Jag har läst..

Snöängel av Anna-Karin Palm

“Man ska skriva om det man vet, men redan har glömt…” tänker berättaren i Snöängel, som lever i frivillig landsflykt i en fransk by.
Hon känner på samma gång en befriande lösryckthet och ett hjälplöst främlingskap, och börar söka efter den livstråd som är hennes egna.
Det förflutna tränger sig på, männiksor minnen och fantasier hjälplöst intrasslade i varandra, och platsen hon lämnat..
Ur detta växer en spännande och skimrande stockholmsskildring, där den unga föräldralösa Hedvig rör sig genom staden, gåtfull och självklar.
Berättaren följer henne i spåren när hon sammanstrålar med vänner och okända, och medan hon letar efter sin systers bortsprungna hund.
Försöker schäfern Billy visa något genom sina uppdykanden på olika platser? Finns det ett mönster i det som sker, den där underliga vintern i Stockholm 1985-86?

Denna författare var för mig en ny bekantskap, en alls inte oäven sådan.
Det har gått några dagar sedan jag läste ut boken och jag kände att jag behövde “landa” i berättelsen som var lång och rätt suggestiv.
Läsaren får nämligen anstränga sig för att ta till sig historien, och det är inte så vanligt. Oftast blir man om en bok är bra liksom totalt fångad av historien, men även om denna bok är bra så kräver den uppmärksamhet och lite tankemöda för att hålla isär de olika karaktärerna som skildras.
Att så många personer trängs i berättelsen är både negativt och positivt, det bildas en väv som är mycket intressant eftersom de alla har någon gemensam nämnare. Samtidigt blir berättelsen ganska fragmentarisk och flyktig och svårfångad.
Miljöskildringen från Stockhom är mycket komplex, till och med så jag ibland började skumma i texten när sida efter sida handlar om olika kvarter och gator i staden.
Man får dessutom intrycket att det handlar om en liten by där alla känner alla och inte en miljonstad.
Boken berör Olof Palmes tillvaro innan han blir mördad genom iakttagelser i närheten av hans hem men man går inte närmare in på vem som kan ligga bakom dådet.
Sammantaget är det en storslagen roman med 20 likvärdiga karaktärer men där Hedvig är den sammanhållande.
Historien är i sig ganska sorglig och avsnitten om berättarens nuvarande liv i exil berörde mig inte alls.
Denna bok skulle jag gärna diskutera i en bokcirkel eftersom det är mycket som “ligger under ytan” och jag tror att läsare tolkar berättelsen på mycket olika sätt.
Med mitt sätt blir det ett högt betyg **** för att den biter sig fast och sitter kvar länge länge…..det tycker jag är tecken på en välskriven historia!

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson

Motvilligt tillbringar hon sommaren i barndomsbyn hos morföräldrarna, som är den familj hon har.
Alva och Ebbe, evigt oföränderliga, fast i sina livslånga vanor.
Hon grubblar och slickar sina sår efter det senaste dramatiska uppbrottet från Boris.
En älskare som kom med röda rosor och masserade hennes ömmande nacke, det var så hon hade tänkt sig relationen med denne man. Något annat kunde det inte bli.
Inte mellan en djurrättsaktivist och en nöjesjägare med högersympatier.
Men då hade hon inte räknat med Boris själv. Eller sina egna känslor.
Före Boris trodde hon vissa saker om sig själv. Nu tror hon vad som helst.

En sorglustig samtidsroman kallas denna historia som handlar om kollisionen mellan verkligheet och föreställningar, om svårigheten att välja riktning och våga älska utan förbehåll.
Upplägget är ganska intressant men det som fascinerar mig mest i boken är morföräldrarna, den hunsade Ebbe och den buttra bistra Alva, alltid kallad vid namn av sina barnbarn.
Hon som aldrig uppmuntrar men som alltid ifrågasätter, hon undrar nu vad som hänt med den trevlige mannen som barnbarnet tidigare besökte henne med.
Lika barn leka bäst sägs det, jag ar provat olika konstellationer i mitt eget liv, men ändå till sist hamnat i en relation där man har lätt att förstå varandra. För det underlättar livet, helt klart, samtidigt som det förstås kan vara mycket mera spännande och utmanande att leva i ett förhållande med ens raka motsats!
Denna vardagsskildring har sin charm men är ganska lågmäld och faktiskt lite tråkig.
Mitt betyg blir **