Som hund och katt..

Här i pörtet är ju hund och katt såta vänner, så uttrycket “som hund och katt” kommer på skam.
Men är man valp och har begränsad erfarenhet av livet så har man lite att lära.

Liten Lucky vill så gärna ha sällskap!

“Men titta, en ny kompis, hej vad heter du?”

“Varför ser du så konstig ut, pälsen på ända och ryggen kutig?”

“Men varför hoppade hon upp på staketet, jag som är så snäll”

“vilken tråkmåns, jag ger upp, jag får gå o leta upp nån annan lekkamrat!”

“Men titta, här kommer ju Doris, min egen syrra!”

“Hjälp matte, jag kan inte komma ut! Den här leken är inte rolig längre, Doris skuttade in här i källargluggen och då gjorde jag det också, men nu är det trångt!”

Annars händer det inte så mycket, iskylan håller landet i sitt grepp, holländska turisterna kunde i morse konstatera att deras bilbatteri gett upp, tack o lov kom min granne till undsättning. Andra turister har frusit i sina lägenheter för elementen behövde luftas. Rörmokare tillkallades.
Men allt det är ju små bekymmer, värre är det ute på vägarna, tänk om alla kunde ta det försiktigt, olyckorna står som spön i backen.

Ta vara på varandra och kramas gärna så håller ni värmen!

Jag har läst..

Mot den glittrande snön vid världens ände Bokomslag Mot den glittrande snön vid världens ände
Eowyn Ivey
äventyrsroman sent 1800-tal Alaska
Bazar Förlag Ab
2017
445

Vintern 1885. Överstelöjtnant Allen Forrester beordras ut på sitt livs uppdrag, att med en liten grupp män utforska och kartlägga Wolverinefloden i det vilda Alaska. Ingen vet vad som väntar dem, tidigare expeditioner har inte slutat väl.
Bakom sig lämnar Allen motvilligt sin nyblivna fru Sophie, gravid med barnet han gett upp hoppet om att få. Sophie önskar inget hellre än att få resa vid sin makes sida och uppleva alla hans äventyr, men aldrig kunde hon ana att det kommande året kommer att kräva precis lika mycket av hennes mod som av hennes makes.
Framför dem väntar ett ödesmättat år, som kommer att förändra deras och deras efterkommandes liv för alltid.

Utdrag ur boken:
"Förvisso har vi bara varit gifta i några månader, men jag vill lära känna honom på ett djupare plan. Vad vet jag om mannen som har gått i veckor, till och med månader, utan ett bad eller ett anständigt mål mat, som har sett såväl fiende som vän dö? Jag borde hålla mig till den flygande åkersparven. Indiansidensvansen i asken. Göra anteckningar om deras fjäderdräkter och näbbar. Studera vilken miljö de vistas i, vilka frön de pickar i sig. Låta pennan ägna sig åt vingform och migrationsmönster."

"Kort efter att vi hade skickat iväg indianerna nedströms med lådan med dokumenten och de fotografiska plåtarna kom Skilly springande tillbaka till oss. Den gamle mannen, uslingen, hade anslutit sig till indianerna. Han lurade i dem att vi försökte stjäla självaste gryningsljuset, att vi hade gömt det i packlåren och tänkte ta med det hem till vårt eget land så att vi skulle få två solar."

"12. juni. Inga kaniner i Nataaggis snaror idag. Åt det sista av laxen för två dagar sedan, fastän den blivit till ett enda mos i våra ryggsäckar. Mjöldeg till frukost. Måtte vi snart hitta byn vid sjön"

"I det ögonblicket kände jag en hand i nacken. Ingenting rörde sig eller andades bakom mig. Bara en tung, kall tyngd som tycktes sträcka sig genom skinn och kött och ben tills kalla fingrar slöt sig om min luftstrupe. "

Den här romanen är ett digert hantverk, ett riktigt romanbygge.
Den är till stor del inspirerad av en verklig Alaskaexpedition och den rapport som löjtnanten avlämnade vid hemkomst.
När jag var mycket ung fascinerades jag av upptäcktsresor. Jag slukade alla böcker om expeditioner i Afrika bland nyupptäckta folkstammar, bland annat skrivna av Arne Falk-Rönne. Jag ville ut på äventyr!
Sen gick den lusten över, eller så var det mesta av världen redan upptäckt?

Jag kände en enorm saknad när jag avslutat den här fina romanen, som påminner om en dokumentärroman eller rentav en biografi, en reseskildring med foton och små illustrationer om allt möjligt, bland annat kvinnans fortplantningsorgan (!) som kvinnorna själva inte fick se för att de var så chockerande!
Boken är skriven i form av en dagbok som skrivits under expeditionen och brevväxlingen mellan makarna.
Den är så mångbottnad och intressant, en modern ung kvinna som medan maken är borta ägnar sig åt att lära sig fotograferingens ädla konst istället för att springa på kafferep med de andra kvinnorna som bor på kasernen. Karaktärerna är fint tecknade och det visade sig i verkligheten att hustrun gjorde sig en karriär som fotograf med utställningar av speciellt fågelmotiv. Mycket intressant läsning om kamerakonstens barndom.

Jag kan inte nog berömma den här boken som jag njöt oerhört mycket av att läsa.

Det var bättre förr…

Jaha, då har man klivit ur OS-bubblan för denna gång.
Men nog måste jag säga att jag har tacklat av, inte sitter jag lika plikttroget och tittar på alla sändningar som jag gjorde en gång i tiden.
Denna helg räddade i alla fall Finland från ett fullkomligt katastrof-OS, men nu ska ni få höra:

När jag var yngre (mycket yngre) så följde jag alla stora mästerskap inom vintersport och inom fri-idrott.
Ja jag var så biten att jag var snudd på besatt.

Som bevis har jag sparat två tjocka kollegieblock fulltecknade med

tidningsurklipp

..och statistik på varenda tävling som gick av stapeln, oavsett gren.
Självklart var man tvungen att ha koll på rodeltävlningarna och notera inte bara resultat utan även åktider..
Och alpina åkningen, detta år var inte Stenis med, vet inte om han var skadad?
Otroligt så många minnen dessa häften väcker i mig…

Varje hockeymatch som spelades fick en egen sida med fakta, allt från målskyttar till utvisningar..

I skidstafetterna noterades varje åkares individuella tid och jämfördes med övriga.

Gissa om detta var ett fullkomligt uppslukande pyssel.
Jag följde förstås spelen på teve och radio, jag köpte dagstidningar varje dag, både svensk och finsk. När det var helg åkte jag in till stan från förorten för att handla finska tidningen som inte fanns att köpa någon annanstans än på T-centralen..
Jag behöver förstås inte nämna att internet inte ens var påtänkt..

Jag gladdes åt allas vår Gunde helt ovetande om att jag skulle komma att bo bara några mil ifrån hans villa i Skamhed

Och Sverige hade inte bara en skidhjälte

utan två, Wassberg satt också på tronen!

Tomas Gustafsson glänste på skridskobanan

Här avslöjar jag den grymma sanningen om 1984 års skidskyttestafett! Finland sjua och Sverige tia…

Till sist var två häften fullklottrade och sanningens minut hade kommit, hur gick det i spelen? Ja det är bara att läsa fakta

Nu börjar ni förstå min rubrik va?
Men kan någon begripa hur jag kunde lägga ner så mycket engagemang och tid på att dokumentera spelen? En riktig kalenderbitare var jag visst..
Jag jobbade heltid, jag hade barn, men hur prioriterade jag egentligen?

Det är i alla fall lite skillnad mot hur man tävlar idag, då många lopp går som masstarter som gör tidjämförelser totalt ointressanta , man tävlar 10 varv på korta banor istället för att åka en lång länga ute i granskogen. Skidbyten, Ska man byta skidor mitt i loppet? Allas skidor nöts ju under loppet så det är ju inte mera rättvist när man kan byta?
Ja mycket har förändrats, och visst kan jag förstå att det sker en utveckling.
Det gäller ju också att väcka publikintresset så man inte går miste om viktiga intäkter som håller sporten levande.

Men om ni frågar mig så är inte alla förändringar enkom positiva för sporten.
Jag är själv ingen vän av sprinttävlingar till exempel. Man bökar och stökar, knuffas, ramlar, bryter stavar, det är rent vanskligt många gånger.
Turen avgör vem som vinner ibland, sånt gillar jag inte.
Och nu diskuteras att man ska bygga in hinder och hopp på längdåkningsbanan!!!!
Allt för att göra sporten mer spektakulär!
Det är ju bara att välja att titta på snowcross och skicross och allt vad det heter där dom ramlar och skadar sig stup i kvarten om man vill ha den typen av spänning i tillvaron.
Rör inte den “riktiga skidåkningen” och rör inte klassisk åkning heller.
Då har jag sagt mitt i detta ämne.. du får gärna ha synpunkter du också!

Skyltsöndag #146

Bra detta med skyltsöndag, för den får finnkäringen att traska iväg hemifrån i jakt på skyltar, som ju inte så lätta att hitta i byn…

Men sen gick det upp ett Liljeholmens, vi har ju för fanken vår egen “lokaltidning” dvs. anslagstavlan mitt i byn!

Barnbio visas idag!

Smått och gott

Våfflorna som serveras av bakarföreningens medlemmar har strykande åtgång!

Men så spännande, undrar om jag också får delta?!?

På lördag kan vi svänga våra lurviga, inte alla pizzerior som erbjuder dans till orkester!!

Kunde inte låta bli att fota skylten som satt i fönstret på kiosken, inte så lätt att tyda budskapet att det är stängt idag…

Ja det var mina bidrag, och hela lokaltidningen är genombläddrad!

Flera skyltare hittar du här

Häng gärna på du som har en blogg!