag till dottern och frågade om vi kunde få en fika :lol:

dotter

Vi var välkomna över, så då fick vi ut något positivt av dagen i allafall!

daniel1

..och så fick jag pussa på Daniel också!

Puh, jag blir svettig bara av att skriva om gårdagen här, men nu måste jag ju berätta glada nyheter också, Hasse är på väg till Falun i skrivande stund för att hämta hem Astrid som nu mår mycket bättre!

kattermedsnore

Lillungarna klarade dagen bra, de är ju inte längre beroende av Astrids mjölk, och vi fick hjälp av min väninna med matning då vi var borta så många timmar under dagen. Här leker dom med ett garnnystan jag köpte på loppis.

kattatergrot

Och äta gör dom, med god aptit slickar dom rent min gröttallrik efter frukost!

kattfamiljen

Nu hoppas jag att den här kattidyllen om några timmar åter är verklighet!

Jag återkommer angående diagnos och spekulationer kring vad som hände när jag har mer “kött på benen”.
Klart är i allafall att vi slipper betala något till djursjukhuset eftersom detta inträffade i samband med en operation på deras klinik.
Vi lämnade en fullt frisk katt för kastration och kanske var hon allergisk mot narkosen eller något annat men blodproverna hade i allafall inte visat något avvikande.

Puh, nu tar jag ut min lilla hund som tappert fick sitta i bilen större delen dagen igår!

0