Ingen bullmamma men matmamma

Om vi bortser från mina tidiga ungdomsår så har jag nog alltid ansetts vara en matmamma.
Jag började tidigt klippa ut eller skriva av matrecept ur tidningar utan att egentligen ha någon speciell anledning annan än att försöka variera maten.

Att jag sedan kom att jobba med mat var nog inget jag ens i min vildaste fantasi kunnat tro, men det var roliga år då jag lärde mig massor.
Barn och barnbarn blev genom åren trakterade så fort vi träffades.
Men nu, i ett singelhushåll som mitt lagas det inte så mycket mat, bara tillräckligt för att jag ska slippa gå ner ett endaste gram i vikt :oj:

Hundmat tillagas ju, och nu har jag ju också tillfälligt höns och kaniner att utfodra och då blir det lätt så att jag tillagar lite extra så jag kan vara säker på att få rester som passar djuren… :mrgreen:

Idag tillagas till exempel bönspagetti i pörtet, till den serveras en ugnsstekt kyckling men jag ska bespara de stackars hönsen från att bli kannibaler så jag väljer att ge eventuella rester till hund och katter :-D

Möttes i morse av denna förebrående min, “hur kan du bara tvinga mig att bära denna skämskudde runt halsen?”
Men nu är det ju så att när jag sover har jag noll koll om hon kliar eller slickar sig så jag tar det säkra för det osäkra.

Medan Blinka blir frisläppt från sitt gissel och går ut och kissar matar jag mina småfåglar. Ja en och annan större, nötskrika, hackspett och skata förekommer också..

Sen får de “utsvultna” katterna mat, mycket förnärmade över att ha fått vänta, och medan de äter skyndar jag mig att bädda, för sen kommer Torsten och ska vila sig på maten, och om jag inte bäddat så knöar han ner sig bland bolstren och då kan jag ju inte sjasa iväg honom..

Astrid håller som vanligt skrivaren sällskap och kan samtidigt spana ut på gården.

Efter några muggar kaffe traskar vi iväg till granngården och vem möter upp mig där om inte Rambo, Astrids stiliga son!

Han klagar högljutt på bristen på mat så jag skyndar mig att gå och fylla på matskålen, men medan jag hämtar torrfoder så har han hunnit smaka av hönsmaten i hinken, musli verkar vara minst lika gott som torrfoder…

Det som blir kvar i hinken (det mesta :lol: ) får hönsen picka i sig..

Sen återstår att mata kaninen, inte den på bild, för den går lös och äter i naturen utan en annan liten som sitter i bur. Men bägge får en morot att tugga på :lol:

När vi traskar hemåt kan jag konstatera att det enda trädet som ännu har fina höstfärger är lärkträdet..

“Men matte, skynda dig nu, alla andra har fått mat utom jag!”
Och så är det, vi två är de sista som intar frukosten…

Omsorg och kärlek kan se ut på många vis, matmamman är för tillfället nöjd och det är förhoppningsvis också alla djuren!

0

Rubrik: myriad

Veckans rubrik lyder: myriad

Ett konstigt ord, smaka på det på tungan, rulla runt det i munnen, låt tungan skorra på r:et, hur smakar det?
Jag tycker det smakar lite ovant, lite sensationellt, lite stöddigt, kanske också lite negativt.

Men så ska det förstås inte vara

Myriader finns i luften, här i form av en himlades massa fögglar

Det finns gott om myriader även under vattenytan, ohyggligt stora stim med guldfiskar, vackra som på bilden eller kanske bara vanliga sillstim..

Och slutligen det som skrämmer mig lite, en myriad av stjärnor i rymden
Jag vill inte tillhöra rymden, jag vill ha bägge fötterna på jorden, varken under vattenytan eller uppe i skyn.
Jag skulle villa bort mig bland myriaden av stjärnor, planeter och allt som seglar omkring däruppe …oräkneliga, ofattbara, ogreppbara, o så många o det blev!!

Och så har jag faktiskt lärt mig att ordet myriad är exakt detsamma på engelska…så det så!
Myriader av helgönskningar till just dig, o nu tycker jag att ordet låter riktigt positivt!

Andra deltagare i temat Veckans rubrik är
Karin på Åland
Englundskan
Karin i Stockholm
Anna
Tove
Ulla
Musikanta
Anki
Matfreaket

Min rubrik-månad är därmed över, jag tackar för mig för denna gång. nu jag ser fram emot massor av nya rubriker som någon annan deltagare hittar på, alltid lika skoj att fnula på, och om du vill kan du också vara med!

0

En skitdag, varken mer eller mindre

Lika bra att blogga om den så får man ut den ur “systemet”…

Gick o lade mig i skaplig tid igår kväll eftersom klockan skulle ringa halv sex.
Men någon sömn blev det inte, Blinka var rastlös och förmodligen hade hon rejäl klåda för hon kunde inte vara still.
Hon har ju fattat att jag förbjudit henne från att klia, så därför hoppar hon ner från sängen, går och lägger sig under vardagsrumsbordet, kliar sig och kommer tillbaka. Då undviker hon bannor :mrgreen: Vi fick veta när hon fick medicinen utskriven att det var en vanlig biverkan, en klåda som kommer efter ca en vecka, tyvärr kommer inte exet ihåg hur snart det skulle gå över, men klådan är alltid värre på nätterna. Nå, där låg jag och hade oftast en tio kilos hund flåsande på mitt bröst, för när man inte mår bra vill man vara nära…

Kunde inte låta bli att höra hur regnet trummade mot fönsterrutan och jag hade sett väderprognosen som lovade rejäl nederbörd, men om det skulle komma som regn eller blötsnö visste ingen. Jag var nöjd så länge jag hörde att det smattrade av blöta regndroppar och inte snö..

Studsade upp när klockan larmade, gick och satte igång datorn.
Eller rättare sagt, försökte. Rautern lyste röd, ingen kontakt!
Nää, vad är nu detta? Trixade och provade det man brukar testa när det krånglar men inget hjälpte.
Vad göra? Bara att sätta igång teven och titta på morgonprogrammet.
Det är något jag aldrig annars gör, och nu blev jag påmind om varför, herregud vad dom pladdrade. Det spelade ingen roll vilken kanal jag valde, dessa hurtfriska morgonmänniskor, vem orkar med dem i rutan, inte jag i alla fall!

Dystra dimmoln hängde under trädtopparna när jag gick till bussen.
Nya besked från tandläkaren, nu börjar vi om, helt om, glöm allt tidigare, nya tryck igen! Undrar vad som felas med min käft när det aldrig lyckas, glappkäft kanske? :mrgreen:

Då blir det två veckor till nästa utprovning, suck, och sedan minst tre besök till innan allt är klappat och klart…
Ja den som väntar på något gott..

Jag kan berätta att mina jympaskor inte är vattentäta, den högra läcker in vatten i hälen…kanske inte så konstigt när vägen ser ut så här..

Väl hemma fick jag en utskällning av talgoxar och andra fjäderfän, jag hade matat dem klockan sju och nu var klockan halv ett, “får man bara ett mål mat om dagen på det här stället???”

Förresten höll ekorrarna med, nu är dom två som besöker min restaurang! Snart är väl hela tjocka släkten här!

Och alla struntar de högaktningsfullt i att en jägare sitter i fönstervrån och spanar…

Först hälsar jag på en överlycklig Blinka, och snart blir jag det också, för si, när jag startar datorn funkar nätet!

Nu ligger jag ju flera timmar efter i dagsschemat, börjar med att läsa lokaltidningen och det viktigaste, dagens horoskop :lol: hur ska det gå när halva dagen nästan redan har gått… :mrgreen:

“Allt går din väg idag…” :roll: står det på skorpionen och plötsligt har min tilltro till astrologi och horoskop fått sig en törn :thumbsdown:

Lika bra att avslöja min senaste plåga, Letters of gold, spelas på facebook, på engelska. Bra träning, men ack så tidsödande…

0

Jag har läst..årets Nobelpristagare

Never let me go Bokomslag Never let me go
Kazuo Ishiguro
roman
Wahlström & Widstrand
2007
319

Kathy, Tommy och Ruth var klasskamrater på en idyllisk internatskola på engelska landsbygden.
"Ni har kommit till världen för ett visst ändamål", fick de veta av skolans förmyndare, "och er framtid är redan avgjord".
Genom kärlek, sorg och svek knöts de tre vännerna allt hårdare samman under åren.
Kathy är nu trettioett år. Hon minns alla antydningar eleverna fick om sina kommande öden. Varför var det så viktigt att de tecknade och målade? Vem var den mystiska madame som regelbundet hämtade deras alster? Varför undvek andra människor dem? Och varför undanhölls de sanningen?

Utdrag ur boken:
"Det var lektioner där vi genom rollspel skulle framställa olika personer som vi kunde stöta på ute i världen - kypare på caféer, poliser och så vidare. Vi blev alltid både spralliga och oroliga av de lektionerna."

"Kanske skulle vi ha varit lyckliga om saker och ting hade kunnat få vara oförändrade ännu en tid, om vi kunde ha fördrivit fler eftermiddagar med att småprata, ha sex, läsa högt och rita."

Jag hade inte hört talas om den här författaren innan han utsågs till pristagare i år. Men av de kommentarer som skrevs uppfattade jag det som att han var en tillgänglig författare, en som var lättare att förstå och ta till sig än många tidigare pristagare.
Så glad i hågen tittade jag först på Babels specialprogram om årets Nobelpristagare. Ishiguro höjdes till skyarna av samtliga närvarande, och speciellt denna roman som diskuterades i en liten bokcirkel.

Förväntningarna var därför ganska höga när jag började läsa boken. Den började långsamt och rätt ointressant och mycket vardagligt. Jag blir otålig och tycker att det behöver börja hända något som ruskar om. Men då jag läst halva boken har det fortfarande bara handlat om trivialiteter och jag uppfattar huvudpersonerna som passiva och avskärmade. Varför ställer de inga frågor, varför är de inte nyfikna på livet? Varför vill de inte ha svar? Andra människor än de på skolan nämns knappt i hela boken. Hur beter de sig bland andra människor, varför ifrågasätter man ingenting, hur får de pengar att överleva?
Visst, de lever i en bubbla, men unga människor är nyfikna och vetgiriga. Utom just dessa.
Jag blev mycket besviken, jag fick ingen riktig känsla för någon av karaktärerna, språket var inte gnistrande, scenariot visserligen intressant men inte så jag ens höjde på ögonbrynen.
Det är inte ofta jag ger mig på att testa pristagarnas verk för jag inbillar mig att de är för svåra att begripa.
Kanske är det så att jag har missat poängen, jag kan inte se på vilket sätt boken är anmärkningsvärd. Trist och tråkig blir mitt betyg, det verkar vara två läger, de som anser boken vara ett mästerverk och de andra som är lika undrande som jag.

0