Jag har läst..

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona Bokomslag Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona
Anneli Jordahl
Norstedts
2014
317

Året är 1959 och Mona har fått en tjänst i Östersund som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter.
Mona vill dansa och tar sig in i musikens värld och över dansbanorna ända fram till paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida.
Den blyge gitarristen i ett av stans jazzband försvarar henne i nattvimlet där det är svårt att värja sig från oönskade händer., Hon faller,.
Många år senare försöker en mor och en dotter reda ut vad som faktiskt hände de där ungdomsåren.

Utdrag ur boken:
"Jag hade velat sitta bredvid henne i baksätet men jag hoppar in bredvid Ove som prata om spelningen, säger att han känner på sig att Farbror Anders har något i kikaren, något är på gång, skivkontrakt kanske eller spelningar i Stockholm, TV, men det är bara stockholmare som har TV, säger jag, apparaterna är fruktansvärt dyra, man kan få epilepsi av flimret, bättre med radio."

"Modern: -Jag gjorde fel med dig när du var liten.
Dottern; -Hurdå?
Modern: -Sträng. Jag var hård. Du skulle niga djupt, uppföra dig, kramas, le. Om du lärde dig att inte vara till besvär, kanske, ja då kanske vi skulle klara oss. Ingen skulle få chansen att säga ett ont ord om dig. Jag tror jag lyckades. Alla sa att du var ett snällt barn, så snällt och stilla.
Dottern: -Jo jag minns. En hård, svart blick som sökte mig, borrade sig in, fick mig att stelna mitt i ett skratt, i uppsluppet bus. Tystna, följa order:
-Gå och lägg dig i ditt rum!
-Du får lära dig att sova själv!
-Mardrömmar går över.
-Tyst nu, lek själv, mamma måste sova. Jag ska snart på jobb
-Men sluta skrik! Så ont gjorde det inte."

"Modern: -Minns du rummet vi hyrde i Tranås?
Dottern: -Inte ett dugg.
Modern: - Veden tog slut, jag hade inte råd att köpa ny. Blev så illa tvungen att för första och enda gången besöka socialen och tigga. Jag hade lovat mig själv att aldrig gtöra det, alltid klara mig, oss. Man ska klara ut det, så hörde jag mammarösten i huvudet.
Till slut, tio djupa andetag. Så gick jag och förklarade att vi frös, hemma. Hånfull kärring på socialen sa att skogarna är fulla av ved. Så några dagar senare när jag kom hem från jobbet, stadshotellet, kallskänken, låg det en vedhög utanför dörren. Grova bitar, okluven. Hur skulle vi få veden kluven?
Dottern: -Hur gick det?
Modern: -Jag tog mod till mig och knackade på hos en granne jag inte kände. Han hjälpte oss. Alltid någon. Alltid."

Jag gillade atmosfären och stämningen i den här romanen.
Det händer väl inte så vansinnigt mycket, äventyren som huvudpersonen drömmer om som ung kommer på skam och livet blir slitigt och fattigt.
Mona tar sin tillflykt hemifrån redan som 16-åring i vetskap om att hon inte hade läshuvud. Modern frälsningssoldat, dottern hårt hållen. När olyckan slår till och ett barn är på väg, då får hon kalla handen. Föräldrarna visar ingen pardon, religionen är inte förlåtande och kärleksfull, tvärtom.
Ännu då på 60-talet handlade mycket om klasskillnader. Abort var förbjuden, möjligen kunde man få hjälp av fadern till en resa till Polen för att göra sig av med det oönskade fostret. Men inte alla kom iväg. Och Mona ville nog inte. Hon försökte verkligen att knyta an till barnets far, en lynnig same uppifrån lappmarkerna, hon åkte med lilla dottern upp till hans föräldrahem i ett desperat försök att få en ny familj, nya släktband.
Visst är berättelsen sorglig, men också realistisk och kanske lite fjärm.
Men den är välskriven och jag tyckte mycket om den.

0

Fyndat..

Jag kan väl gå med på att avslöja en tabbe som hände för ett par månader sedan..
Nu när jag ändå uppnått mogen ålder så är det väl legalt att vara lite disträ…
Blinka och jag var i skogen, som vanligt, och när vi närmade oss hemmet och jag skulle koppla upp henne märkte jag till min förskräckelse att rullkopplet var väck!
Jag gick och bar på min svampkorg, den innehöll säkert ett och annat, men definitivt inte kopplet som legat där tidigare..

Det är ju inte alldeles enkelt att rota runt i skogen efter ett koppel, jag går ju inte direkt på vägar eller stigar utan tassar sicksack i blåbärsriset.
Nå, hem kom vi utan koppel, vi behövde inte korsa någon större väg så det gick bra ändå, och jag hade ett reservkoppel som fick duga tills jag inhandlade ett nytt.

Nu i veckan traskade vi i en av alla våra skogar men nu var det så blött att Blinka vägrade följa efter mig ut i mossan och riset. Hon stod vackert kvar och väntade in mig vid gångvägen.
Plötsligt hör jag henne morra, ett djupt strupljud, och när jag tittar upp ser jag att en kvinna är ute och rastar sin jycke, den var dock kopplad.

1111c

Hon undrade vad jag pysslade med ute i lingonriset och jag sa som det var att jag faktiskt hittade en del trattisar fortfarande.
De hamnade i Blinkas bajspåse som så många gånger förr :-D

Plötsligt frågar kvinnan om jag möjligtvis tappat ett koppel :oj:
-Jo det kanske jag har, stammar jag fram..
-Ja det hänger ett koppel härborta i trädet, har nog hängt där ett bra tag nu, säger hon

1111a

Och titta, det där ser ju bekant ut! :thumbsup:

1111b

Jag har passerat här flera gånger sedan jag tappade bort kopplet men inte sett det hänga där, trots den röda färgen :ehum:

1111d

Nå, nu hittade jag både koppel och svamp, inte illa!
I övrigt tycker jag att vi kommer överens om att stryka november månad helt ur almanackan, finns det något tråkigare?

Idag har jag i alla fall fått lufta mig lite då jag hjälpt till på loppisen, annars är tristessen nästan total.

vinterheaderblinka

Blinka och jag vill ha kyla och snö….NU :lol:

0

Gammal och grå

käring

Det ligger något i vad hon säger… :jaja:
Världen går inte under för att man fyllt 60 men nog känns det allt trots att jag varit finnkäring och tant bra länge nu..

Något firande var det inte tal om, det ska jag göra på en Finlandskryssning med barn och barnbarn om en dryg vecka.
Men på nätet blev jag desto mer firad, titta bara:

korttette

Mina yngre systrar grattade med ett glatt collage med Paula i olika glasögonmodeller! Tack Tette och Tita

kortannalena

Tack Anna-Lena

kortbarbro

Tack Barbro

kortbia

Tack Bia

kortbrita

Tack Brita

kortchrister

Tack Christer

kortdoris

Tack Doris

kortkajsa

Tack Kajsa

kortkersti

Tack Kersti

kortmia

Tack Mia

kortminna

Tack Minna

kortninni

Tack Ninni

kortpaivi

Tack Päivi

kortstina

Tack Stina

kortsusanne

Tack Susanne

Som ni ser skulle jag ha ett formidabelt blomsterhav hos mig…..om inte blommorna varit virtuella!

1113a

En levande bukett fick jag också, tack Hasse!

0

De små liven…

Vad vore väl tillvaron utan de små fyrbenta liven?
Ett högaktuellt ämne såhär i november är små eller stora gnagare som invaderar våra hus i jakt på varmare boplatser och mat.

kattoratta

Jag läser att musen behöver en springa på 20 millimeter för att ta sig in, och vem har inte såna små springor i huset?
Under min diskbänk kommer dom små gynnarna in, sen rotar dom väl runt i sophinken och kanske hittar dom något ätbart, fast det mesta spillet ger jag ju till höns, ankor och kaniner.
Man ska helst inte mata småfåglarna i närheten av huset, för det som landar på backen drar då till sig gnagarna…
Nå, jag har precis allt som man inte ska ha, stora springor i huset, fågelstationer, buskar och slyn, inte konstigt då om dom kommer på besök.
Men igår var måttet rågat, hur fräcka kan dom bli…
Astrid smiter in i underskåpet under diskbänken, kommer ut med en dinglande mus i munnen, går in i mitt sovrum och släpper den.
Jippi, ny leksak…
Torsten joinar in i leken och oj va skoj dom har det…
Sen visar det sig att musen ligger och trycker längst in i ett hörn vid min byrå där inte katterna kommer åt. Flyttar förstås på byrån men katterna hinner inte ifatt musen som lägger sig i köket under frysen.
Och där ligger den väl än…

kattomus

Var lite orolig över att kanske ha ytterligare ett djur i sängen inatt, men i så fall har jag sovit och överlevt!

minhund

Och vad gör då min hund som ska vakta för alla inkräktare och godkänna alla gäster….istället för att hjälpa till att fånga och döda krabaten så går hon miss i nassen upp och bajsar på min badrumsmatta!
Självklart går jag sömndrucken upp för att kissa och bryr mig inte om att tända lampan utan trampar i nåt klet…suck

jyckar

Denna arbetsuppgift klarar hon med bravur dock, alltid nåt!
Livet blir sannerligen inte långtråkigt när man har husdjur.. :-D

0