För två år sedan..

Det första jag ser på bloggen idag är ett inlägg från dagens datum 2015

där en stolt finnkäring hjälper till att flytta hästarna till vinterhagen
Visst är de vackra, Irja och Indy, mor och dotter, och stora!
Observera att jag inte hade minsta lilla hästvana när hästgrannen flyttade hit…

Blinka var inte mer hästvan än sin matte, men hon litade fullt ut på Marianne, så det var inga problem att få henne upp på Lufsen, även om blicken ser rätt hjälpsökande ut..

Och dessa två, Olle och Lufsen som delade hage och var så kärvänliga. Tänk att ha såna sötingar att titta på genom vardagsrumsfönstret!

Fy bubblan vad jag saknar hela menageriet! :kiss:

Det närmaste jag nu kommer hästar är väl

Bor man på Älgsjökullen i älgjaktstider så ligger det nära till hands.. :mrgreen:

Calixtusdagen

Denna dag, den 14 oktober har ett annorlunda namn , Calixtusdagen, läste jag i morse.

Då ska man vända blicken upp mot skyn på kala trädtoppar och inse att det är första vinterdagen!
Ja i alla fall om man följer en urgammal tradition från tiden när man bara hade två årstider, sommar och vinter…

Alltid kul att lära sig något nytt :mrgreen:

Nu ser man också tydligt hur många skatbon björkarna inhyser.

Kala rönnar bär ännu på otroliga mängder fågelmat…eller varför inte människomat…
Jag har läst mycket om rönnbärens förträfflighet i höst, och vänner har berättat att de äter några bär varje dag, c-vitaminrika som de är.

Här är vi ute på en av våra otaliga promenader, hela familjen…

På hemvägen genar vi genom en gammal hästhage där gräset fått växa fritt i sommar, visst ser du vem som följer med..

Torsten hoppar upp på ett brunnslock för att kunna spana in omgivningen

och efter honom i djungeln smyger Svarta Faran Astrid..

Jasså minsann, är det du som kommer smygande..

Man blir hungrig av motion, Astrid sitter fint och väntar på att stekta sparvar ska flyga in i munnen!
Ser ni den lilla ryttlande talgoxen? Jodå, han klarade sig fast han var så modig och trotsade faran!

Själv slurpar jag i mig en av mina absoluta favoriträtter, en mustig soppa kokt med både kött och märgben.

Redan söndag imorgon…attans vad tiden går fort..

Veckans rubrik: 2037

Oktober månads andra rubrik, som jag har satt, är 2037

Jag syftar på årtalet 2037 och funderar så här:

År 2037 är mitt barnbarnsbarn Vanessa 25 år gammal!
Om hon överhuvudtaget går i släktens fotspår har hon då blivit mamma!
Min fråga: vad blir jag då till hennes barn, jag är ju redan gammelfarmor :mrgreen:
Vore ganska häftigt att få uppleva… :love:

Förmodligen kommer hela jag att bestå av reservdelar, kanske har man även blivit


..klonad!!!

Nycklar och lösenord är förstås ”long gone”, vi identifierar oss med fingeravtryck eller kanske iris-avläsare?

213.151.0.136

Jag hoppas innerligt att världen inte ser ut så här, jag vill hålla mig på marknivå, tack!

Så här undrar google om mig! :mrgreen:

Om jag för ett ögonblick blir lite seriös så tror jag inte ett att jag lever i tjugo år till. Det gör man inte i min släkt, vi blir inte särskilt gamla. I så fall blir jag undantaget som bekräftar regeln.
Och visst blir jag gärna 83, förutsatt att jag ännu har mina själsliga förmågor intakta. Annars kan det faktiskt kvitta.

Den kroppsliga kärleken kanske ser ut så här? Eller, som i PC Jersilds nya bok Tivoli, där hade en gubbe en uppblåsbara docka, typ Barbara som var hans allt. Han önskade begravas med ”henne” vilket förstås vållade en del problem vid kistsättningen. Skulle Barbara vara uppblåst eller inte, hur skulle hon få plats annars osv.

Jag tycker om att läsa dystopier, som ju boken Tivoli är. Jag har lagt in recensionen här direkt efter detta blogginlägg.
Det var inte bland de bättre dystopier jag läst, bland annat har jag läst en som heter ”Enhet” av Ninni Holmqvist som gjorde ett bestående intryck på mig.
I korta drag handlar den om en kvinna som befinner sig i en lyxvariant av dödsläger, hon har inga barn, ingen arvinge och vid viss uppnådd ålder börjar man då använda hennes organ till ”bättre behövande”. Mellan organdonationerna blir hon ompysslad och får den bästa tänkbara vården. Ja tills då det sista organet ska väck, hjärtat…

Den var ju inte så upplyftande men fick mitt blod att bli till is!
Jag väntar också med spänning på en bok av årets nobelpristagare i litteratur, Ishiguro, som skrivit en bok som heter ”Never let me go”.
Den nuddar samma ämne, fast i den romanen tillverkar man ett antal barnkloner som saknar föräldrar, bor tillsammans i en grupp, de blir mycket väl omhändertagna och kärleksfullt bemötta, men de får inte studera till några yrken för de kommer inte att överleva sin trettioårsdag utan ska användas i donationssyfte.

Nu tycker nog många av er läsare att jag är ganska morbid av mig, och det stämmer nog, det är något i dessa historier som triggar igång min fantasi!
Och det finns ju faktiskt en moralisk fråga här, hur långt är vi beredda att gå för att överleva längre och längre och längre…

Vill du leva riktigt länge?

Andra deltagare i temat Veckans rubrik är
Karin på Åland
Englundskan
Karin i Stockholm
Anna
Tove
Ulla
Musikanta
Anki
Yvonne
Matfreaket

Jag har läst..

Tivoli Bokomslag Tivoli
P C Jersild
dystopi
Albert Bonniers förlag
2017
248

Några decennier in i framtiden byggs ett annorlunda äldreboende upp på Djurgården i Stockholm, efter att Tivoli Gröna Lund gått i konkurs. De kinesiska investerarna vill satsa på kapitalstarka seniorer och erbjuder en gated community med full service, inklusive karaoke, tango, bingo och andra nöjen.
Robotar och papperslösa sköter rutinsysslorna.
Som kronan på verket ingår en livförsäkring med 100-årsgaranti.
Bland de boende finns två gamla bröder, där den yngre försöker hålla ordning på den äldres eskapader.
Anläggningen döps till BlissGardens - Lycksalighetens trädgårdar - men i folkmun får den heta De saligas ängder, eller kort och gott Kalkbrottet.

Utdrag ur boken:
"Varje måndag morgon backar IKEA-bussen med släp in i Allmänna gränd. Då väntar redan en kö med kunder. De vill förvissa sig om att det finns plats i släpet för de varor som ska bytas. Närmare 90% av det som köps lämnas tillbaka. De flesta boende har helt enkelt inte plats med nya prylar. Men de repeterade besöken skapar en återkommande köpglädje."

En cynisk och ganska vass satirisk dystopi med många dråpliga situationer.
Men, jag får ingen känsla alls för karaktärerna, och till sist tröttnar jag även på alla nymodigheter och uppfinningar som har till uppgift att rädda äldrevården. Det är människolika robotar, sällskapsrobotar, robothundar osv.
Människan blir mellan 110-120 år men är livet meningsfullt?