Påklädd eller ej?

Nu är det ju så att jag inte av ren illvilja vill spöka ut min pälskling, men av ren och skär omsorg vill jag se till att min hund som blivit lite äldre inte blir kall och får problem med leder och rygg.
För det är faktiskt så att det ibland är riktigt kallt ute när vi ger oss iväg och oftast får Blinka stå och vänta en stund när jag handlar eller är på biblan och då hinner hon bli både kall och stel. Hundtäcket åker inte på förrän det är kallare än minus tio..

Och visst är hon lite söt ändå? (även om man inte får skratta åt henne..)

Vad tycker du? Okej att ha kläder på hund eller ej?

Hej alla vinterhatare!

Nu gör ni klokt i att blunda och scrolla ner till nästa inlägg eller komma tillbaka en annan dag om ni
tillhör dem som hatar vinter, snö och kyla

Hela detta inlägg är en hyllning till vintern när den är som vackrast!

Till min hjälp har jag tagit Helga Anderssons dikt ur boken “Vardagsdikter från Säfsen”

VINTERDAG I SKIDSPÅRET

Bredvid vägen in i snåret
blanknött ligger vita spåret
stavtag höres, skidan glider
det är friskt i vintertider.

Stärka kroppens alla lemmar
vintersporten det befrämjar
luften ren att andas in
vacker rodnad uppå kind.

Se dig om där fram du glider
över silverstänkta vidder
solsken över vinterland
det vackraste man skåda kan.

Stanna ta en vilostund
räkna inte var sekund
kanske skall du snart här finna
allt det vackra för att vinna

Just den lugna harmoni
endast känna, vara fri
glädjen att få gå på tur
i vår vintriga natur.

2017 i ett huj

För prick ett år sedan skrev jag så här i min blogg:
citerar:

“Jag har inte reflekterat så mycket på året som gått, men i stort är jag skapligt nöjd.
Jag bryr mig mindre och mindre om materiella saker, så länge jag har mat på bordet och djuren får sitt så är jag nöjd.

Jag gläds åt många goda vänner i mitt liv, något som inte alltid varit självklart eftersom jag prioriterade bort umgänge och vänner under så många år då jag jobbade som mest.
Jag är så glad att jag fått chansen att hitta nya vänner istället för dem jag slarvade bort, och ju mer omsorg jag visar mina vänner desto mer får jag tillbaka.

En excentrisk tant med hög integritet är jag dock, kommer alltid att förbli, men jag är envis nog att ständigt söka nya vägar, att lära mig mer.
En del skulle kalla mig nyfiken i en strut, jag väljer att kalla mig vetgirig, för hur ska man annars begripa hur världen kan vara beskaffad så som den är.
Det är så oroligt i världen nu så man lätt skulle kunna tappa allt hopp om framtiden, stänga in sig, låsa dörren och kasta bort nyckeln, men hur blir livet då?
Att leva isolerat i små grupper av likatänkande?
Nej för mig är det viktigt med ett öppet sinne, vi kan alla lära oss så mycket av varandra.

Tolerans och kärlek, de blir mina ledord in i det nya året.”

Dessa rader hade jag lika gärna kunnat skriva idag, inget nytt under solen alltså…

Men glädjande nog har jag faktiskt fått ett par riktiga överraskningar som motsäger en del av vad som står i texten, på ett mycket positivt sätt.

I slutet av hösten fick jag kontakt med en gammal arbetskamrat och genom henne har jag nu fått foton från en återträff som jag inte kunde delta i men som väckte så många minnen och jag hoppas kunna träffa några av mina forna kolleger under det nya året istället.
Och dagarna före jul kom det ett julkort…som började med orden. “Hej, nu blev du väl överraskad!”
Och det var nog bara förnamnet! Kortet kom från min gamla klasskamrat, min bästis från skoltiden!
Henne har jag inte träffat på över fyrtio år!
Hon var den ordentliga, smarta tjejen med höga betyg medan jag var den slarviga som lockade med henne på äventyr…
Väldigt olika var vi, men höll ihop i vått och torrt.
Anledningen till att vi inte hörts av är förstås det gamla vanliga, vi kvinnor gifter oss, byter namn och trots att jag letat efter gamla skolkataloger på nätet så har jag inte ens lyckats få fram några såna från min gamla skola i Helsingfors.
Och hur tror ni hon hittade mig?
Jo här på min blogg!
Och det gjorde inte ens hon själv utan hennes dotter som ibland fått höra talas om den gamla klasskamraten som heter Paula. Dottern hade ramlat in på bloggen och lagt ihop två och två och frågat sin mamma om inte detta kunde vara hennes borttappade kamrat! Har ni hört på maken?
Så nu vet hon det mesta om mig och mitt liv och jag vet inte mycket alls…förutom att hon nästa år firar 40-årig bröllopsdag med sin make som hon hängt ihop med sedan skoltiden!
Det ska sannerligen bli roligt att få ta del av hennes liv och jag hoppas verkligen att vi redan i år har möjlighet att träffas och titta tillbaka och minnas alla gamla stolligheter vi hade för oss.

Det nya året har ätits in

Först lite snittar och en god snaps

Och titta vad som sen åkte i pannan….en kängurufilé!
Det var helt nytt för mig, och inte det lättaste att få till. Några minuter i stekpanna, några eftersteksminuter i ugn och sedan fick köttet vila en stund.
Smaken var god, men lite torrt och hårt blev köttet ändå. Men det är alltid spännande att smaka nya rätter, härnäst skulle jag vilja smaka på krokodilkött!

Har sparat det bästa till sist, söt som socker, 12 veckor gammal flyttade han som fick namnet Lucky in hos en granne.
Så nu har ni ytterligare en anledning att fortsätta titta in hos mig även under det nya året, han kan ju fastna på bild flera gånger …