Jaha, nu traskar vargarna omkring mitt i byn också!

Följ länken till Dalademokraten

så kan du läsa mer om detta!

Tänkte skriva in några välvalda ord ur min eminenta Husläkarbok från 1902 Denna gång skriver han om stress!
Denna läkare förstod sambandet med negativ stress och sjukdom, och han ansåg att livet vid sekelskiftet var mycket hektiskt och ledde till stressjukdomar!
Hör bara:

Stressjukdomar

I motsats till de yttre sjukdomsorsakerna finns en grupp psykiska (andliga orsaker).
Hit kan man räkna alla de många olyckliga och nedtryckande förhållanden, som tynga på den stackars mänskligheten, icke minst på den del af densamma, som kämpar den hårda kampen för tillvaron och redan därigenom starkt tär på sin hälsa och sin lifskraft.

Ekonomiska sorger, dåliga lifsvillkor, brist på allt det som i så hög grad bidrager att skapa ett trefligt hem, hvilket borde vara den fristad, dit man med längtan och glädje sökte sin tillflykt efter den idoga dagens mödor och besvärligheter, försakande av alla oskyldiga förströelser, som bringa omväxling i det dagliga, enformiga arbetet för brödet, men som tyvärr nästan alltid vålla någon, om än aldrig så liten, utgift, som man ej vågar tillåta sig – allt detta och ännu mera är mycket oftare än man skulle tro direkt eller indirekt orsak till sjukdomar!

Få af oss hafva öppen blick för, af hvilken ofantlig betydelse det är för människans välbefinnande, att tiden ordentligt indelas, så att den rätta omväxlingen mellan arbete och hvila iakttages. 8 af dygnets 24 timmar ska användas till arbete, 8 till förströelser af skilda slag (icke detsamma som ”nöje”) och de sista 8 till sömn.
Öfrveransträngning betalar sig öfver hufvud taget icke. Låt vara, att man för en kort tid kan förtjäna litet mera genom att göra arbetstiden längre än den vanliga. Det dröjer icke länge, förrän vi känna oss öfveransträngda. Arbetet går icke längre med lif och lust, och plötsligt upptäcka vi, att vi t.ex på 11 timmar icke hafva uträttat mera, än vi kunnat göra på 9, och så hafva vi dessutom blifvit utmattade, kanske riktigt sjuka, och hvart tager då den inbillade extraförtjänsten vägen?

Af mycket stor betydelse är äfven söndagshvilan.
En sådan hvila behöver den mänskliga naturen.
Vår tid med sitt oroliga jäktande, sitt rastlösa arbete, sin brist på hvila och ro är på det hela taget bärare af de flesta sjukdomsorsaker, som vi kallat psykiska.
Om vi så än lefver i de stora uppfinningarnas, de mäktiga tankarnas tidsålder så är den därjämte också orons, ofridens, egennyttans, nervositetens och sinnessjukdomarnas tid.Detta kommer äfven att kasta sin skugga öfver de fö ljande släktleden

Så klok var doktorn för över hundra år sedan!
Har läkarvetenskapen överhuvudtaget gått framåt, kan man undra?
Så tänk nu på, att söndagen är hvilodag!

Skrivet i Bloggen, Läkarbok från 1902 den 18 January, 2007
12 Kommentarer »

Jag hittade i familjens gamla gömmor en gammal läkarbok. Den utgavs år 1902 och är skriven av George Lütken.
Jag blev helt fascinerad när jag läste stycken ur boken.
En del är ju uråldrigt gammalmodigt, men en del är så klokt och riktigt sagt!
För att jämföra läkekonstens utveckling under de senaste hundra åren har jag valt att i sammandrag skriva ner vad denna tidens doktor erbjöd för hjälp för patienternas olika krämpor.
Avsnitten jag kommer att beröra handlar om allt mellan himmel och jord. Det viktiga är att innehållet i texten nu hundra år senare är av intresse.

Jag börjar förstås från början, med inledningen, som i boken består av hela 18 tättskrivna sidor där läkaren gör allt för att väcka läsarens förtroende!
Hör bara!

“Denna inledning är till för att läsas!
Tillåt nu författaren att för en stund säga “jag”. Jag har nu en nästan 40-årig erfarenhet som läkare. Jag har under dessa år sett hundratals medikament och behandlingssätt framträda, prisas och höjas till skyarna för att kort därefter sjunka tillbaka i mörker och glömska.
Jag har sett när man började kurera med böner, handpåläggningar, invigda salfvor och oljor samt andra vidskepliga medel.
Jag har sett vattenkurmetoder af alla slag dyka upp, vidare behandling med elektricitet, med massage som tidigare hånades och med hypnotisk eller suggestiv behandling.

Men nu kommer det märkvärdigaste! “Hur gick det nu med alla dessa metoder? Fingo de sjuka hjälp genom dem? eller dogo de kanske hoptals?”
-Uppriktigt sagt måste det medgifvas, att de hjälpte nästan allesammans lika bra! Dock under förutsättningen att patienterna trodde på dem och hade förtroende till metodens utöfvare.
Vi hafva här att göra med det s.k. psykiska eller andliga inflytandet, hvilket spelar en så ofantlig roll här på jorden, i all synnerhet i läkarpraktiken.

Jag vill gärna intala läsarna att man ingalunda skall försmå husmedel. Jag hyser också stort förtroende för hvad man plägar kalla naturens helande kraft. Det kan finnas förträffliga saker däribland, såsom vattenbad af skilda slag, kalla och varma öfvergjutningar, insvepning i vått, uppvridet linne osv. Andra begagna ljus-, sol- och luftbad, åter andra elektricitet, gymnastik, massage, vegetarianism o.s.v.

En egendomlig utveckling inom läkarkonsten har varit att läkarna kastade sig öfver särskilda grenar af vetenskapen, att de blefvo specialister, t.ex för lefversjudkom, fotläkare, halsläkare osv. Man har utan vidare sönderstyckat människokroppen som om den blott vore en maskin, hvilken voro sammansatt af en mängd mindre delar. Häri rymmes en allvarlig fara för misskänna sjukdomens väsen.
Uppriktigt sagt tror jag att alla parter skulle stå sig vida bättre vid den ordning som var öflig i gamla dagar: jag menar husläkarverksamheten.
Det var något så vackert och godt i detta förhållande, då familjen hade en förtrogen vän, som kände hälsotillståndet hos alla dess medlemmar och följde dem från vaggan till grafven.
Vi kunna nu icke anförtro oss åt vår unge läkare, som kommer störtande till oss på sin velociped med ombundna byxor och grå jacka för att aflägga ett hastigt, affärsmässigt besök.
Han har icke den trygga lefnadsvisdom och världserfarenhet, hvarmed han kan gifva oss ett snart och godt råd.
Jag har nu talat rent ut med mina läsare, och de veta nu hvad det är de få.
Jag har föredragit att låta denna inledning hafva formen af ett litet samspråk.”

Skrivet i Läkarbok från 1902 den 9 January, 2007
5 Kommentarer »