Jag har läst..

Så här upphör världen Bokomslag Så här upphör världen
Philip Teir
Natur & Kultur
2017
278

Försommargrönskan skälver omkring Erik och Julia när de packar bilen hemma i Helsingfors och påbörjar färden mot stugan vid havet i Österbotten. Utifrån: en kärnfamilj mitt i livet som ska få en lång sommar tillsammans. Men tiden kan också verka i motsatt riktning, blottlägga sprickorna i det som förut verkade stadigt.
Andra personer dyker upp och komplicerar tillvaron: Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiske man Chris som leder Rörelsen, en grupp miljöaktivister som gett upp hoppet om jorden och övar sig i att leva primitivt.
I utkanten finns en ensam kvinna i ett hus vid stranden som bär på en stor sorg och en plågad bror som tycks ha tappat greppet om tillvaron. Men vem gör egentligen rätt och vem fel? Kring dessa människor, en sommar, spinner en roman om livsval, lögner och en familj i gungning.

Utdrag ur boken:
"Också nu, när Julia satt på spårvagnen på väg hem från jobbet, kunde hon höra sin mamma prata i bakhuvudet, ungefär som tinnitus i verbal form; en ständigt malande åsiktsmaskin."

"Han hatade Ekenäs, hatade småstadens småaktighet, hatade att vara finlandssvensk, att vara född i den här töntiga delen av det finländska samhället, den här minoriteten som hade rykte om sig att vara snobbig men egentligen bara var iavlad och blåst och i bästa fall lite harmlöst gammalmodig men i värsta fall en fullständigt efterbliven del av världen som bara skulle bli värre och värre ju längre den fick bestå."

Den här romanen är kritikerrosad och jag såg författaren när han deltog i Babel i våras.
Varför hittar jag ingenting intressant i boken? Någonting måste ha gått mig förbi. Jag kommer inte in i hans uppmålade värld trots att inga hinder föreligger, jag har själv tillbringat mycket tid i min barndom i en liten småstad och jag är finlandssvensk, jag borde verkligen känna igen mig och känna mig hemma.
Men det händer ju ingenting intressant! Boring, långtråkig, jag läser och bara väntar på att någonting äntligen ska hända. Något som ger lite svärta, eller lite blod, eller lite vad som helst. Men jag väntar förgäves. Den här historien blev för mig blott en axelryckning. Och vad hände med den nya spännande rörelsen? Inte ett jota, man bara skrapar lite på ytan, och så ytlig syns mig hela berättelsen.

Spring i benen..

Ja inte på mig, det var längesen, men..

allra raraste Vanessa, barnbarnsbarnet, hon har energi för två!

Och är det sommar och sol och man är fem år, då ska det vara full fart!

Ett litet vattendjur totalt orädd enligt hennes farmor, tillika min dotter..
Ja det var härligt att få ta del av härliga sommarfoton, och självklart delar jag med mig till er andra också!

Den här unge mannen däremot, mitt barnbarn Simon..
Han åkte på sin första utlandssemester till grekiska övärlden och överlevde knappt….
Han tålde inte värmen! :mrgreen:
Dels är han så ljushyad att han bränner sig oavsett vilka solmedel han testar, dels mår han inte bra, svettas floder, orkar inget, ja precis som sin mormor helt enkelt!
Dottern trodde knappt det var sant, hon trodde jag var den enda i familjen som är extremt känslig för värme…
Idag har Simon kommit hem, och tyckte sjutton grader var fullkomligt optimalt för hans lekamen!

Tänk så olika vi alla är ändå…

Slänger in en annan badbrud, min vackra mormor Jenny, fotot taget i början av 1930-talet

Regnet skvalar…och jag myser!

..för det innebär att min lilla kantarellodling växer till sig!

Och som min kloka hund påpekar så behöver även bären få dricka..

Första rekningsturen blev en glad överraskning, blåbären börjar mogna och ser ut att bli stora och fina och mitt gamla kantarellställe levererar trots att hela skogen är nerhuggen!

Jag blev så inspirerad att jag för en gångs skulle lagade mat med glädje

Asiatiska sesampanerade kycklingfärsbullar med syrlig dipsås smakade ypperligt gott!

Sen måste jag ju be Astrid om ursäkt, hon tog så illa vid sig när hon såg Torsten kråma sig i bloggen..

Hon beklagade sig högljutt..

..och menade att hon minsann var en minst lika duktig kråmare men att hon faktiskt höll sig på trappan och inte behövde göra några larviga volter.
Jag kan ju bara hålla med, rätt ska vara rätt, bägge katterna är lika duktiga, så det så!!

Samkväm på hembygdsgården

Säfsenveckan firar 20-årsjubileum och arrangörerna planerade därför in en grillmiddag på hembygdsgården.
Självklart anmälde jag mitt intresse, äta gott och träffa folk är ju alltid kul!

Det blev fullknökat i ladan kan jag säga, tre långbord med totalt 70-talet hungriga gäster!

Räknar man in de oinbjudna gästerna så var vi 10.0000.070 med knotten inräknade… Vi hade lite olika meny dock, vi betalande gäster fick fläskkött och kyckling med goda tillbehör, knotten dom fick smakbitar av många, dock inte denna man som var förutseende nog att använda myggluva!
Maten glömde jag självklart fota, men gott var det!

Tog en bensträckare efter maten

Någon längre stund kunde man inte njuta utomhus, inte ens myggmedel håller de små marodörerna borta..

Nu var det dags för underhållning av tre spelmän på fiol, nyckelharpa och dragspel

En gammal säckpipa fick också spela första fiolen :mrgreen: , självklart funkade inte kamerablixten just då

Under tiden jag lyssnade på fiolstråkarna hade jag tid att se mig omkring och upptäckte vilka fina fönster ladan hade!

Regnet som föll tidigare under kvällen hade upphört när det var dags att tänka på refrängen

Det blev en av sommarens vackraste promenader hemåt i kvällen, motljus men medlut…

Det finns många låtar skrivna om gamla gärdesgårdar..

Mellansjön visade sig från sin vackraste sida med rosa speglingar i vattnet

Försökte fota en andmamma med en enda unge i släptåg men hon var blyg och försvann bland vassen. Då chansade jag på att fånga matjagande svalor på bild, de flög alldeles vid vattenytan och nappade åt sig godbitar, men inte heller de var samarbetsvilliga

Det var däremot det vackra grässtrået i kvällens sista solglimt ”fota mig fota mig” sa det, och nu är jag strax hemma!