Aktiva semesterfirare

Härom dagen beslöt jag mig för att gå en rejäl byvandring, passa på nu då det är mycket turister här, i vår annars så stillsamma lilla bygd.

Alltså styrde jag kosan ner till Säfssjön där några flottar låg för ankar.
De går ut till en liten ö där det finns bastu och karbad att njuta av.

Nu är det högsommar då rallarrosen blommar

Plötsligt medan jag fotar ser jag ett huvud guppa ovanför blommorna…
Det är barn som hoppar på studsmattorna utanför herrgården!

Vi går vidare mot Vildmarkslekplatsen, men inser att det inte är rätt ställe just idag för två äldre damer… :mrgreen:

Blinka har i alla fall nosat upp hjortronkart ute på myren

Vi viker av upp mot herrgården igen och nu blir det åka av!

Slip N´Slide kallas attraktionen där man åker 14 meters rutschkana

och landar med ett ljudligt plask i vattnet!

Det är SnowCamp som har läger för barn och ungdomar, med temat hopp och skutt :lol:

Medan vi traskar omkring på gångvägarna passerar många cyklande familjer. Allt från små knattar i tre-årsåldern, upp till tonåringar och föräldrar. Att välja en aktiv semester verkar vara i ropet, när småttingarna inte orkar längre får de åka bakom föräldrarna i en cykelvagn istället. Gemensamma aktiviteter verkar vara ledordet och jag går där med ett fånigt leende för det känns otroligt bra. Jag hoppas många återgår till sina vardagar med jobb och plugg, skola och dagis med ny energi.

Blinka och jag återgår till vårt lilla hörn av bygden där blåbärsrisen dignar och knotten bränns…

0

Jag har läst..

Så här upphör världen Bokomslag Så här upphör världen
Philip Teir
Natur & Kultur
2017
278

Försommargrönskan skälver omkring Erik och Julia när de packar bilen hemma i Helsingfors och påbörjar färden mot stugan vid havet i Österbotten. Utifrån: en kärnfamilj mitt i livet som ska få en lång sommar tillsammans. Men tiden kan också verka i motsatt riktning, blottlägga sprickorna i det som förut verkade stadigt.
Andra personer dyker upp och komplicerar tillvaron: Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiske man Chris som leder Rörelsen, en grupp miljöaktivister som gett upp hoppet om jorden och övar sig i att leva primitivt.
I utkanten finns en ensam kvinna i ett hus vid stranden som bär på en stor sorg och en plågad bror som tycks ha tappat greppet om tillvaron. Men vem gör egentligen rätt och vem fel? Kring dessa människor, en sommar, spinner en roman om livsval, lögner och en familj i gungning.

Utdrag ur boken:
"Också nu, när Julia satt på spårvagnen på väg hem från jobbet, kunde hon höra sin mamma prata i bakhuvudet, ungefär som tinnitus i verbal form; en ständigt malande åsiktsmaskin."

"Han hatade Ekenäs, hatade småstadens småaktighet, hatade att vara finlandssvensk, att vara född i den här töntiga delen av det finländska samhället, den här minoriteten som hade rykte om sig att vara snobbig men egentligen bara var iavlad och blåst och i bästa fall lite harmlöst gammalmodig men i värsta fall en fullständigt efterbliven del av världen som bara skulle bli värre och värre ju längre den fick bestå."

Den här romanen är kritikerrosad och jag såg författaren när han deltog i Babel i våras.
Varför hittar jag ingenting intressant i boken? Någonting måste ha gått mig förbi. Jag kommer inte in i hans uppmålade värld trots att inga hinder föreligger, jag har själv tillbringat mycket tid i min barndom i en liten småstad och jag är finlandssvensk, jag borde verkligen känna igen mig och känna mig hemma.
Men det händer ju ingenting intressant! Boring, långtråkig, jag läser och bara väntar på att någonting äntligen ska hända. Något som ger lite svärta, eller lite blod, eller lite vad som helst. Men jag väntar förgäves. Den här historien blev för mig blott en axelryckning. Och vad hände med den nya spännande rörelsen? Inte ett jota, man bara skrapar lite på ytan, och så ytlig syns mig hela berättelsen.

0

Spring i benen..

Ja inte på mig, det var längesen, men..

allra raraste Vanessa, barnbarnsbarnet, hon har energi för två!

Och är det sommar och sol och man är fem år, då ska det vara full fart!

Ett litet vattendjur totalt orädd enligt hennes farmor, tillika min dotter..
Ja det var härligt att få ta del av härliga sommarfoton, och självklart delar jag med mig till er andra också!

Den här unge mannen däremot, mitt barnbarn Simon..
Han åkte på sin första utlandssemester till grekiska övärlden och överlevde knappt….
Han tålde inte värmen! :mrgreen:
Dels är han så ljushyad att han bränner sig oavsett vilka solmedel han testar, dels mår han inte bra, svettas floder, orkar inget, ja precis som sin mormor helt enkelt!
Dottern trodde knappt det var sant, hon trodde jag var den enda i familjen som är extremt känslig för värme…
Idag har Simon kommit hem, och tyckte sjutton grader var fullkomligt optimalt för hans lekamen!

Tänk så olika vi alla är ändå…

Slänger in en annan badbrud, min vackra mormor Jenny, fotot taget i början av 1930-talet

0

Regnet skvalar…och jag myser!

..för det innebär att min lilla kantarellodling växer till sig!

Och som min kloka hund påpekar så behöver även bären få dricka..

Första rekningsturen blev en glad överraskning, blåbären börjar mogna och ser ut att bli stora och fina och mitt gamla kantarellställe levererar trots att hela skogen är nerhuggen!

Jag blev så inspirerad att jag för en gångs skulle lagade mat med glädje

Asiatiska sesampanerade kycklingfärsbullar med syrlig dipsås smakade ypperligt gott!

Sen måste jag ju be Astrid om ursäkt, hon tog så illa vid sig när hon såg Torsten kråma sig i bloggen..

Hon beklagade sig högljutt..

..och menade att hon minsann var en minst lika duktig kråmare men att hon faktiskt höll sig på trappan och inte behövde göra några larviga volter.
Jag kan ju bara hålla med, rätt ska vara rätt, bägge katterna är lika duktiga, så det så!!

0