Älgsjön Fredriksberg

Idag blir det mest bilder, fotade vid Älgsjön i förrgår och jag blev ganska nöjd med resultatet

1129a

Den tunnaste skiraste av isar har lagt sig på sjön

1129e

Kombinationen vatten och is, så mycket vackrare kan det inte bli

1129j

Ja det skulle väl vara solens spegling då…

1129k

Ljuset blir så varmt och mjukt så här års

1129l

Men en viss vass skärpa syns också

1129n

Lycka består av korta ögonblick, jag passar på att njuta av stämningen nere vid sjön

1129o

Vem saknar grönt gräs och granna blomster, inte jag!

1129q

Min bästis har blivit av med stygnen idag, allt såg bra ut, men lite nya problem har uppstått…
Mer om det nästa gång…det kallar jag en cliffhanger :mrgreen:

Tema : åldrad

Åldrad

1122f

En bild på min åldrade hand

Det finns inte många så avslöjande ålderstecken som händerna.
Själv tycker jag att åldrande händer på äldre människor är vackert.

temaaldradmadonna

Madonna (bild lånad på nätet) lär ha såna komplex över sina händer att hon använder handskar jämnt!
Tränar man mycket och har väldigt lite underhudsfett så blir ju ådrorna mycket mer synliga och det ser ju inte så klädsamt ut

temaaldrad

Vackra åldrade händer, eller hur?

Tackar försynen eller nåt..

Attans, just när jag skulle till att redigera dagens foton jag tog i det underbara vädret så behagar inte programmet fungera!
Jag får upp att det är överbelastning, vadårå, har alla varit ute och fotat just idag? :help:

Nå, då får jag nöja mig med gårdagens foton och visa de andra i nästa inlägg

1128e

Livet är glatt, eller nåt!!! Glatt och blåsigt har det varit och genomvädrad blev man igår!
Trots broddar fick man gå som på äggskal…

Vad jag skulle berätta var att jag fick ett samtal idag, från Gunillakliniken.
De hade fått resultaten på Blinkas juvertumör, den var elakartad!
Det positiva var att den upptäcktes i tid och man hade fått bort hela tumören, kanterna var helt rena.

Ryser lite även nu då jag skriver, trots att jag känt en oro i maggropen så har jag ju intalat mig att det bara var en godartad tumör..

Enligt veterinären behövs inga fler åtgärder nu, däremot måste jag förstås ha stenkoll på att inga nya tumörer uppdagas, eftersom risken för spridning finns…

Det blir ju kul, att försöka få in en rutin att killa Blinka på magen, hon som hatar att ligga i underläge :lol:

1128d

Nå det ska bli en ganska trevlig utmaning, i bästa fall kan jag passa på när hon vräker sig på rygg totalt avslappnad i korgen, det händer ju faktiskt…

1128g

Det som känns märkligast är att jag ju sökte hjälp för att undersöka en knöl i midjan på Blinka, den som visade sig vara en helt ofarlig fettknöl.
Att de sedan var noggranna och undersökte hela hunden får jag tacka särskilt för eftersom jag ju inte ens visste om juvertumören!
Så jag tackar försynen eller ödet eller nåt för att man upptäckte den farliga knölen i god tid så prognosen blev skapligt bra!
Det påminner mig om en viss situation när jag själv drabbades av en tia som jag avfärdade totalt men där man efter noggranna undersökningar hittade mitt igenkalkade kärl i hjärnan.

På onsdag tar Hasse med Blinka för att ta bort stygnen och då kan han passa på att ställa ytterligare frågor, om vi nu kommer på några.
Det bästa är väl att hålla tummarna och hoppas att Blinka och jag får några ytterligare fina år tillsammans.
Jag såg att flera hade synpunkter på om det är värt att operera bort juvertumörer, jag är i alla fall med facit i hand glad över att jag tog det beslutet!

Jag har läst..

Vårt värde Book Cover Vårt värde
Katarina Kieri
Norstedts förlag
2015
149

Det finns en stad med hamnar och kondens och vårdcentraler snart överallt.
Det finns byar där till och med hundarna talar finska.
Det finns mammor som säger ifrån och pappor som odlar kefir och krokusar.
Det finns levande bröder som sätter kurs mot yttersta havsbandet och det finns döda bröder som kanske allt beror på.
Det finns en artonhundranio års gränsdragning som klyver tungorna i två delar, en som kan prata och en som inte kan.

Boken handlar om att växa upp i en trakt som gränsar till en gränstrakt, i en tid som är blind för sina egna utkanter. Det är en berättelse om en familj och om ett jag som ibland blir ett vi för att understryka kraften och motståndet, för att göra det möjligt att berätta.

Utdrag ur boken:
"Våra mammor behövde bara spotta i grytan så stod maten redan på bordet, de kunde ta vara på fettkanter och kjolfållar och fiskrens och konsumkvitton, men vad de riktigt skulle med oss till blev de nog egentligen aldrig riktigt klara över, vilket i och för sig inte var så konstigt med tanke på att vi själva inte heller hade den blekaste aning."

"Vi var de första av vårt slag, vi var pionjärer på riktigt fast vi aldrig bett om att få bli det, det fanns ingen väg tillbaka, vi kunde inte bli några andra än de vi var. Småbruken fanns inte längre och inga säsongsarbeten, pigsystemet var avskaffat, ackordsarbetet i skogen likaså, och flottade timmer gjorde ju ingen vettig människa längre."

Vilket underbart mustigt språk!
Kanske behöver man själv komma från lappmarken eller så behöver man vara lite finsk till kropp och själ, jag njöt i alla fall hejdlöst av boken.
Jag som inte alls gillar feel-good-romaner har hittat en egen feel-good-roman som skvaver och kliar och får mig att skratta högt och hjärtligt när jag inte alls är säker på att det är meningen att bli så road..
För det här med språk, det handlar ju om livet självt, och ingen har beskrivit det så bra som Katarina Kieri

Older posts «

» Newer posts