Gems weekly photochallenge # 30

Tema: önskar

Jag önskar mig en stooooor påse TÅLAMOD

Märker alltför ofta att tålamod inte är min bästa gren…
Jag tycker jag har tränat mer eller mindre hela livet men ändå går jag bet..

Jag må vara “bakom flötet” men att sitta bakom flötet och vänta på napp….nänä, då kryper det i hela kroppen!

Äckelhettan som verkar bestå hela denna sommar ställer till det när man saknar tålamod att vänta på bättre tider…
Önskar jag kunde vara lite mer passiv och förnöjd…
Inte orkar jag plocka alla hallon jag snavar över varje dag heller, det kräver också för mycket tålamod i värmen

Tadaa, titta vad jag har!
Plötsligt bara händer det…en vän undrar om jag fått tag på någon fläkt annars har hon en hon kan låna mig!
Gissa om jag blev lycklig, det förändrade hela livet på otåliga mig, för nu har jag ork att sitta still en stund, inte bara vanka från rum till rum och stöna högt…

Fick också tipset om att sitta med fötterna i en balja med kallt vatten. Problemet var att jag inte hade någon balja, men i garderoben hittade jag en stor förvaringslåda i plast, fyndigt va!
När det blir svalare på kvällen kan jag nu sitta och vifta med tårna tills de blir så kalla så de mister känseln! Och då är det som skönast!

Mina djur har allt tålamod i världen, det tackar jag speciellt för nu då man inte orkar aktivera varken dem eller sig själv.

Så min önskan: tålamod, då löser sig det mesta!

Vad andra deltagare önskar får du veta om du klickar på hjärtat!

Jag har läst..

Har jag en dålig dag kanske någon dör Bokomslag Har jag en dålig dag kanske någon dör
Christian Unge
biografi
Norstedts
2018
277

"Jag har gjort många misstag som läkare och flera av dem kommer jag aldrig att glömma. De patienter som drabbats förblir ständiga påminnelser, de sitter på min axel och säger: Glöm inte bort hur fel det blev med mig"

Öppet och insiktsfullt berättar Unge om sitt läkarliv i Sverige och Afrika. Inträngande patientmöten varvas med utblickar mot globala hälsoproblem och orättvisor inom vården. Framför allt vänder författaren kritiskt blicken mot sig själv. Som läsare får vi vara i hans sjukhuskläder.
En känsla som både skrämmer och fascinerar.

Utdrag ur boken:

"Väggarna på akutmottagningen var orangea och linoleumgolvet gnisslade under mina nyinköpta träskor. Med mitt dyra Littmannstetoskop skulle jag fånga upp vartenda subtilt blåsljud hos patienter med hjärtfel. Rocken hängde tungt av alla dyra handböcker i medicin som jag införskaffat. De rutinerad sköterskorna suckade nog bakom min rygg: -Ännu en övertaggad Stockholmskille som ska göra sin AT ute på landet...

"MSF:s fältsjukhus var inhyst i en gammal skolbyggnad. Där skulle jag ta hand omvåldtagna kvinnor som överfallits på sin väg från flyktinglägret till vattenbrunnarna. Runt varje patient kunde det sitta flera familjemedlemmar som hjälpte till med tvättning, omläggning och maglagning. Långa rep löpte kors och tvärs över rummet med myggnät upphängda och mellan sängarna färgglada tyger på tork."

"Jag försökte hjälpa till där jag behövdes. En tioårig flicka stod på alla fyra, verkade orolig, hon var blek och svettades. Andningen var snabb och ytlig. Flickan ojade sig. Det var mer än förståeligt eftersom hon hade skrevet fullt av granatsplitter. Hennes ögonvitor var kalkbleka av blodbrist. Hon skulle troligen avlida innan vi hann förflytta henne."

Den här boken är viktig. Den är seriös, den ställer frågor som vi alla önskar få svar på. Den jämför förhållanden inom sjukvård i OECD-länderna, i U-länderna, i Sveriges olika kommuner.
Doktor Unge berättar episoder ur sitt digra yrkesliv , från arbetet för Läkare utan gränser, AT-läkare på mindre ort, och numera överläkare på en klinik i Sverige.

Jag finner boken totalt fascinerande, dock kanske inte något som en hypokondriker ska bläddra för mycket i.
Denna läkare har något unikt, en självinsikt, precis som hans boktitel heter. Ingen är ofelbar och det bör vi även känna till i våra kontakter med sjukvården.
Unge har flera tips om hur man kan förbättra denna klumpiga koloss som utgör sjukvården i Sverige, hur man kan få läkarna att kunna ägna större del av sin arbetstid åt det de är experter på: att träffa patienter och ställa diagnoser.
Han påpekar hur viktig den sammantagna bedömningen av patienten är för att på bästa sätt kunna erbjuda rätt hjälp och behandling.
Jag har läst att boken fått kritik för att den skummar på ytan för att det är så mycket som författaren vill säga och få med i boken.
Men alla begriper ju att man inte kan ingående strukturera upp ett ämne som handlar om sjukvård på knappa trehundra sidor.
Jag blir glad över att det finns empatiska duktiga läkare som sitter på sin post av rätt anledning, de brinner för läkaryrket!

Pörtets laxagne

När man råkar ha en granne som skänker bort prima fisk får man börja fundera på lite variation i mathållningen

Denna rätt är lättlagad och god!
Nu måste jag erkänna att denna tillagades för ett tag sedan, som läget är just nu äter jag knappt någon varm mat.
Men snart måste det bli svalare och då längtar man åter efter “riktig” mat.

Till fyra personer behöver du:
200 g färska lasagneplattor
400 g fryst bladspenat
1 liten gul lök
2 vitlöksklyftor
2 tsk chili på tub
1 msk olja
salt,peppar
550-600 g laxfilé
en näve skivade rädisor
Riven ost, t.ex mozzarella

Bechamelsås: 50 g smör
5 msk vetemjöl
8 dl mjölk
salt, peppar, muskotnöt

Smält smör, ha i mjöl. späd med mjölken lite i taget till en tjock sås, krydda.
Tina spenaten, krama ur vätskan.
Hacka lök, pressa vitlök. Fräs lökarna, spenaten och chilipastan i lite olja. Salta och peppra.
Skär laxen i kuber. Smörj en ugnsform ca 30×40 cm. Häll lite sås i botten. Lägg lasagneplattor lite omlott, sedan halva mängden lax, spenat och rädisor, som ger lite tuggmotstånd i rätten.
Varva ett lager till, avsluta med plattor och sås.
Strö över riven ost. Stek i 180 grader ca 30 minuter.
Servera med en tomatsallad.

Öken – öken – öken

Härmed lovar jag, Paula Veronica, på heder och samvete, att inte klaga en endaste gång över stormvindar, orkaner, kyla, fukt, regn, snöstormar och annat under hela resten av detta år, bara denna ökenhetta tar slut!

Denna ljuva syn möter mina morgontrötta ögon när jag slår på datorn….Och genast är det lättare att andas!

På förmiddagspromenaden är det ännu acceptabel temperatur, och vi följer de söta vita duvornas morgontjatter

Plötsligt avslutar de hastigt sin konversation för att börja röra på påkarna

Javisst ja, här kommer något annat vitt men modell större och utan fjäderdräkt!

Mitt på dagen går nästa tur, till biblan. Det fanns inga reserverade böcker igår att hämta när jag var inne och återlämnade några , men när jag hunnit vara hemma fem minuter kom ett pling i mailkorgen med en avisering!
Typiskt… Men i denna värme vandrar man inte landsvägen upp flera gånger än nödvändigt…

Hälsar på en kompis vars kisse Tiran inte litar ett dugg på Blinka utan intar en försvarsposition utom synhåll, men är allt lite nyfiken ändå.

Summeringen av dagens steg är inget att yvas över, 5500 alltså bara hälften av målet, men,
“Hur långsamt jag än går, är jag fortfarande snabbare än de som sitter kvar på sin rumpa”

När jag satt och läste diverse tidningar idag hittade jag en intressant notis om världens första destillerade alkoholfria spritdryck!
Den är gjord på ärter, hö och gröna örter!
För en 70 cl flaska får du punga ut 349 riksdaler!!!

Nog för att höet är dyrt i år men….
Här kan du läsa mer om produkten

Nu undrar jag, skulle du vilja dricka en grogg gjord på alkoholfri sprit?
Jag vet att alkoholfri öl och även vin dricks allt mer. Man vill vara social och känna sig med i gänget även när man väljer bort alkohol.
Men varför måste det smaka sprit är frågan?
Vill Paula ha en alkoholfri whiskypinne?
Aldrig i livet! Jag vill känna det varma pirret av alkoholen i blodet, annars kan jag lika gärna dricka ….mineralvatten….typ