Jag har läst..

Cancerland tur & retur - Livet som läkare och patient Book Cover Cancerland tur & retur - Livet som läkare och patient
Karin Wahlberg
biografi
W&W
2016
207

I början av 2015 står det klart för författaren och läkaren Karin Wahlberg att hon har ändtarmscancer.
Hon utreds under ett antal veckor, då livet känns som om det hänger på en skör tråd, opereras och är därefter snart tillbaka i arbetslivet
Men allt är inte som förut och i boken delar hon med sig av sina erfarenheter, minnen och reflexioner över livet före och efter sjukdomsbeskedet.
I sina öppenhjärtiga betraktelser utgår hon dels från vad hon själv har gått igenom som patient, dels från sin yrkesroll som läkare.
I boken ingår också den uppskattade texten "Döda mammor är knepiga saker", om att som ung flicka mista sin mamma i cancer.

Rektalcancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige - drygt 6000 drabbas varje år - och det finns ett stort behov av att belysa och berätta om den i vissa avseenden tabubelagda sjukdomen.

Utdrag ur boken:
"Tårar av vanmakt rinner som floder genom natten. Är barnslig och oförnuftig och inte resonabel alls. Snarare redo att hoppa ut genom fönstret. Känns som om jag satt inlåst i en cell tillsammans med en förbannad hudfärgad stomipåse som jag ska ha på obestämd tid framöver. Om påsen åtminstone var blommig och kul i designen och inte så tråkigt hudfärgad. Men begriper förstås att de ser ut så för att påsarna inte ska synas genom kläderna."

"Jag vill ha en sorglig begravning, säger jag. Inte en ljus och lätt, förtydligar jag. Inte en sån där tillställning som man knappt begriper vad det rör sig om. Min syster lovar att notera detta. Men jag märker att inte heller hon hör på. Det är ju inte säkert att det blir du som dör först, bara för att du fått cancer, påpekar hon sedan torrt."

Boken är ärlig bortom allt tvivel, sanningsenlig och saklig, torr och ganska oemotionell.
Ett ganska bra sätt att närma sig ämnet på, vi behöver alla få mera kunskap.

Tema: fluffig

Tisdagstema: fluffig

ozzy8v

Redan som 8 veckors kattunge såg man att Ozzy var något alldeles speciellt! Han var fluffig och långhårig som ingen annan av mina katter varit förut.

ozzyidag

Idag har han hunnit bli 3 år, lika fluffig men färgerna är ljusare och Ozzy har vuxit till en stilig kattherre som bor kvar i byn och är en högt älskad familjemedlem!

Genierna..

Jag har precis sett veckans avsnitt av Genikampen.
Visst blir man imponerad? Fysik, kemi, matematik, ämnen som jag är urusel på.
Att jag sedan gick i flickskola där ingen ens förväntade sig att flickor skulle begripa något gjorde väl inte saken bättre för att man skulle försöka finna ett litet embryo till intresse..
Men duellens korsord hade jag baske mig fixat, så det så! Till det krävs ingen högre IQ eller Mensa-medlemskap…

0918a

Helgen kom och gick..
Nej, jag räknade inte svamparna, jag hittade dem inte ens själv, blev anvisad platsen och beordrad: Plocka! :mrgreen:
Så kan det gå när man har väninnor som har nosat upp vartenda svampställe i södra Dalarna… :)

0918b

Lördagskalas med sushi, absolut inte hemmagjord men helt okej.

0918c

Sen tänkte jag avsluta kvällen framför teven tillsammans med mitt svampberg, “Men Blinka, nu ser jag ju bara ett stort fjärilsöra!”

På tal om öron..

emil2

Stötte på en bekant på köpcentrumet…och titta vad hon skaffat sig, en liten Emil, 6 månader!

emil1

Är man söt eller är man söt :kiss:

Jag har läst..

Drömmen om Elim Book Cover Drömmen om Elim
Vibeke Olsson
Libris Förlag
2016
240

Det är vinter och kallt i 1980-talets Stockholm, men i Elimförsamlingen på Östermalm lever drömmen om värme, solidaritet och gemenskap. Här sjuder det av liv med fester, bibelstudier och upptäckargrupper. Kyrkans café i hörnet mellan Storgatan och Styrmansgatan är en mötesplats där vem som helst är välkommen. Ingen enda ska lämnas utanför.
Så Ann-Charlotte kavlar upp ärmarna en gång till i cafeét, och hennes man, pastor Andreas, är nästan beredd att gå hur långt som helst för att hjälpa samhällets sköra och utstötta. Lilly ber för dem alla medan hon putsar på de gamla silverskedarna i köket. Men Simon och Kicki tycker att det håller på att gå för långt. Börjar inte församlingen mer och mer likna ett psyksjukhus?
Och alla oroar sig för Malena. Det är något med henne som inte stämmer...

En berättelse om vad som kunde ha hänt - eller vad som kanske hände- i en av alla frikyrkoförsamlingar i Sverige på 1980-talet

Utdrag ur boken:
"Vi höll alla varandra i handen, stora händer och små, magra och knubbiga, svettiga och torra, valkiga och släta, ljusbruna, skära, mörkbruna eller nästan vita. Välvårdade eller fransiga avbitna naglar och små ivriga barnhänder... Vi blev överraskade av varandras händer, och flera av oss fylldes av känslan att just nu var allt så som det hade kunnat vara. Det var en längtan som kom av själva närheten, att känna de andras händer, att röra sig framåt tillsammans, att vara i en gemensam rörelse. "

"De som var gamla på åttiotalet på långvården kom från Fattig-Sverige och hade hårt slitna kroppar. Reumatismen eller stroken kom ofta före demensen och de skapade sin värld i det lilla, lilla utrymmet; sängbordet med de kära fotografierna, Bibeln, handväskan, hårborsten i lådan, Vecko-Posten och läsglasögonen.
Det hände att besök råkade komma mitt i lavemanget. På en del ställen hade de magdagar, då alla fick lavemang."

"När hon växte upp stod fattigdomen alltid beredd, redo att kasta sig över den som snavade, grensle med blottade käftar.
Nuförtiden var det ensamheten.
Jo, så var det. Ensamheten var alltid beredd att sätta sig grensle med blottade käftar över den som snavade. Att bry sig om varandra. Det var det som var det viktigaste."

Författaren tillhör mina favoriter och t.ex romanerna om Brickan har för all evighet etsat sig i mitt minne.
Även denna berättelse har en varm och innerlig stämning, men här känns huvudpersonerna som lite försiktigt trevande, letande, vill hjälpa men inte lägga sig i.
Och det stämmer ju än idag...
Lite lågmäld upplever jag berättelsen, rentav lite sömnig.

Older posts «

» Newer posts