”Vad blir det för mat?”

0427a

Vild gissning någon? :-D

0427b

Blötlagda trattisar åkte med i koket

0427c

..som piffades upp även med hackade soltorkade tomater och Philadelphiaost med gräslök och kröntes självklart med ägghalvor! Mums så gott vårens första nässelsoppa smakar! :wink:

0427d

Mina kompisar isbjörnarna håller på att smälta bort i värmen, men som förväntat så ska ordningen vara återställd lagom till Valborgsmässoafton så vi som vanligt får stå och huttra och frysa och försöka värma oss vid brasan!

Jag har läst..

så länge jag minns av Petra Holst

holst

Det händer sällan något utöver det vanliga i 82-åriga Signes liv. Hon dricker kaffe med väninnan Hjördis och åker till minneslunden för att prata med sin döde make.
Men en dag förändras allt.
Vid fruktdisken på Hemköp möter hon sin ungdomsförälskelse Fabian. Problemet är bara att han inte har förändrats ett dugg det senaste halvseklet och att han inte känner igen henne.
Medan hösten faller över Malmö tänker Signe tillbaka på den där magiska sommaren 1947 då hon träffade Fabian, konstnären som inte var lik någon annan.
Hon funderar över de val hon gjort i livet och på det som aldrig blev. Samtidigt försöker hon lösa gåtan med Fabians dubbelgångare.
För det kan väl inte vara han?

Så hjärtevarm och mysig en roman kan vara!
Signe tar man till sitt hjärta omedelbart. Hon är en kvinna av den gamla skolan, hon har valt med förnuftet och inte känslorna. Hon har inte ångrat sina val direkt, men livet blev väl inte som hon hoppats på, men bra ändå.
Spänningen, den gamla borttappade känslan som kommer över henne när hon påminns om sin ungdomskärlek är så rörande.
Skulle min mamma levt idag skulle hon vara 82 år, fast jag känner mig nästan jämngammal med Signe, jag har nog en gammal själ.
Läs och njut av en välskriven roman där andemeningen är att det aldrig är försent att bli en lite bättre människa och att alla har rätt att någon gång ha fått uppleva himlastormande känslor även om de kanske inte varar livet ut.
Mitt betyg ****

Helga Sotarens röst tystnar aldrig av Anette Svensson-Kozica

svensson-kozica

En dag upptäckte min dotter och hennes vänner ett ensligt och övergivet hus.
I huset fanns mängder med underliga papper.
Efter lång övertalning bestämde jag mig till sist för att följa med och se vad de hade funnit.
Helga Kramer lämnar sitt hem, hastigt och oplanerat. Kvar i huset fanns unika dokument, anteckningar, fotografier och brev med naziststämplar.
Ett betyg från Wiktoriaskolan i Danzig, en skola som tillhörde universitetet, ett SS-institut, där ryssarna vid krigets slut gjorde makabra fynd.
Jag fann ett dokument där de tyska myndigheterna sökte efter en judisk familjs tillgångar.
Väl undangömt fann jag också ett tjockt häfte med nedskrivna mardrömmar, nedtecknade under ångestfyllda nätter. På väggen i köket hängde en lapp med ett namn och en sotare målad med svart krita.
Resultatet av ett kort möte mellan Helga och Werner, eldare på ett lok med vändplats Auschwitz.
Jag bestämde mig för att skriva en roman om detta livsöde.

Utdrag ur boken:
”Jag har sett dig döda många gånger, det blir mycket blod, mer än vad som flyter i dina ådror.” Han såg, sökte i hennes ansikte efter spår av ånger, men han blev besviken. Ett ansikte, två ögon, en ung kvinna, men inte en spricka fanns i den vackra fasaden. En sovande själ, tänkte han, där livet flytt som när fåglar lämnar en nerbrunnen skog. Inget liv att bygga bo i.
”Jag kikar, ser djupt ner, men brunnen är tom. Helga, när stigen smalnar av går du ensam. Det var allt jag ville säga:”När stigen smalnar går du mycket ensam.” Han drog undan handen från hennes axel och fortsatte framåt. Helga kände hur tyngden från handen dröjde sig kvar, som om han lämpat över en börda på henne.”

”Jag lovar att inte titta mer. Jag ska sitta så still att ni till sist glömmer att jag finns”. Astrid tände en tillknycklad fimp. Smaken från gamla fimpar gjorde henne trygg. Hon slickade sig om läpparna. Såret i mungipan hade blivit större och sårigare. En stank smög sig in mellan rökslingorna, en sötaktig, tung lukt.
Heinrich skruvade oroligt på sig. En nervös stämning spred sig i det lilla utrymmet. Utanför kunde man se taggtrådsstängsel, anslutna till strömförande ledningar. Skyltar med dödskallen: STOPP! Högspänning!lyste till emellanåt. Högarna med lika poängterade dödskallens budskap. De höga skorstenarna stod som svärd mot himlen. Hade de varit spetsiga hade de kunnat skära även himlen i bitar, tänkte Heinrich. Där han stod såg han allt mycket bra. Tjock, svart rök försvann över sjön. Heinrich väntade på ljudet från Werner. Där kom det. Dörren öppnades med ett häftigt ryck. Werner kommer att spy ihjäl sig tänkte han. Ulkningarna. Hostan. Werners mage vändes ut och in, kroppen vek sig mer än någonsin. Tårar, snor, slem rann ner över rocken. Den kväljande, sötaktiga stanken fyllde varje atom i hans uttömda kropp.”

Detta är fasansfull läsning!
Stark varning för groteska händelser, för onda människor, för goda människor, för ett helvete på jorden.
Denna gången skildrad från en annan sida, de som frivilligt eller ofrivilligt står på nazismens sida, förövarna, våldsverkarna, mördarna.
Denna roman är så stark så jag inte visste var jag skulle göra av mig medan jag läste den. Jag ville sluta läsa, jag kunde inte sluta, jag fortsatte, jag våndades, jag levde med i varenda skeende.
Vilken oerhört stark debut av denna författare som i sitt yrkesvärv annars jobbar med glaskonst.
Lovorden har haglat av alla som läst boken, jag bara instämmer i kören…
Mitt betyg ****

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce

joyce

Harold Fry går hemifrån en vanlig morgon för att posta ett brev till sin före detta arbetskamrat Queenie.
Han har ingen aning om att han nu påbörjar en fotvandring som ska ta honom över hela England, från Kingsbridge i söder till Berwick-upon-Tweed i norr. Harold har varken vandringskängor eller regnkläder och han saknar karta, kompass och mobiltelefon, men han går oförtrutet vidare. Han vet att han måste fortsätta sin vandring, om han ska hinna fram till Queenie innan det är för sent.

Utdrag ur boken:
”Maureen sov oroligt. Hon drömde om att hon var på en större tillställning tillsammans med en massa främmande människor i svart smoking och aftonklänningar. Hon satt vid ett bord och skulle till att äta när hon råkade titta neråt och fick se sin lever i knäet. ”Så underbart att träffa er”, sa hon till mannen som satt närmast och grep tag om levern med händerna innan han hann se något. Och den halkade oupphörligt mellan hennes fingrar, den skvalpade runt och pressade sig in under naglarna tills hon inte alls visste hur hon skulle kunna hålla ordning på den. Ändå kände hon ingen fysisk smärta.”

”Efter det satte hon ihop vart och ett av sina plagg med ett av hans. Hon stack sin blusmaschett i hans blå kostymficka. En kjolfåll lät hon vira runt ett byxben. En annan klänning lät hon få en kram av hans blå cardigan. Det var som om massor av osynliga Maureen-och-Harold-kopior höll till där i garderoben och bara väntade på ett tillfälle att få stiga ur. Det fick henne att le, och sedan fick det henne att gråta.”

Den här boken är en riktig luring.
När jag börjar läsa så tycker jag att det handlar om en endimensionell streckgubbe som man närmast förlöjligar.
Sen får gubben plötsligt lite liv i form av kött och blod, han börjar rent av verka mänsklig, och inte minst komisk.
Plötsligt ser jag framför mig paret i den engelska komediserien om ja, hette hon Hyacint tror jag, och hennes konflikträdda och mesiga gubbe.
Och när jag läser vidare så blir jag till slut helt betagen.
Borta är streckgubben, borta är komediserien, kvar finns människor av kött och blod, människor som undertryckt sina känslor i ett helt liv!
Det är gripande, sorgligt, roligt, överraskande, tänkvärt.
Jag avslöjar inte mer men du kommer att förvånas mer än en gång…
Mitt betyg ****

Glupahungern av Andrea Lundgren

lundgrenandrea

Långt inne i de norrbottniska skogarna ligger Djuptjärn.
Endast en person vet var, och vet att den har ingått en pakt med träden omkring för att skydda något den har intill sig. För djupt i det svarta vattnet döljer sig en kraft som törstar och bidar sin tid.

Några mil därifrån har Elina och Erik sin gård, där växer fyra barn upp. Ibland har traktens enstöring Sup-Linus vägarna förbi. Livet är som det brukar vara, tills den kväll då Linus stupfull försvinner ut i vinternatten med Erik efter sig. Bara lilla Ingrid förstår vad som är på väg att ske. Den händelsekedja som sätts igång kommer att påverka tre generationer kvinnor på ett avgörande sätt. Elina, den kärva Ingrid och hennes omättliga dotter Baba.

En släktkrönika som utspelar sig i ett trolskt skogslandskap. Den handlar om arv och öde, om slukare och dykare.
Med poesi och musikalitet i språket skapar Andrea en säregen romanvärld där gränsen mellan saga och verklighet suddas ut.

Utdrag ur boken:
”De andra i familjen tänkte inte på hur ofta Henning var hos dem. De visste också. Hela byn visste ju hur det hade slutat för Margit på sanatoriet i Tjädret. Hur hon hade hostat ihjäl sig utan att någon hade kunnat göra någonting för att hjälpa. För så var det ibland, och alla hade sitt så det var inget man pratade om något vidare. Istället skalade man potatis tillsammans. Med hjälp av rörelserna fylldes tomhetshålet långsamt igen. Man ska inte grubbla för mycket, för då blir man tokig. På väggen tickade klockan vidare. Och precis som med hjärtat så visste man aldrig när den skulle stanna.”

En riktigt lovande debut av denna unga författarinna. Tycker man dessutom om gamla sagor och sägner så blir läsandet ännu mera njutbart.
Mitt betyg ***

Solhelg att vänta!

Jag skulle bara önska dig som troget tittar in en riktigt mysig helg!

0423e

Jag ska inte klättra uppför berget en endaste gång för nu har mina ben fått nog!

0423c

Morsan visar vägen och dotter följer efter..

0423d

Tadaa lätt som en plätt!

Men, jag har fått ont i höger höft och när jag gått o lagt mig spökar den extra mycket och tycker inte om att jag ligger och belastar den..
Så nu ska jag vara snäll och bara sitta i solstolen :oj: nä knappast, men skuggstolen kanske :angel:
läsa en bra bok, lösa lite korsord och lyssna på fågelsången.
Om jag skulle bli alltför rastlös så har fönsterputs inhandlats.
Men, man kan ju inte putsa ett fönster där solen gassar på för fulla muggar!
Vadå, finns det fönster på norrsidan också? 8) Det hade jag ingen aaaning om… :help:

Lite fägring avslutar jag med

tulpanfalt

Tulpanfält i Holland, titta och njuut!

Och psst, glöm inte solkrämen!