Jag har läst..

I slutet av minnet finns ett annat sätt att leva av Birgitta Andersson

Agneta Ingberg är 58 år när hon får beskedet att hon drabbats av Alzheimers sjukdom.
Redan tidigare har hon misstänkt att något är fel. Hon hittar inte längre i tunnelbanan, orden sviker henne och hon tappar allt oftare koncentrationen.
Känslor av skam och svek kommer med diagnosen, men hon bekämpar dem med klarsyn och drastisk humor.
Nej, man kan ju inte lägga allting på minnet – men var lägger man det då?

Vännen och prästkollegan Birgitta Andersson förmedlar här Agnetas tankar om livet före och efter beskedet. Det har blivit en varm, klok och trots allt ljus berättelse om vardagsliv och existens, skriven för drabbade, anhöriga, vårdare och alla andra som ibland skämtsamt säger: “Jag har nog fått Alzheimer light”

Eftersom jag tillhör den senare gruppen av människor insåg jag att detta var ett ämne jag ville veta mer om.
Nu kan jag ju säga att jag är minst lika orolig för att verkligen ha början till en demenssjukdom som innan, även om jag inte går omkring och grubblar om detta dagligdags.
Helt klart är det så att många andra sjukdomar, som utbrändhet, fibromyalgi och depression även ger glömska.
Vad jag däremot vet är att min mormor var dement, om det var Alzheimer eller någon annan sjukdom vet jag inte, men mot slutet av sitt liv var hon inte längre kontaktbar.
Som barnbarn var det en oerhörd sorg att se sin älskade mormor bli totalt personlighetsförändrad.

Utdrag ur boken:
“Ibland tänker jag på när min mamma blev arg på mig när jag var liten, för att jag inte ville ha en ful getskinnsmössa på mig.
Hon röt åt mig:
“Var rädd om huvudet du, för utseendet kommer du aldrig att kunna leva på!” Nu när jag inte kan leva på huvudet heller, får jag väl leva på pensionen.”

“Ibland funderar jag på ättestsupans återinförande. Fast då skulle man vara tapper och kliva över kanten själv, man kanske inte ska rullas över den. Det kanske inte är någon bra lösning, men är det bättre att ligga i sin egen avföring och långsamt tyna bort? Det är ingen lockande framtid. Att överleva sig själv på det sättet känns inte ett dugg bra.”

Detta är en jätteviktig bok, för trots att det skrivits många böcker om Alzheimer så är detta den enda i sitt slag därför att hon som dikterat och berättat är den drabbade själv. Övriga böcker har antingen skrivits att medicinska experter eller av anhöriga till någon drabbad.

Bara 100 sidor tunn, men med stor tyngd, får boken **** full pott!

5 Comments:

  1. Verkar vara en bra bok det där ,men börjar man fundera hur det är när man bara glömmer o inte hittar orden .Har haft flera kunder som lidit av den där sjukdomen en låg i säkert 5 år o inte visste om denna världen ,grymt .Läste gårdagens inlägg om virrpannorna , det är nog tur att kvinnor tänker ibland eller hur ska man säga.Kram nette

  2. Har läst den och instämmer till fullo i Dina lovord, kunde inte släppa boken när jag hade börjat, skall läsa om den vid tillfälle, för jag tror att jag då hittar ännu mer som inte fastnade första gången!

    Kramen!

    annette

  3. Den boken vill jag läsa. Jag är nämligen en anhörig. Min lilla mamma som alltid varit pigg som en nötskärna har fått diagnosen Alzheimers sjukdom.
    En vidrig sjukdom som skrämmer mig mer o mer ju mer jag läser om den. Nästa vecka ska vi på informationsmöte om den också…ich.
    Min mamma – de e svårt att förstå. En så länge är hon ganska vanlig men glömmer o kan bli ilsk som ett bi – då känner jag inte igen henne alls.

    Kramiz

  4. Jag har bara läst Maj Fants om att bli mamma till sin mamma. Visst är det en skrämmande tänke.
    Jag har ingen i släkten som drabbats, mamma som blev 95 var bara lite vanligt åldersglömsk på slutet.
    Men jag har precis som du funderat över min egen glömska, det är faktiskt lite skrämmande , även om det kan vara stressrelaterat.
    Att nästan aldrig kunna gå från ett rum till ett annat och komma ihåg vad man skulle hämta eller göra där :sad:
    Kramen

  5. Då man kommer upp i åren kommer ofta tankar på demenssjukdomar och andra åldersrelaterade åkommor. Vi kanske informerar oss för mycket ibland? Men varje dag är en gåva så länge man funkar något så när. Läser nu Den blomstertid nu kommer – vägen till det gyllene åldrandet. Tänkvärd, informativ och positiv.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.