Begravning

Från gravöl till minnesstund i Sverige
Hur många svenskar vet att deras förfäder för 150 år sedan kan ha dansat, lekt och sjungit. Ätit o supit på likvakor, vanligen sista natten före begravningen, med kistan i centrum av kalaset? Ännu på 1800-talet kunde man ha särskilda ”likbjudare” som gick runt i granngårdarna o bad folk komma o hedra den döde med ett besök i likkammaren.

Att komma hederligt i jorden var den sista yttringen av en människas o hennes närmastes strävan efter status o manifesterades i det ”gravöl” som kunde pågå i både tre o fyra dagar.
Gravölet är numera ersatt av en stillsam ”minnesstund”, där dämpade röster relaterar sina minnen av den bortgångne.
Ännu på 1930-talet manifesterade man sin sorg i yttre åthävor: kvinnor bar slöja även över ansiktet till o med begravningsdagen, därefter under en tid sorghatt med slöja baktill, herrar var svartklädda o bar sorgband.
Det var andra världskriget som bröt ned dessa sedvänjor – idag ombeds i dödsannonsen begravningsgästerna ofta att bära ”ljus klädsel”.

Begravningsseder i Finland
En brytningsperiod vad gäller begravningssed inföll i Finland i början av 1970-talet. Före det var sorgklädsel under en längre tid efter begravningen, slöjor o sorgknappar ännu gängse. Mörk begravningsklädsel är dock ännu i dag vanligast.
Ett vanligt bruk är att personer som inte deltar personligen i begravningen sänder en ”adress” till kyrkan. Med denna hedrar man den bortgångna genom inbetalning av en summa till välgörande ändamål.

Efter begravningen ordnas kaffeservering eller middag. Då läses också de insända begravningsadresserna upp av prästen. Den avlidnas fotografi står framme på ett bord prytt med ljus o blommor.

Bakåt

Kommentera