Nyårsafton, same procedure as last year..

Djurens värsta dag på året är här igen…
Det är inte bara våra husdjur som lider, jag kan inte tro annat än att skogens vilda djur är lika rädda dom när det tjuter på himlen.
Som ansvarsfull djurägare har jag alltid valt att fokusera på att djuren mår så bra som möjligt, dvs. jag tillbringar nyårsaftonen hemma och låtsas som om det är som vilken kväll som helst. Då känner sig djuren tryggare.
Vår första hund, rottisen Larissa, blev rädd för raketerna men det kunde hon ju inte visa, så hon stod och skällde på dem istället…
Loppan, vår basset, blev alldeles förstörd, och hon blev inte hund igen förrän efter en vecka…
Hennes rädsla och ångest smittade dessvärre vidare på Blinka, men jag tycker det har blivit bättre på senare år.
Rättare sagt så går ångesten över fortare, hon kommer till ro och lugnar sig när smällandet upphör.

Jag har inte reflekterat så mycket på året som gått, men i stort är jag skapligt nöjd.
Jag bryr mig mindre och mindre om materiella saker, så länge jag har mat på bordet och djuren får sitt så är jag nöjd.

Jag gläds åt många goda vänner i mitt liv, något som inte alltid varit självklart eftersom jag prioriterade bort umgänge och vänner under så många år då jag jobbade som mest.
Jag är så glad att jag fått chansen att hitta nya vänner istället för dem jag slarvade bort, och ju mer omsorg jag visar mina vänner desto mer får jag tillbaka.

En excentrisk tant med hög integritet är jag dock, kommer alltid att förbli, men jag är envis nog att ständigt söka nya vägar, att lära mig mer.
En del skulle kalla mig nyfiken i en strut, jag väljer att kalla mig vetgirig, för hur ska man annars begripa hur världen kan vara beskaffad så som den är.
Det är så oroligt i världen nu så man lätt skulle kunna tappa allt hopp om framtiden, stänga in sig, låsa dörren och kasta bort nyckeln, men hur blir livet då?
Att leva isolerat i små grupper av likatänkande?
Nej för mig är det viktigt med ett öppet sinne, vi kan alla lära oss så mycket av varandra.

Tolerans och kärlek, de blir mina ledord in i det nya året.

Jag hoppas du vill följa med i min lilla vardagsblogg även nästa år och jag tackar för alla fina kommentarer och hälsningar under året.

Jag har läst..

Löftet Bokomslag Löftet
Audrey Magee
Lind & Co
2016
380

I desperat behov av permission från skyttegravarna ingår den tyske soldaten Peter Faber äktenskap med en kvinna han aldrig har träffat. Hon i sin tur lovas änkepension om han dör.
Under tio dagar firar de smekmånad i Berlin, och överraskas av den passion som uppstår dem emellan. När de skiljs åt är det med en gemensam dröm om framtiden och ett löfte att vänta på varandra. Men vänta blir lång och kriget sätter fasansfulla spår.

Utdrag ur boken:
"Han log mot Katharina, stängde dörren och började klä av sig. Torr rysk jord dråsade i golvet när han avlägsnade lager efter lager av tyg som stelnat av svett. Han såg sig i spegeln och granskade det brunbrända ansiktet och överkroppen, de vita benen och röda fötterna som var fulla av blåsor och skavsår efter flera månaders marscherande på hård rysk mark. Han klev i det ångande vattnet, lät huvudet sjunka ner under ytan och njöt i fulla drag av värmen och tystnaden.Han var långt borta från maskarna som kröp i liken och dödens äckliga, söta stank. Inkapslad i vatten. I stillhet. I tomhet. "

"Faber rusade fram och kastade sig över de andra männen, slog och sparkade lika hårt som de gjorde, bet också, och lyckades få tag på fyra bitar, en av dem ganska stor, alla lika hårda. Han stoppade dem i fickorna och kilade snabbt som en råtta bort till ett lugnt hörn av inhägnaden där han började suga och spotta på brödskorpan för att mjuka upp den. "

Det här är en brutal skildring av andra världskriget, om två människors parallella men vitt skilda liv.
Den är helt osentimentalt och enkelt skriven och det gör historien än vassare och otäckare.
Utan omsvep skildras krigsförbrytelserna, samvetslösheten och fasorna man går igenom i syfte att överleva helvetet.
Läsvärd, omskakande, tuff.

Mellandagar..

Den gode Urd gick ganska obemärkt förbi här i inlandet..
Visst blåste det ute, men jag tror det var som värst på natten då man låg och sov på söta örat..

Däremot sov jag inte längre på söta örat inatt, jisses så jag har frusit!
Min teori är att blåsten har trängt in genom de otäta gistna gamla plankorna i väggarna, för så här mycket har jag inte frusit på bra länge!
Två gånger steg jag upp och virade in mig i filtar, måste ha sett ut som en kåldolme men kände mig som en mumie till slut för jag kunde varken röra armar eller ben..

Man skulle allt ha inuiternas speciella gen TBX15 som man nyligen upptäckt och som förklarar varför inuiterna klarar kyla så mycket bättre än andra. Dom har mycket bruna fettceller som både använder mycket energi och genererar värme..
Jag har också mycket fett som guppar runt i kroppen, men fryser gör jag likväl..

1225d

Rör på mig gör jag ju, det ska ju boosta blodcirkulationen, och det verkar även katterna ha insett då dom följde med på promenad

1225f

Nu blev dom inte så långvariga, huxflux hade de försvunnit in i skogsbrynet för att sedan hoppa fram upp på vägen när jag återvände..

1224a

De ihärdiga fiskarna verkar fortfarande pimpla..

1224g

Och visst kan det kännas lite maffigt att sitta där och titta på skådespelet på himlen..

1224h

Jag har vandrat lite längre sträckor nu under juldagarna, trots avsaknad av snö har det varit behagligt väder att traska i.

1224j

Och de rosa molnen jag gått på sedan jag fick träffa Vanessa stannar ihärdigt kvar..

1225c

Nu laddar vi inför nyår, ett förhoppningsvis lugnt firande utan en massa raketer här på kullen, så att djuren slipper plågas.

vinterstuga

God fortsättning till dig som tittar in, hoppas du haft en mysig jul

Julens överraskning

Jag blev så glad när dottern meddelade att de skulle hinna kvista förbi och hälsa på mig på juldagen.
Sen kunde jag inte låta bli att undra varför de hade så bråttom, dom skulle komma hit redan efter klockan tio på morgonen…
Min fråga fick bara ett kryptiskt svar att det handlade om deras logistik…
Så jag kravlade mig ur bingen vid nio och hann med ett par koppar kaffe innan jag hörde bilen köra upp vid huset..

1225p

Och vem kliver ut först om inte världens bästa Vanessa!!!!!
Lite sömndrucken för hon hade sovit i bilen, men springer ändå fram och ger mig en bamsekram!
Det har gått ett halvår sedan vi sågs senast, jag är alltid lika förvånad över att hon inte är ett dugg blyg för mig fast vi ses så sällan och så korta stunder åt gången. Jag vill gärna tro att vi har ett speciellt band mellan oss, hon är så speciell och har en så stor plats i mitt hjärta.

1225h

Det blev samling runt frukostbordet, och strax frågar Vanessa om hon kan hjälpa till med något?

1225i

Jopp, strax sitter Saija och Dan och Vanessa och skalar ägg…allt medan Saija berättar den dråpliga historien om när hon och Hasses son fick till arbetsuppgift att skala ägg till vår påskbuffé en gång på värdshustiden. Äggen var flera hundra och skalen satt som sjutton, vilket trauma! Äggen skulle ju bli vackra och dekorerade och det var inte så lätt när halva vitan försvann tillsammans med skalen…dagens fem ägg gick däremot lätt som en plätt att skala

1225q

men man får ändå koncentrera sig…

1225a

Sen ska äggen skivas

1225k

Efter fikat börjar Vanessa tycka momi är jobbig som sitter med en kamera framför nyllet hela tiden, så hon går och busar med Paulina istället

1225o

Jag får nog besinna mig, och bara njuta av sällskapet, anledningen till det tidiga besöket var att Vanessa med familj skulle åka bort senare på dagen..

1225l

Självklart hinner jag gosa med Daniel också..
Jag blir helt förskräckt varje gång jag ser foton på mig själv, vilken rynkig käring jag har blivit. Ögonlocken hänger, mungiporna hänger o ja, det mesta andra också men det syns inte lika mycket…

1225n

Simon och jag löser världsproblemen, tyvärr fick vi alldeles för kort tid på oss! Och varför snörper jag på munnen?

1225b

Vanessa hinner måla en stund innan sällskapet åter får sätta sig i bilen för vidare hemfärd.
Vilken tur att jag har foton, annars skulle jag nog ha gnuggat mig i ögonen och trott jag drömt alltsammans…
Det här besöket kan jag leva på länge, och tack och lov klarade Paulina besöket utan astmaproblem.
Det största problemet för henne är katterna, hon är extremt känslig för just katter och har fått åka till akuten många gånger under årens lopp.
Hon fick börja medicinera redan dagen innan och jag bar ut alla kuddar och djurbäddar på farstubron för dem går det inte att få rena från päls och hår…

Tack för besöket ungar, hoppas vi ses snart igen!