Jag har läst..

Så här upphör världen Bokomslag Så här upphör världen
Philip Teir
Natur & Kultur
2017
278

Försommargrönskan skälver omkring Erik och Julia när de packar bilen hemma i Helsingfors och påbörjar färden mot stugan vid havet i Österbotten. Utifrån: en kärnfamilj mitt i livet som ska få en lång sommar tillsammans. Men tiden kan också verka i motsatt riktning, blottlägga sprickorna i det som förut verkade stadigt.
Andra personer dyker upp och komplicerar tillvaron: Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiske man Chris som leder Rörelsen, en grupp miljöaktivister som gett upp hoppet om jorden och övar sig i att leva primitivt.
I utkanten finns en ensam kvinna i ett hus vid stranden som bär på en stor sorg och en plågad bror som tycks ha tappat greppet om tillvaron. Men vem gör egentligen rätt och vem fel? Kring dessa människor, en sommar, spinner en roman om livsval, lögner och en familj i gungning.

Utdrag ur boken:
"Också nu, när Julia satt på spårvagnen på väg hem från jobbet, kunde hon höra sin mamma prata i bakhuvudet, ungefär som tinnitus i verbal form; en ständigt malande åsiktsmaskin."

"Han hatade Ekenäs, hatade småstadens småaktighet, hatade att vara finlandssvensk, att vara född i den här töntiga delen av det finländska samhället, den här minoriteten som hade rykte om sig att vara snobbig men egentligen bara var iavlad och blåst och i bästa fall lite harmlöst gammalmodig men i värsta fall en fullständigt efterbliven del av världen som bara skulle bli värre och värre ju längre den fick bestå."

Den här romanen är kritikerrosad och jag såg författaren när han deltog i Babel i våras.
Varför hittar jag ingenting intressant i boken? Någonting måste ha gått mig förbi. Jag kommer inte in i hans uppmålade värld trots att inga hinder föreligger, jag har själv tillbringat mycket tid i min barndom i en liten småstad och jag är finlandssvensk, jag borde verkligen känna igen mig och känna mig hemma.
Men det händer ju ingenting intressant! Boring, långtråkig, jag läser och bara väntar på att någonting äntligen ska hända. Något som ger lite svärta, eller lite blod, eller lite vad som helst. Men jag väntar förgäves. Den här historien blev för mig blott en axelryckning. Och vad hände med den nya spännande rörelsen? Inte ett jota, man bara skrapar lite på ytan, och så ytlig syns mig hela berättelsen.

Jag har läst..

Syndavittnet Bokomslag Syndavittnet
Mattias Hagberg
Bokförlaget Atlas
2017
232

December 1917. På en isolerad ö i Norra ishavet lever prästen Sakarias med sin piga. Hans makt över kolonin är oinskränkt, och han styr sin församling med järnhand.
Så hittar några av fiskarna en halvt ihjälfrusen rysk matros på isen. Han bär med sig nyheter från fastlandet. Från den stunden förändras allting.

Mars 1953. Det sovjetiska imperiet sörjer sin store ledare. Utan S vet ingen vad som ska hända med revolutionen.
I Moskva finns Sakarias piga. Hon har levt ett hårt liv i stalinismens skugga, men aldrig kunnat skaka av sig vad som hände på Ön den där vintern. Från kontoret där hon arbetar har hon smugglat hem skrivpapper. Nu kan hennes värld slås i spillror en andra gång. Hon måste få vittna. Och hon måste förstå.

Utdrag ur boken:
"Ljuset i kyrkan var svagt. Jag hade tänt en ensam fotogenlampa för att spara på bränslet. Hans vita särk såg grå och smutsig ut i det fladdrande skenet och hans ansikte låg nästan helt i mörker. Kyrkan var nästan tom."

"En mening fastnade i mitt minne. Det var den som fick mig att packa och resa. -Här uppe är livet varken särskilt vackert eller angenämt, men det är meningsfullt."

Jag brukar dras till berättelser från förr i tiden, från karga ensamma platser bland ordkarga allvarsamma människor.
Detta är en sån berättelse, men kanske ännu snäppet allvarligare.
Här finns ingen glädje, bara eftertänksamhet, bedrövelse och Herrans tukt och förmaning.
Människorna befinner sig på gränsen till utplåning, tempot är långsamt.
Men, på slutet kommer upprinnelsen till hela historien. Det förklarar en hel del.
Alls icke en oäven bok, men kanske inte lämpligaste läsningen i hängmattan.

Jag har läst…

Handbok för städerskor Bokomslag Handbok för städerskor
Lucia Berlin
noveller
Natur & Kultur
2016
528

Återupptäckten av Lucia Berlins noveller har varit en av de stora litterära sensationerna på senare år. Miljöerna, yrkena - Mexiko, Kalifornien, New York, Santiago de Chile, lärare, städerska, läkarsekreterare, sjuksköterska - och sjukdomarna, särskilt cancer och alkoholism, är hämtade från hennes egen tillvaro och egen familj. Av det skapade hon ett stycke litterärt liv, som nästan ser ut som en självbiografi.
Lucia Berlin levde 1936-2004

Ur Klas Östergrens förord:
Hon har en särpräglad rytm i sitt språk, blick för detaljer, hon förmår att med enkla medel etablera en känsla av intensiv personlig närvaro. Man blir övertygad om att hon vet vad hon talar om.

Utdrag ur bokens titelnovell:
"Bussen är sen. Bilar kör förbi. Rika som sitter i bilar tittar aldrig på folk på gatan, aldrig någonsin. Fattiga väntar mycket. Socialbidrag, arbetsförmedlingen, tvättomater, telefonautomater, akutmottagningar, häkten och så vidare..
Städerskor: ha som regel att inte jobba för vänner. Förr eller senare kommer de att börja tycka illa om er för att ni vet så mycket om dem. Eller också kommer ni att sluta tycka om dem för att ni vet för mycket om dem."

Utdrag ur novellen "Anteckningar från akuten 1977"
"Åldringar. Jag vet inte vad jag ska tycka om åldringar. Det känns hemskt onödigt att göra en dubbel höftledsoperation eller en bypassoperation på en nittiofemåring som viskar -snälla låt mig dö!
Jag tycker inte att gamla borde ramla så ofta, ta så många bad. Men det kanske är viktigt för dem att kunna gå själva, stå på egna ben. "

Författaren är en fantastisk iakttagare och berättare. Det blir tvära kast för boken innehåller många noveller, ibland känner jag att jag skulle behöva pausa och smälta det jag läst innan jag kastar mig in i nästa äventyr. Här finns allt, svärta och ljus, hopp och misär. Och humor, så mycket humor att jag skrattar högt.

Jag har läst..

De föräldralösa Bokomslag De föräldralösa
Christina Baker Kline
Massolit förlag
2015
357

17-åriga Molly Ayer har bott i tolv olika fosterhem. När hon tvingas till samhällstjänst, efter att ha stulit en bok på ett bibliotek, blir det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos en gammal kvinna.
Vivian Daly är 91 år och känner igen sig i Mollys historia. När hon var nio år förlorade hon sin familj i en brand. Tillsammans med tusentals andra föräldralösa sattes hon på så kallade barntåg genom Mellanvästern. De färdades genom USA och auktionerades ut i städerna som de passerade - mer eller mindre som slavar.
När Molly och Vivian gemensamt går igenom vinden i det stora gamla huset väcks förträngda minnen till liv. Molly bestämmer sig för att hjälpa Vivian att få svar på de smärtsamma frågor som tyngt henne hela livet. Resultatet blir något de aldrig kunnat föreställa sig.

Utdrag ur boken:
"Det gamla huset är fullt av ljud. Furugolven knirkar, fönsterrutor skallrar, flugor surrar i taket, gardiner fladdrar. Rummet luktar gamla böcker och gårdagens brasa och, svagt, någonting matigt från köket."

Enligt omslaget har denna bok legat 61 veckor på New York Times bästsäljarlista.
Och jag undrar varför?
Inget fel på romanens ämne, i bakgrunden ligger ju fakta om Orphan Train. Över 200.000 barn fraktades från östkusten till Mellanvästern mellan 1854-1929 och författaren har gjort gedigen research som ligger till grund för historien.
Ändå haltar den betydligt.
Hon staplar en massa schabloner på varandra, texten är amatörmässigt skriven, som om författaren nyss gått en skrivarkurs. Hon använder en raljerande ton samtidigt som det ska vara tårdrypande, vilket gör att boken känns ojämn. Storyn håller inte ihop, istället för att krypa under skinnet på mig så upplever jag den tyvärr inte särskilt trovärdig eller ens realistisk.
En tanke slår mig, kan det bero på dålig översättning?....