Jag har läst..

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson

Hanna flyr Stockholm och sitt reklamjobb efter en smärtsam kärlekshistoria med kollegan Henrik.
I hopp om att glömma honom och äntligen kunna blåsa liv i sina slumrande konstnärsdrömmar åker hon till Gärningsberg, sin jämtländska hemby, och flyttar in i den släktgård som hennes pappa tvingats lämna flera decennier tidigare.
Men vad var det egentligen som hände där i huset?
Vem var hennes farbror Åke, som tog livet av sig hemma i köket?
Var finns Sigrid, den farmor Hanna alltid fruktat och aldrig lärt känna, hon som lämnat trasiga människor bakom sig och vars hela liv handlat om gården?
I mötet med familjen och dess historia väcks nya frågor till liv inom Hanna: vad händer när man förlorar sig själv?
Och hur långt räcker egentligen kärlek?

Utdrag ur boken:
“Raspet mot papperet kan få tiden tyst. Så är det. Strecken, handen som rör sig millimeter ovanför, riktningen. Den går liksom an, handen, man behöver aldrig instruera den och inte behöver den ta sig samman och tvinga sig, den vet ändå. Handen som går jämnt över papperet, det papper man kommer åt, det kan vara skrivblock, tidningskanter, blommiga servetter. Och nog blir det något av det med.
De glor liksom på en från papperet, fastän man själv har ritat dem, bara suttit och petat lite, tecknat ner sådant som kommer flygande förbi. Skeva gubbar mest, fast lätt kommer de att likna någon. Ove Pe Johans, droppen från näsan hans, rödbruset, smilfinken brevbärarn, drar med handen över håret, tandraden upptill som ett nedtrampat stängsel, magen som putar under blåskjortan, systrarna i Ljungsäter som lutar sig mot varandra när de går på byvägen, de blir som en tipi, en kåta, pratar och pratar medan de går, andedräkten och svetten i kaskader omkring dem, som om de eldade där inne mellan sina kroppar, mellan alla ord.”

Detta är debutverket för författaren, och nog tycker jag på många vis att det är lovande läsning.
Men, ibland trasslar hon liksom in sig bland alla orden, så mycket att jag tappar koncentrationen och märker plötsligt att jag inte längre ser vad jag läser.
Historien är ganska dyster, människorna är dystra, naturen är dyster, även jag blir dyster.
Jag vill ha lite mer kött och blod, lite mustigare framfart,skeendena är så långsamma att man riskerar att tröttna.
Mitt betyg blir **

Den sista fristaden av Tracy Chevalier

År 1850 reser kväkaren Honor Bright till ett nytt liv i Amerika tillsammans med sin syster som ska gifta sig i Ohio.
Men de hinner knappt sätta foten på den nya kontinenten förrän systern dör i gula febern.
Ensam och utsatt tvingas Honor tråckla sig fram på egen hand och får förlita sig på främmande människors goda vilja.
Ohio är väldigt annorlunda jämfört med det England hon kommer ifrån – inte ens lapptäckena ser likadana ut. Solen skiner obarmhärtigt, stormarna är våldsamma och skogen är fylld av djur som hon aldrig sett förut.
I skogen finns även slavar på flykt till friheten i norr. Honors samvete säger henne att hon bör gömma flyktingarna från de skoningslösa män som jagar dem. Förvisso är kväkarna motståndare till slaveriet men bryter man mot lagen har det sitt pris.

Utdrag ur boken:
“Det täcke, “comfort” vi skulle arbeta med hade spänts upp på en fyrkantig sybåge. Applikationer är mycket populära här. I mina ögon ger det ett lättvindigt intryck, som om sömmerskan inte har tänkt till utan helt enkelt klipp ut vilken form som helst som hon fatta tycke för och sytt fast den på en bit tyg. Judith Haymaker hade met ett kritat spänt snöre märkt ut två enkla parallella linjer åt oss att kvilta i ett rombmönster, med stygn även på blommorna och bladen där vi imiterade deras former. Vadderingen var av bomull i stället för ylle som du och jag skulle ha använt. Det blev lite diskussion om bomullens ursprung, ifall den hade odlats och plockats av slavar. Judith försäkrade oss att Adam Cox hade köpt den åt henne från en handlare i Cleveland som gjorde affärer med plantager i Södern där man inte använder slavar. Det gladde mig att Faithwellvännerna bryr sig om sådana saker.
Vi var åtta stycken som sydde i flera timmar och, precis som jag har varit med om tidigare, gjordes det stor sak av hur fort jag sydde och hur jämna mina stygn var, och av den tvåhandssömnad jag använder när jag kviltar. De flesta av kvinnorna förde nålen med en hand, och förvånades över hur fort jag lyckades sy in och ut genom lagren med hjälp av båda händerna.”

En bok om kviltning kanske?
Nej då, riktigt så illa var det inte! Författarinnan har skrivit flertalet historiska romaner, bl.a “Flicka med pärlörhänge” som även har filmats. Jag har nog läst samtliga romaner och tyckt lite olika om dem. Hennes kännetecken är att hon alltid gjort en fantastisk research om ämnet som boken berör, i detta fall är det just kviltning, i tidigare böcker har det bl.a handlat om måleri.
Självklart har författaren lärt sig sy lapptäcken!
Jag fick lära mig att kväkarkvinnan inför sitt äktenskap var tvungen att ha minst tiotalet lapptäcken i sin hemgift! Vad gör man med så många kan jag undra…

Men boken är ju så mycket mer än handarbete, ett tidsdokument från tiden då emigrationen till Amerika pågick som bäst.
I sina brev hem till föräldrarna och sin bästa väninna får man en fin inblick i Honors känslovärld till skillnad från den blyga och tysta tillvaro hon annars för i sitt nya hemland.
Jag gillade berättelsen och imponerades som vanligt av faktamängden som gjorde historien så trovärdig.
Mitt betyg***

Snöbarnet av Eowyn Ivey

Alaska, 1920
Mabel och Jack, ett medelålders äkta par, har slagit sig ned i Alaska. Där tänker de börja ett nytt och annorlunda liv. Men livet i ödemarken är hårt, och samtidigt tyngs de av saknaden efter det barn de aldrig fick.
På årets första vinterdag grips de plötsligt av sprudlande livsglädje och bygger ett litet barn av snö.
Nästa dag är snöbarnet borta … men de får en glimt av en ljushårig liten flicka som springer iväg mellan träden.
Den lilla flickan kallar sig Faina. Hon lyckas oförklarligt överleva i den ogästvänliga naturen.
Sakta, sakta vinner Mabel och Jack hennes förtroende, och så småningom börjar de betrakta henne som sin egen dotter.
I tysthet föreställer sig Mabel att Faina fötts ur snö och is och kommit till dem som svar på deras önskan och längtan.
Inte ens när hon tvingats inse att Fainas bakgrund är mycket mer jordnära och smärtsam kan hon släppa tanken på snöbarnet som kom till jorden på årets första vinternatt.
Men ingenting är riktigt vad det verkar vara.
Sanningen om Faina förändrar Jacks och Mabels liv för alltid…

Denhär sagan för vuxna bygger på en rysk folksaga. Det är författarens första roman, den har redan översatts till mer än 20 språk och den har legat på NY Times bestsellerlista.
Det som fascinerar allra mest är naturskildringarna från Alaska.
Där bildas stommen till den vackra men sorgliga och naivt oskuldsfulla berättelsen om snöbarnet. Den hade kunnat bli banal men den lyckas balansera med sin skörhet och äkthet.
Alla karaktärer är tydligt mejslade och lätta att känna igen.
Jag läser sällan feel-good-romaner därför att jag själv vill bestämma vad jag mår bra av men denna historia lämnar en inte oberörd, i så fall har man ett hjärta av sten!
Ett utmärkt julklappstips till någon du tycker om.
Mitt betyg ***