Rubrik: djur

Djur är veckans rubrik som Birgitta har valt.

Det är en rubrik som jag kan bre ut mig om precis hur mycket som helst, närmast hjärtat ligger förstås alla mina egna djur, nuvarande och tidigare.

Men jag tänker ta det från början:
Jag föddes och bodde mina första år mitt i Helsingfors i en liten lägenhet som mamma, pappa, mormor och jag delade.
Vid åtta års ålder flyttade vi till en nybyggd förort och där kom jag för första gången i kontakt med djur, på riktigt.
Det låg nämligen en bondgård på gångavstånd, och det dröjde inte länge innan jag tillbringade mycket tid i ladugården, till min mammas stora förtret

eftersom jag luktade ladugård när jag kom hem…
I bokslukaråldern läste jag förstås en massa hästböcker, men någon häst såg jag aldrig på riktigt, och drömmen om att få rida var och förblev just en dröm, fast, jag försökte allt rida på en ko eller två :mrgreen:

Det var först när min dotter växte upp som jag åter blev varse detta med djurliv, för i hennes hjärta fanns en medfödd kärlek till djur, och det dröjde inte länge innan det började dyka upp djur i hennes rum, först vandrande pinnar, helt okej enligt mig, men, sen blev det dansmöss, nej nej nej sa mamma då! En och annan ödla förekom också, och vips så dök det en dag upp en katt!

Det blev nej nej igen, men min listiga dotter behöll den några dagar och vem blev då kär i katten om inte jag!
Den katten fick jag för övrigt ta hand om när kära dottern flyttade hemifrån…

Det sägs ju att man antingen är hund- eller kattmänniska, men jag är nog båda. De är så totalt olika djur till sitt sätt och bägge har sin charm. Jag har själv en hund och två katter som alla lever i total symbios och trivs med varandra och jag vill inte vara utan någon av dem.

Hundar hade jag ingen erfarenhet av alls när exet kom in i mitt liv, men i flytten ut från Stockholm till landet följde en hund och en bonusson med.
Ja förutom dotterns katt förstås…

Hur vi nu kom på den geniala idén att ha ett litet minizoo vid vårt värdshus och vandrarhem vet jag inte riktigt, men det fanns ju ladugård och stall och uthus på tomten så det låg kanske nära till hands.

Vi försedde oss med grisar, killingar och kaniner och tog även grannens får på bete.
På kvällarna gick vi promenader med två underbara flaskmatade killingar som var lydigare än hundar, och visst lyfte grannarna ett och annat ögonbryn när vi passerade på byn…

Så här i backspegeln är jag så innerligt glad och tacksam över att jag hade tillfälle och tog chansen att lämna storstadslivet för att leva och bo bland djur och natur.
De erfarenheterna har ändrat mig som person, jag har blivit mer empatisk, medkännande och förstående.

Den glädje och kärlek djur ger till oss människor går inte att ersätta med något annat, och vi behöver bara tacka och ta emot!

Andra deltagare i temat Veckans rubrik är
Karin på Åland
Englundskan
Karin i Stockholm
Anna
Tove
Ulla
Musikanta
Anki
Yvonne
Matfreaket

0

9 Comments:

  1. Jaadu Paula….det där är äkta och sann kärlek!! Kram på er :love: :love:

  2. Ett härligt inlägg som verkligen speglar dig! intressant att läsa hur det började och hur det fortsatte – känner igen det där med ladugårdslukten – farmor rynkade alltid ogillande på näsan när jag kom hem efter att ha varit hos morfar och mormor :) Klasskamraterna var inte så positiva till hästlukten heller och det uppskattades inte att jag nästan varje morgon var i stallet innan jag gick till skolan. Totalt förbjudet av farmor, men jag kunde inte motstå då skolan och stallet låg bredvid varandra …
    Önskar dig en riktigt fin 1:a Maj!
    Kram

  3. Jo, SÅ ska man växa upp – med eller utan motstånd! :-D
    På mitt jobb på Spånga Djurgymnasium (förort till Stockholm) gick vi ofta promenader med fåren och grisarna… och då höjdes också ögonbryn kan jag lova! 8-O
    Tröjan med “just a dog” måste ha skapats an En Mycket Klok Typ!
    Nu ÄR det maj, tänka sig!

  4. Jag ser att vi tänker rätt lika
    Men hästböcker plöjde jag och som jag surrade om att få en egen häst
    Jag har aldrig ridit trots att det alltid varit min stora dröm
    Första hästboken hette Taki vildhästar i Gobiöknen
    Jag har den kvar
    än

  5. Ja nog blir vi bättre människor när vi umgås med djur, det är i alla fall något jag tror på.
    Själv är jag uppvuxen med djur. Mina första år hade vi en hund och en katt men sen började mina föräldrar att föda upp tjurar och så småningom hade vi även grisar. Brorsan och jag hade kaniner ett tag och sen fick vi låna en varsin killing en sommar och vi hade väldigt mycket kul med killingarna. När vi var tonåringar hade vi sparat till en häst som vi köpte tillsammans med en kusin.
    Det jag lärt mig av min uppväxt med djur är att ta ansvar och att det är enormt mycket jobb på en bondgård. :)
    Kramen.

  6. Fint inlägg och visst blir man lyckligare med djur :party: Min mamma sa också nej, nej. Men jag fick ha en katt ändå, även att mamma är nästan livrädd för katter – med då vi flyttade från landet in till samhället – tja det gillade inte katten, jag vet faktiskt inte vad som hände med den om de gick tillbaka eller vad. Varken mamma el pappa var nog ledsna över det. Vandrade pinne tjatade jag till mig, men nä – den var för äcklig så den blev inte långvarig.
    Du undrade över min blommor, det mörklila och vita är julrosor och det rosa är backsippor, sen var det några hyacinter ihop med tulpanerna. Nä, nu ska jag ut och gräva sista landet och får ner komposten där. Kram

  7. Visst är det en himla tur att vi har våra djur omkring oss.
    Jag vet inte hur det skulle kunna gå att leva utan.
    Kramen

  8. Så fint du berättar om djuren i ditt liv. Hund och katt är ju det mest behändiga och praktiska. Så bra att de kommer överens.
    Hälsningar
    Birgitta

  9. Djur är en självklarhet för mej också. Det har inte funnits någon tid i mitt liv utan djur. Hästar har varit det största som jag sen bytte mot hundar. Kaniner, Chin Chillor, Marsvin, Hamstrar och ännu fler hundar.
    /P

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.