Jag har läst..

Kvinnor har vandrat i Elisabeth Rynells romaner förut, ofta i förfluten tid. Men Moll lever i ett samtida, kanske framtida Sverige, där onödiga människor utlokaliseras från huvudstaden.
Under busstransporten norrut lyckas hon fly ut i skogen, rakt ut i ingenstans. Landskapet tar emot henne, och hon finner en övergiven väg där hon börjar den vandring som kanske ska föra henne till något.

Utdrag ur boken:
"Men ensamheten stod tät som ett pålverk kring mig, jag kunde inte häva mig över, jag var med ens ett mycket litet skrämt djur i en stor och hotfull värld. När jag försökte nynna och låta lite blev jag också rädd för min egen röst. "

"Livet är en gåta. Eller rättare sagt, livet är fullständigt obegripligt. Ibland har jag vaknat om morgonen sprattlande i en isvak och försökt få fäste, hitta en kant, någonting att greppa kring, att ta spjärn mot för att häva mig upp."

Tänk att jag dras till dessa molltoner i böckernas värld. Till ensamhet, till människor som är unika och annorlunda. Som går sin egen väg.
Här är huvudpersonen en kärv fåordig kvinna som jag lätt lärde mig tycka om. Hon säger som det är om livet, inga överdrifter, inga märkvärdigheter, men ändå protesterar hon mot tingens ordning, på sitt eget lilla vis. Och finner att det finns flera som hon, som har valt ett annat liv. När nu livsbetingelserna är sådana att alla dras över en kam och tillför du inget till samhället har du heller inget existensberättigande.
Men, hon reder sig, Moll, ända in i kaklet!
Är du melankolisk, läs den!