Jag har läst..

Verklighetsflykt kallas det när man försvinner i böckernas underbara värld…
I den allmänna villervallan känns det alternativet som det mest lockande för mig, här ett axplock av nyligen lästa alster:

Det tysta köket av Lars Lerin

“I Astrids utanförskap kände jag mig hemma. Som vilsen tonåring kunde jag identifiera mig med en människa som var annorlunda och som, liksom jag själv, aldrig passade in i den gängse normen. Fast på ett annat sätt förstås
Så intresserade jag mig för jordbruket och lärde de årstidsbundna sysslorna. Jag hämtade hem korna från skogen, handmjölkade, hässjade hö, skar havre och band nek, skötte kastmaskinen och tröskverket”, berättar bokens författare och konstnär.

Boken är en dokumentation i ord och bild, fylld av närhet, värme och humor. En avsidestillvaro sådan den gestaltade sig i slutet av 1970-talet då ännu en generation av svensk landsbygd tog klivet in i glömska och tystnad.

Denne konstnär och författare var för mig helt okänd tills jag i en bok läste om hans utställning. Det ena gav det andra och jag hittade denna titel på biblioteket.
Detta är den perfekta boken för hängmattan! Härliga akvareller ur vardagslivet på landet kombinerat med en text som är ganska sträv och korthuggen, precis som personerna i boken själva är.
Utdrag:
“Det ryker under tvättgrytan. Astrid matar med näver och tidningsblackor. De trina armarna hennes är rödstungna av mygg och knott och onda flugor. Knappt att benen bär. Luften så tung att andas. Fyra plastkar med vinterkläder i blöt och en betydande samling blusar strumpor och underkläder.
Hon rör i den sega klädgröten, jämrar sig för Horn-Per som spjärnar emot och gör allt segt och tungt. Fast han inte syns är han med överallt och trilskas, sätter sig på tvären i spisluckan och sprikar med kvistiga knutar på huggstabben.”
Lär gärna känna en av våra främsta akvarellmålare, mer om honom hittar du här

Mitt betyg:****

Arseniktornet av Anne B Ragde

Mellankrigstidens dekadenta Köpenhamn lockar med ett liv i lyx och flärd och den unga Amelie spås en lysande framtid som varietedansös. Tills hon blir gravid och måste lämna teatern och gifta sig med porslinsmålaren Mogens.
Hennes dotter Ruby tvingas växa upp i en tillvaro som inte bara svärtas av Nazitysklands ockupation utan framförallt skuggas av moderns sargade ego.
Flera decennier senare nås Therese av beskedet om Amelies död, ett dödsbud som får ett minst sagt oväntat mottagande. När hennes vuxna jag ställer sina barndomsminnen mot Rubys berättelse uppdagas en helt ny sida av hennes älskade mormor. Men i avslöjandet vilar också den förklaring hon saknat för att komma sin egen mamma nära, för att kunna förstå kärlekens förutsättningar och acceptera livets skörhet.

Den här romanen har skrivits före Berlinerpopplarna som blev sån succé både i bokform och som teveserie. Dock har den inte översatts förrän nu.
Historien är intressant med tre kvinnoporträtt i huvudrollerna och ett myllrande persongalleri förlagt till olika tidsepoker och miljöer.
Boken är välskriven men ändå inte i mitt tycke i närheten av hennes senare verk.
Nu längtar jag faktiskt efter en nyskriven historia av denna skickliga författare!
Mitt betyg ***

Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk av Anita Salomonsson

I berättelsen om Margareta Johansdotter har Anita Salomonsson fångat ännu ett gripande kvinnoöde från Fattigsverige. Tiden är 1800-talets början. Platsen Västerbotten.
Den undersköna Margareta Johansdotter faller klart utanför kvinnoramen i den lilla byn i Västerbotten vid 1800-talets början. Hon lever ensam och omgärdas av en del häxrykten. Så friar den betydligt äldre Nils. Men när hon fött tre barn som alla dött i späd ålder, förstärks ryktena att allt inte står rätt till. Stumheten växer mellan makarna. Han dricker för mycket och vänstrar med pigan. Och när främlingen från Stafträsk dyker upp faller Margareta lätt. Till en början är alla på gården lätt förälskade i denna stilige, mörkögde man – såväl mannen som hustrun och pigan. Men svärmor, som bor med dem, ser var hjärtat bankar hårdast.
Margareta blir gravid igen och föder den här gången en dotter. Men vem är far till barnet? Misstankarna väcks när Nils hittas drunknad i träsket. Margareta fäller inte en tår.
Det blir rättegång, och nu vittnar den ena efter den andra om vad de har sett och uppfattat – vissa som hor, andra “lika som kärlek”. Tjugo års fängelse blir straffet för de båda anklagade. Stafträskarna förpassas till Sveaborg och Margareta hamnar på Långholmens spinnhus. Mirakulöst nog överlever hon och får på ålderns höst återförenas med sin dotter.
Lika som kärlek bygger på ett verkligt fall, och Anita Salomonsson har lagt ner mycket tid på research, vilket ger autenticitet åt hennes skildring av detta gripande kvinnoöde.

Vilken jämmerlig berättelse! Och ack så vacker! Det tog lite tid att läsa den här boken, tid jag gärna tog mig för det innerligt vackra poetiska språkets skull! Prosa vackert som poesi, så underbart sammanvävt med händelserna, så njutbart, och så ledsamt.
En pärla, jag kommer helt klart att läsa flera av författarinnans böcker!
Mitt betyg ****

Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo

Uppsala på 1880-talet.
Han har nyss blivit assisterande stadsläkare och det åligger honom att ha uppsikt över stadens “offentliga” kvinnor. En gång i veckan undersöker han dem och ibland patrullerar han nattetid gatorna tillsammans med en poliskonstapel för att se till att de inte stör ordningen. Allt ska skötas med största möjliga diskretion.
Men när en av de unga kvinnorna vädjar till honom om hjälp förmår han inte neka henne den. Han går över en gräns, och en tystnad börjar breda ut sig kring honom vart han går i staden och mellan honom och hans hustru.

Ola Larsmo skildrar här en brytningstid i vår historia genom att på nära håll följa en människa som inte är hemma vare sig i det gamla eller i det nya men är tvungen att följa sitt samvete.
Utdrag ur boken:
“Hon tog upp nålen och ramen igen men verkade ha tappat bort sig. Han kände igen rynkan mellan näsrot och panna: den gick snett upp från os nasale till os frontale och betydde allvar.
Det har visst varit någon här, sade hon. På mottagningen.
Ja, sa han till sist, det var någon här. Hon stod utanför på gatan och hon hade förgiftat sig. Det fanns inte mycket annat att göra. Jag tog med henne upp och gav henne motgift. Sedan skickade jag iväg henne.”

Ofrånkolmligen tänker jag på Hjalmar Söderberg och framför allt Doktor Glas när jag läser denna bok. Mest för att bägge handlar om samvetet hos läkaren, den som ska rädda liv.
Dock tycker jag som inte var så imponerad av Hjalmar Söderberg att Ola Larsmo har ett intressantare berättarspråk. En viss distans får man till huvudpersonerna, ändå är den intensiv i sin lågmäldhet.
Det är nog första gången jag läser om det här fenomenet, en stad full av festsugna studenter som inte finner annan möjlighet än att vända sig till stans prostituerade. Handeln med kvinnor blomstrar eftersom efterfrågan är stor, och dessa kvinnor behandlas mycket illa av de välsituerade kandidaterna.
Titeln till boken anknyter till kvinnan i historien som inte “vill tjäna”, hon vill ha en annan framtid, hon tackar nej till pigarbete och hamnar så småningom i Uppsalas salonger, det enda valet som återstår om man inte vill tjäna i de rikas hem.
Hemsk och vacker, tankeväckande och välskriven
Betyget blir ***