Tisdagstema: dimma

Tema: dimma

temadimma

Idag var jag tvungen att leta i arkivet, för någon dimma har jag rentav inte att bjuda på.
Midsommarhelgen var också lugn, gick inte ”in i dimman” då heller :lol:
Denna bild är tagen utanför vårt hem i Björsjö där vi bodde så fint vid ån och älvorna dansade ofta både på ån och över ängarna…

Flera dimmiga bilder finner du här

Dunderklumpen och Ior

Får jag presentera:

0620f

Dunderklumpen, en av två nyförvärv på grannens djurfarm!
En stor baddare, belgisk jätte, men är man stor måste man vara snäll..

0620j

Det var han nu inte, för redan efter en dag var han på rymmen!
Två söta kaninhonor som bott lösa på gården sedan i höstas lockade honom att gräva sig ut fortare än kvickt! Nu har han ett eget harem…

0619c

Då har det gått bättre med Ior, den lite mindre jätten :lol: som här hälsar på Blinka för första gången, som synes är dom nästan i samma storlek

0619d

-närkontakt av tredje graden….

0620l

Här är delar av mina skötekaniner, honorna, sju stycken till antalet, mjuka fluffiga, söta!
Jag har blivit världsbäst på att hitta de största maskrosbladen i södra Dalarna kan jag säga…

0620o

Två hanar bor separat i egna burar för att undvika befolkningsökning av stora mått..
En av dem blev rädd då jag skulle lyfta matskålen som han vält och bet mig, inte en utan två gånger.
Attans så ont det gjorde!
Har fått goda råd att ta en stelkrampsspruta för säkerhets skull, så jag ska ringa om det imorgon, idag kom jag inte fram på telefon.

0620n

Mina trogna medhjälpare följer mig till grannen och hem igen, sedan är dom jättehungriga efter en långpromenad på säkert en halv kilometer!

Så vaknar sommardag..

Så vaknar sommardag

0619e

Soltungor mellan träden
Torkar uthängda spindeltvätten

0619f

Slickar pärldrycken ur daggkåpskalkarna.

0619j

Nu skälver fjärilsvingen
Förlöst ur nattdvalan.

0619i

I stormhattens krumma horn
Durar sömndrucken humla.

0619g

Över blåhets oändliga fält
Strövar hjordar av cirrusfår

0619k

Och under skivar
Svartvita svalviggar rymden,

0604o

Medan viken
Glittrar vällustrysning
Under vänlig vindvinge.
Så vaknar sommardag…

0619h

Nils Parling
1914-2002 född i Säfsnäs socken

Jag har läst..

Ladivine Bokomslag Ladivine
Marie Ndiaye
Natur % Kultur
2014
333

En mormor och hennes barnbarn. De bär samma förnamn men har aldrig träffats och de känner inte till varandras existens.
I en dunkel liten lägenhet i Bordeaux sitter Ladivine Sylla med en samling porslinsfigurer som enda sällskap. En gång i månaden kommer dottern Malinka på besök, pliktskyldigt och i största hemlighet. I tonåren flyttade hon hemifrån och bröt kontakten med sin mor för att hon skämdes över hennes hundfärg och enkla ursprung, att hon var ensamstående och försörjde sig som städerska.
Ladivine ser fram emot dotterns besök, men får inte ta del av det liv hon lever. Hon vet inte att Malinka numera kallar sig Clarisse, att hon är gift och att hon har en dotter. En dotter som döpts till Ladivine, ett barnbarn som hon aldrig fått träffa.

Utdrag ur boken:
"Säkert visste hon att genom att ge upp varje försök till samhörighet med flickorna kunde hon slippa bjuda hem dem till sig, till städerskans hus.
För det var otänkbart.
Vid blotta tanken på att hennes väninnor kunde träffa modern fick hon skrämselhicka och måste nästan le åt den orimliga tanken."

"Och då såg han så ung ut med sin långa, ljust kastanjebruna lugg som svepte över de tjocka linserna i glasögonen utan att han brydde sig om det, med sitt plattaq bröst under den kortärmade skjortan, ja, till och med, tänkte hon, med sin långa lekamen som försvann ner i de lite nedhasade jeansen, nästan som en kraftig, ändlös stjälk som utan att böja sig sköt upp över vasens kant - så ung ännu i sin karakteristiska omedvetenhet om sin egen gängliga charm att Ladivine kände ett sting i härtat och plötsligt, fast de var jämngamla, kände sig mycket äldre."

"Att det skulle behövas, tänkte hon, iskallt och beklämd, att Marko för första gången under deras liv tillsammans ingav henne avsmak, denna förtvivlade motvilja som hon plötsligt kände för hans hud som pulserade av liv, för att hon skulle våga vända tankarna mot den man som hade dödat Clarisse Riviere i huset tre år tidigare."

Här i denna roman har vi hamnat så långt bort från feel-good-stämningen som man kan komma.
Här hamnar vi i en sorgesång, om skam, skuld och förnekande. Jag tyckte inte ett dugg om boken egentligen, men jag kunde inte låta bli att läsa vidare trots att det var både ångestfyllt och smärtsamt. Författaren är mycket skicklig på att fånga stämningar. Egentligen händer det inte så mycket med personerna i berättelsen, utan det handlar mer om inre känslor, gåtfulla, suggestiva obehagliga känslor. Ibland är jag inte säker på att jag förstår hur författaren har tänkt. Men däri ligger utmaningen. En del böcker lägger jag undan efter blott femtio sidor, en del böcker slukar jag, en del gör motstånd men måste ändå läsas, detta är en sådan. Om vårt skitiga inre, vad gör vi inte för att passa in?