GemsWeekly 7

BÄR

Nu har jag, en gång för alla, bestämt hur det ligger till!

Tionde augusti 2017 kan jag se att rönnbären är många!

Senare på hösten ser det ut så här! Nästan alla blad har trillat av men bären sitter envist kvar, i massor!

Det är nu åsikterna går isär:
På en del håll säger man att “Rönnarna orkar inte bära dubbla tyngder samma år” dvs. vintern blir snöfattig

På annat håll. bl.a i bondepraktikan, säger man att” Mycket rönnbär betyder en snörik vinter”

Med facit i hand vill jag påstå att vi har stora mängder snö i vinter!

Alltså stämmer det jag hela tiden trott: Mycket bär = mycket snö

Nu behöver vi inte dividera om detta varje höst längre “ler”, så skönt att ha fastställt detta en gång för alla!

Du hittar många fler temafotografer om du klickar på hjärtat

Vilken pärs!

Hur ska man återhämta sig efter denna förmiddag?
Efter Kallas silver, Kristas brons och Hannas fantastiska guld var jag bara tvungen att gå ut och gå…
Jag kunde helt enkelt inte sitta still en endaste minut till!

Den som var glad över det var förstås Blinka som kände sig åsidosatt och uttråkad.
Vi tog en riktig jobbig promenad på skoterspåret, jag stretade på tills jag knappt fick luft

Och så hem för att se upplösningen av herraras skidskytte…
“Nära skjuter ingen hare..” fick en ny innebörd, det var inte långt bort men attans! Pichler har gjort underverk med skidskyttarna om ni frågar mig, hela laget har lyft sig!

Igår hade jag planerat för en Efit-dag (ett-foto-i-timmen), men då jag tittade på resultatet av min händelselösa dag så gav jag upp den idén och får återkomma en annan dag.

Det enda jag gjorde igår

var att umgås med djuren.. Torsten spanar in matutbudet, men inget duger, han är minsann ingen vegetarian utan ett rovdjur!

Han följer nyfiket med för att kolla till vem jag tänker servera detta oätliga käk…

Men den här kompisen klagar inte!

Jag är förste kaninskötare medan kanin-matte är i Spaniens sol och mår gott.

Lite bortskämd måste man få bli ibland…

Att klappa en len och gosig kanin är bomull för själen!

Glassigt väder,,

När jag hejat klart på svenska och finska sprinters i spåret och gratulerat allas vår dalkulla Stina till segern, ja då sken solen!
Glassigt värre!

Hänger med hänget vid tvättstugan och passar på att boka en tvättid nästa vecka.

Detta måste väga ton, och nu hör man faktiskt dripp dropp från istapparna, hur många soliga dagar innan detta brakar i backen?

Ljuset är mycket starkare än ögonen är vana vid, dessutom gör kontrasten mot den vita snön sitt till

Jag använder aldrig solglasögon för jag ser väldigt dåligt genom mörka glas

Så jag får kisa i solskenet, tur man kommit över åldern då några kråksparkar runt ögonen var katastrof!

Självklart måste jag fram och fota vid vattenfallet

Strömmande vatten, is och vit snö utgör en härlig kombination

Tog risken att få vattenstänk på kameralinsen..

Skoterspåren går kors och tvärs över byn

Här kommer någon att få skotta. Bakom snövallen gömmer sig både staket och grind och sedan en trappa upp till ytterdörren…det som göms i snö..

Nu vänder vi hemåt

Det är ju otroligt hur mycket livsandarna vaknar av en solig promenad!

Jag har läst..

Lätta ditt hjärta Bokomslag Lätta ditt hjärta
Lasarettet del 3
Karin Wahlberg
roman i sjukhusmiljö 1950-tal
W & W
2018
399

Tredje delen i romanserien om människorna kring lasarettet i Ekstad under 1950-talet.

Stina Rudström är äntligen färdgi med sin utbildning och stolt och andaktsfull stiger hon in på Allmänna BB i Stockholm för att påbörja sitt första riktiga arbete som barnmorska.
Hon vill vara en person som kan göra skillnad för andra människor. Hon ser till och med fram emot att få arbeta övertid. Glänsande barnkroppar, blod och fostervatten, uppdraget känns både påtagligt och livsbejakande.
Sjuksköterskebristen härjar i Ekstad. Syster Greta, avdelningsföreståndare på Epidemin, drar en lättnadens suck när hon äntligen får tag i en ny sköterska till sin avdelning, även om hon känner sig lite tveksam till syster Katjas kvalifikationer. Var kommer hon ifrån egentligen?
Lilla Marianne, som bara går i andra klass, oroar sig för mamma Sonja. Titt som tätt ligger hon där på soffan när Marianne kommer hem från skolan. Sonja får medicin från sjukhuset och är trött, så trött. Tant Nancy hjälper henne och ett par gånger har ambulansen fått komma och hämta henne.

Utdrag ur boken:
"Efter en stund var de varma och svettiga. Två flickor var tjocka, det var synd om dem. De kunde skutta och hoppa ändå, fast klunsigt. Marianne funderade över om hon hellre hade velat vara tjock och haft en frisk mamma, än att ha det som det var. Men det gick inte att byta ut ett elände mot ett annat, inte ens i tanken."

"Han gick fram och hälsade på patienten som såg ut att stå vid gravens rand. Mager, gulvit hy och ögon som sjunkit in i sina hålor. Det var inte utan att det tärde på honom att möta alla dessa svårt sjuka. Att beskåda människans förgänglighet."

Den största behållningen i att läsa den här romanserien finner jag i den detaljerat beskrivna tidstypiska 50-talsandan, vardagen i arbetslivet, på fritiden och med familjen. De strikta hierarkierna som rådde inom yrkesvärlden, speciellt inom medicin.
Karaktärerna känns kanske en aning själlösa, som klippdockor med något ytliga karaktärsdrag. Man lär inte känna dem särskilt väl, de känns platta och blodlösa.
Romanen känns något för lång, jag märker att jag uppfattar historien som omständig och innehållande så mycket överarbetade detaljer att handlingen inte flyter framåt.
Samtidigt är ämnet intressant och jag har t.ex lärt mig hur man gjorde graviditetstest på 50-talet, man injicerade urin i grodor och om kvinnan var gravid visade det sig genom att grodan lade ägg!
Både plus och minus alltså för den här boken.