Jag har läst..

Möt flickan i denna brutala DDR-skildring.
Här viner skit och örfilar genom luften och mitt i allt står flickan - stark och svag på en och samma gång.
Klussendorf ger röst åt en grupp människor i DDR som officiellt inte ens fanns.
Boken nominerades till Tyska bokpriset och har hyllats av en enig kritikerkår.

Utdrag ur boken:
"Hon föreställer sig hur det skulle vara att vara död. Det är viktigt för henne att någon sörjer henne. Förutom sin kompis Elvira och sin bror kommer hon inte på någon som skulle sörja henne. Luften som hon andas och som omger henne finns bara för att hon finns, skulle hon inte andas fanns det inte heller någon luft"

"Hon upptäcker den blinda gamla tanten med sin käpp och föreställer sig hur hon tar tanten under armen och lämnar henne mitt i gatan. Hon ser bilarna framför sig som inte hinner bromsa, följden blir en seriekrock och den blinda tanten ligger död på gatan."

Den här boken blev jag riktigt besviken på, den blev bara ännu en i raden av olyckliga barndomsskildringar som inte berörde mig ett jota.
Jag hade tänkt mig att miljön skulle göra skillnad, att skildra ett ungt liv i kommunistiska DDR, men jag tycker knappt att det framgick, det hade lika gärna kunnat vara hämtat ur en förortsmisär i Sverige.
Jag fick dessvärre ingen känsla för huvudpersonen heller, självklart tyckte jag synd om henne och funderade lite på vad som väntade henne som vuxen men hon inspirerade mig inte till några djupgående analyser.
Hade inte boken varit så barmhärtigt tunn hade den nog förblivit oläst...och det säger det mesta.