↑ Return to Mitt Finland

Finsk litteratur

LITTERATUR I FINLAND

Banbrytande för den finskspråkiga litteraturen var utgivandet av KALEVALA (1835-1836 o 1849)
Grundad på finsk folkdiktning insamlad av ELIAS LÖNNROT (1802-1884)
Kalevala innebar att finskspråkiga författare utöver den svenskspråkiga litteraturen o kulturen nu hade som fast punkt en folklig tradition som var uttryckt på det egna språket.
Lönnrots sammanställning av Kalevala byggde på den utbildning o bildning han hade fått vid landets svenskspråkiga universitet. Det exotiska Kalevala bevisade att det var möjligt att skapa stor litteratur även på finska. Kalevala har varit en bestående inspirationskälla för konstnärer ända sedan den först publicerades.

UR KALEVALA

Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
Gav sin raska häst ett spörapp; snärtade med pärlprydd piska,
Hästen travar, fort går färden, vägen viker, släden slamrar,
Mannen kör med brak o buller, åker vidare på isen –
Han har hunnit till en havsvik, färdas fram på fria fjärden.

Kommer så en mö till mötes, hon har fina bandskor på sig,
Vandrar långsamt över viken, ute på den öppna fjärden.
Kullervo, Kalervos ättling, hejdar sig o håller hästen,
Gör sig mild o söt i munnen, ordar inställsamt o säger:
”Sätt dig i min släde, älskling, lägg dig här, du landets prydnad!”
Flickan svarade o sade, hon med vackra skorna snäste:
”Släpp du Tuoni i din släde, må med dig den Lede ligga!”

Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
Gav sin springare ett spörapp, snärtade med pärlprydd piska
Hästen travar, fort går färden, släden slamrar, väger viker;
Gossen kör med gny o gnissel, låter färden gå allt längre,
Över Pohjas mörka moar, Lapplands vida landamären.

Än en ungmö kom till mötes – vårdslöst vandrar hon på stigen
Över Pohjas mörka moar, Lapplands vida landamären,
Kullervo, Kalervos ättling, hejdar nu sin häst o stannar,
Gör sig mild o söt i munnen, ordar inställsamt o säger:
”Älskling, lägg dig i mitt åkdon, under mina filtar, flicka
för att äta mina äpplen, njuta utav mina nötter.”

Flickan fräser nu ifrån sig, svarar honom så o säger:
”Fan, jag spottar på din slädfäll, i din kälke, usle kältring;
Man får frysa under filten, det blir slemt att bo i släden”
Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
Fattar fort den fagra flickan, släpar henne upp i släden,
Sätter henne på sin slädfäll, lägger flickan under filten.

Tösen talar så o säger, tennspångsprydda tärnan träter:
”Släpp mig genast ut ur släden, släpp mig lös, o låt mig slippa
Att till lösligt pladder lyssna, slippa att den Slemme tjäna –
Eljes skall jag slå o sparka, så att slädens botten brister,
Så att alla spjälor splittras, hela risslehäcken remnar!”

Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
Låste upp sin penninglåda, kostbart prydda kassakistan,
Visade sitt vita silver, bredde ut sitt bästa kläde,
Strumpor stickade med guldbård, skärp med sköna silverfransar,
Klädet kuvar flickans lynne, mynten månde mildra ungmön,
Silvret smeker hennes sinne, långsamt lockas hon av guldet.

Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
Smickrade o smekte flickan, låg o lockade o lekte –
Höll med en hand hästens tömmar, andra handen höll om brösten,
Gossen glammar så med flickan, tills den tennspångprydda domnar
Under kopparsirad kappa, vilande på spräckligt viltskinn.

När Guds goda morgon grydde, solen steg den andra dagen,
Frågade den unga flickan, tog till orda så o sporde:
”Ädle, säg vad ätt du tillhör, vadan har väl du ditt ursprung?
Säkert stammar du från storfolk, är av mäktig fader fostrad”.

Kullervo, Kalervos ättling, sade så, tog till orda:
”Av en stor ätt är jag inte, inte stor o inte ringa –
Jag är justsom mittemellan, Kalervoinens klene gosse,
Jag är en dum, oduglig pojke, usel, arm o övermaga;
Men förtälj ditt eget upphov; säg mig av vad ätt du utgått,
Om du stammar ifrån storfolk, om en mäktig far dig fostrat!”

Stintan skyndar sig att svara, säger så, tar så till orda:
”Av en stor ätt är jag inte, inte stor o inte ringa –
Jag är justsom mittemellan, Kalervoinens klena dotter;
Jag är en dum, oduglig flicka, usel, arm o övermaga”.

Fordom då som barn jag bodde hemma hos min milda moder,
Gick jag en gång ut i bärskog, bort till höga hallonbrinken;
Plockade på sveden smultron, hallon i den branta brinken.
Ute sov jag under natten, dvaldes tvenne dygn i skogen,
Dädan på den tredje dagen hittade jag ej min hemväg –
Stigen ledde långt åt skogen, vette ut mot okänd vildmark.

Sedan tog jag till att gråta, trät en dag o grät den nästa;
Äntligen den tredje dagen gick jag upp på högsta höjden,
Upp på krönet utav åsen, ställde mig att hojta högljutt.
Genljud kom från berg o backar, ekot svarade på åsen.
”Fåfängt ropar du, din fjolla, larma inte, arma flicka,
Ty det hörs ju änå inte, ropet hörs ju ej till hemmet”

När tre, fyra dar förflutit, då en fem, sex dagar dalat,
Var jag nöjd att ljuta döden, redobogen för min bane;
Ända ljöt jag inte döden, fick, jag arma, ej min bane.

Ack, jag arma, olycksfödda! Om min levnad hade lyktats,
Om jag dött på andra året, skulle jag den tredje sommarn
Ha som gräs på vallen glimmat, skulle burit vackra blommor,
Som ett bär på busken frodats eller lyst som blodrött lingon
Utan att allt on få höra, utan att få röna ofärd”.

Dessa orden hann hon säga, detta hann hon att förtälja,
Sedan slinter hon ur släden, springer därifrån i strömmen,
Störtar sig i strida forsen, ned i vattenvirvlar.
Där tog hon sig då av daga, så blev hon av döden drabbad,
Fann i Tuonela en tillflykt, fick bland böljorna en fristad.

Kullervo, Kalervos ättling, rusade nu raskt ur släden,
Började att gråta bittert, klagade sin sorg o sade:
”Arm, olycklig är min levnad, en eländig usling är jag,
Som förfört min egen syster, som har ägt min moders ättling!

JOHAN LUDVIG RUNEBERG (1804 -1877)

En av romantikens mest framstående författare o kulturpersonligheter i Finland. Han drog sig undan från kulturkretsarna i Helsingfors redan i unga år efter att ha drabbats av motgångar i sin universitetskarriär o blev lärare i Borgå. Flytten till en liten provinsstad minskade ändå inte Runebergs litterära utstrålning. Nationalskaldens kändaste verk är diktsamlingen Fänrik Ståls sägner, som beskriver kriget 1808-09 mot Ryssland. Runeberg behärskade också den intima dikten vilket tydligt framgår i hans sensibla kärlekslyrik.

DEN ENDA STUNDEN

Allena var jag,
Han kom allena,
Förbi min bana
Hans bana ledde.
Han dröjde icke,
Men tänkte dröja,
Han talte icke,
Men ögat talte –
Du obekante,
Du välbekante!
En dag försvinner,
Ett år förflyter,
Det ena minnet
Det andra jagar;
Den korta stunden
Blev hos mig evigt,
Den bittra stunden,
Den ljuva stunden.

Som finskspråkig nationalförfattare upphöjdes i början av 1900-talet ALEKSIS KIVI (1834-1872), som skapade den första litterärt högklassiga finskspråkiga romanen SJU BRÖDER 1890. Bokens popularitet har varat fram till våra dagar.Den lockar konstnärer gång efter gång till att mäta sina krafter med texten.

INLEDNINGEN UR SJU BRÖDER AV ALEKSIS KIVI

Jussila gård i sydliga Tavastland står på norra backen av en kulle nära Toukola by. Omkring huset är marken stenbunden, men längre ner taga åkrarna vid, där böljande råg stod med fylliga ax innan hemmanet ännu förfallit. Nedanom åkrarna ligger en äng, väpplingskantad, genomskuren av en bäck i många bukter, o den ängen gav rundligt med hö innan den fick bli fälad för byn. I övrigt äger gården vida skogar, mossar o jatkmarker, vilka tack vare en välförståndig åtgärd av detta hemmanets grundläggare hade tillfallit det redan då storkskiftet lades i forna tider. Ty den gången mottog bonden på Jukola, som tänkte mer på sina efterkommandes fördel än sitt eget bästa, en avbränd skogsmark i lott o fick på så sätt sju gånger mer än somliga av sina grannar. Men alla spår efter branden voro nu försvunna från hans ägor, o en yvig skog stod vuxen upp i stället – Och här bygga o bo de sju bröder, vilkas levnadsskiften jag nu går att förtälja.
Bröderna heta från äldst till yngst: Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri o Eero. Av dem äro Tuomas o Aapo ett tvillingpar och likaså Timo o Lauri. Juhani, den äldste av bröderna, är fem o tjugo år gammal, men Eero, den yngste har nätt o jämt sett aderton solvarv. Till kroppsväxten äro de stadiga o breda, längden är lagom, utom hos Eero, som är mäkta kort. Längst av dem alla är Aapo, fastän ingalunda bredast över axlarna. Sistnämnda försteg o ära tillkommer Tuomas som är med rätta berömd för sin skulderbredd. En egenskap som präglar dem alla gemensamt är deras bruna hy o styva hampgula hår, vars strävhet särskilt hos Juhani är i ögonen fallande.
Deras far som var mäkta ivrig jägare mötte bråddöden i sina bästa år, i kamp med en retad björn. Bägge två, skogsbjörn o skogskarl, återfunnos döda den gången, utsträckta sida vid sida på blodad mark. Illa sargad var mannen, men även den vilda besten visade knivsår i både strupe o flank o sin bringa genomborrad av hans bössas hårdföra lod. Därmed slöt sina dagar en kraftkarl som hade fällt mer än femtio björnar. – Men med dessa sina jaktfärder försummade han verk o sysslor på sin gård, som så småningom utan uppsikt o ledning började förfalla. Inte heller hans söner dögo till att plöja o så; de hade nämligen ärvt sin fader starka lust till viltfång i markerna. Flakar, fällor, snaror o orrgårdar gillrade de tidigt till fåglars o harars bane. Så tillbragte de pojkåren tills de började få hand om kulor o krut o vågade närma sig storbjörn i ödeskogen.
Visst prövade modern med både bannor o aga att förmå dem till arbete o flit, men deras gensträvhet motstod envist hennes alla försök. Det var en duktig kvinna annars; hon var känd för sin ärliga o rättframma, fastän litet tvära natur………

En av de mest lysande av den svenskspråkiga lyrikens diktare är EDITH SÖDERGRAN (1892-1923)som publicerade sin första trotsigt modernistiska orimmade samling år 1916. Södergran har under decennier inspirerat både finsk- o svenskspråkiga diktare i såväl Finland som Sverige. I synnerhet kvinnliga poeter har upplevt Södergrans lyrik som sin egen, medan männen däremot har forskat om hennes diktning.

STJÄRNORNA
När natten kommer
Står jag på trappan och lyssnar,
Stjärnorna svärma i trädgården
Och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
Min trädgård är full av skärvor

VIERGE MODERNE
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
Jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
Jag är en skål för alla kvinnors ära,
Jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
Jag är ett språng i friheten o självet…
Jag är blodets viskning i mannens öra,
Jag är en själens frossa, köttets långtan och förvägran,
Jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
Jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
Jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…

GRIMACE D`ARTISTE
Jag har ingenting annat än min lysande mantel,
Min röda oförskräckthet.
Min röda oförskräckthet går ut på äventyr
I lumpna land.

Jag har ingenting annat än min lyra under armen,
Mitt hårda strängaspel,
Min hårda lyra klingar för folk och fä
På öppen väg.

Jag har ingenting annat än min högburna krona,
Min stigande stolthet.
Min stigande stolthet tar lyran under armen
Och bugar farväl.

EINO LEINO (1878-1926) inkarnerar den unge bohemiske finske diktarens öde. Som brådmogen och sin tid överlägsen, dog Leino utbränd innan han fyllt 50 år. I den litterära bilden av Leino ingår att han var ytterst mångsidig i olika genrer. Han förnyade den finska lyriken, skrev kåserier, essäer, kritik, romaner och pjäser. Konstnärligt mest högklassiskt i hans breda produktion är diktsamlingen Helkasånger vars första del publicerades när Leino endast var 26 år gammal.

MÖRKE SONEN ur HELKASÅNGER

Mörke sonen, mor sins öga,
Skrämselslagen sen han föddes,
Ante fasor allestädes,
Varsnade onda rådare,
Såg aldrig till de goda.

Vallarsysslan fick han pröva…
Vallhjonet vände tillbaka,
Steg in vilsen i stugan,
Mälde med luggen på ända.
”O moder min sänd mig icke
Mer i vall i mörka skogen!
Där stod Fanen ute på flyet,
Trollen ylade på tallmon,
Pukarna lupo ifatt mig,
Storvätten stod upp ur marken”.

Vart icke vallhjon av gossen –
Fick fånga lekfisk istället.

Kom han åter från fjärden,
Steg in gråblek i stugan,
Sade isad än av fasa:
”Skogarnas folk är gruvligt,
Havets boare än värre!
Jag har sett Kraken nalkas
Klyvande hela havet,
Bleken satt på en grynna,
Medan gapade den Tomme”.

Blev icke båtkarl av pojken –
Sattes att svedja i skogen.

Vände han åter från branden,
Rände vild in i stugan
Sade så med stela ögon:
”Havet har hemska vidunder,
Eldens odjur äro värre!
Där sprutade drakar etter,
Ödlor röto röda lågor.
Slukerskan kokte i mörjan,
Grytan vaktade den Grymme”.

Släkten dödsdömde gossen:
”Föga verka värdelösa!”

Skyndade modern emellan,
Sände sonen till främmands.

Vände han åter från byvägen,
Tordes icke in i stugan,
Irrade ute i tågen,
Dolde sig bortom tegarna,
Modern fann sin son i väntan
Borta på en fjärran fästig.

For henne sonen om halsen:
”O, moder min, som mig burit!
Fly är det bästa som bjudes mig,
Bäst att lämna dessa nejder,
Söka ly i Dödens lundar,
Ty mig till Tuonelatunen!
Hemska ting såg jag hemma,
Gruvligare hos grannas!
Okänd stod på vakt vid grinden,
Okänds son på stugutrappan,
Ofärd lurade i farstun,
Ingen mötte mig innanför”.

Då såg modern an sin mörke,
Visste hans öde beseglat,
Den i födseln skrämselslagnes,
Grät, grät, vek icke undan.
Svarade milt och stilla:
”Ja, gå, stackars min gosse,
Gå till gravarna i lunden,
Till de hädanfarnas granar,
Ställ dig vid den gamles stuga,
Vid den välvises viloplats,
Där de heliga träden vaka,
Furorna tala högtidliga
Om det forna, om det farna,
I den långa nattens vemod”.

Lyddes den gamle i graven.
”Varför gråter stammens pärla?”

”O vår fader, därför är det
Att skogen ej ser mig gärna”

”Sjung då skogarna blidare,
Så fingo ock fädren göra”.

”O vår fader, därför tråter jag:
Föga duger jag till på havet”.

”Blidka då Näcken med offer,
Så fingo ock fädren göra”

”O vår fader, därför gråter jag:
Ej äro elden och jag ense”.

”Fängsla elden då i bojor,
Så fingo ock fädren göra”.

Stammens pärla grät än mera,
”Varför gråter du, min glädje?”

Brast hans smärta i dagen:
”O fader min, tag mig till dig,
Hem till dig i Dödens gårdar,
Eftersom jag är mörke sonen,
Från min födsel skrämselslagen,
Skådar fasor allestädes,
Allra mest ibland människorna”.

Steg en stämma upp ur gräset,
Kom ett ord ifrån Helgården,
”Fingo ock fädren förfäras,
Levde dock sina dagar.
Ödslig är livets morgon,
Ödsligare mullens afton.
Tuonelas stugor aro trånga,
Markens långsmala kammare,
Utan måne, utan dager,
Ensam står du, ensam går du,
Masken tär på timmerväggen,
Själv tära dig dina tankar
I en lång o ständig längtan,
Svårmodsdov och vemodsdyster”.

Vände han åter från Tuonela,
Var en man med tysta vanor,
Satt i sin välkända stuga;
Makade bränder på härden,
Skötte stilla gårdens sysslor,
Smålog ibland och gnolade
Ord om skogarnas älvor,
Vattenråna ute på fjärden;
Var på sjön, i skogen även
Lade nät, gillrade snara,
Levde så sin tid till ända,
Varken mycket glad eller sorgsen,
Lade dag till dag i stapel,
Så kommande väl som farna,
Så likare väl som värre;
Allra överst de likare.

VÄINÖ LINNA f. 1920 har etablerat sig i den finska litteraturens historia med två verk, där han tog itu med ämnen som på sin tid var mycket känsliga för nationen.Strax efter andra världskriget skrev han om kriget o avslöjade dess vardag o elände. Hans andra betydande verk tog upp inbördeskrigets traumatiska problematik på ett alldeles nytt sätt för både läsare o forskare.
Utdraget ur OKÄND SOLDAT handlar om när den originelle pacifisten Honkajoki kommer till fronten.
Honkajoki koncentrerade hela sin uppmärksamhet på Rokka och svarade artigt:
”I betraktande av den snabba vapentekniska utvecklingen i det pågående stormaktskriget ansåg jag det från försvarssynpunkt klokast att övergå till nya vapen”
Den konstifike korsriddaren blev föremål för allmänt intresse, och Koskela frågade:
”Var är det till att vara hemma?”
”Herr löjtnant. Min mor satte mej till världen i Lauttakylä, men medan jag ännu var spädbarn flyttade mina föräldrar till Tavastehus, där jag växte upp till yngling. Sedermera växte jag till man på olika håll i landet, för jag levde ett synnerligen rörligt liv, vilket i förbigående sagt berodde på min rörliga natur. Det finns nämligen mycket av forskare och upptäcktsresande hos mej. Egentligen är jag vetenskapsman”.
”Va ha tu haft för arbeite tå” frågade Hietanen i sin tur. Honkajoki vände sig artigt till honom och svarade i lika omsorgsfullt svarvade ordalag som förut:
”Herr sergeant. Den näring jag ägnade mej åt var skogshushållning. Närmare bestämt insamling av kottar. Detta har emellertid bara varit ett brödyrke. Som jag nyss sa är jag egentligen vetenskapsman. Jag sysslar med uppfinnarverksamhet, och för närvarande är perpetuum mobile mitt närmaste mål.”
Dörren öppnades och fyra man steg in. Undrande såg mannarna i korsun på den förste av nykomlingarna. Han var en reslig man i trettioårsåldern med långdraget hästansikte och stora, allvarsamt gloende ögon. Orsaken till deras förundran var det faktum att han hade en pilbåge hängande över ena axeln. Med oklanderligt militärisk hållning ställde han sig i givakt och sa, vänd till Koskela, med aktningsfull röst och utan att röra en min:
”är detta herr löjtnant Koskelas korsu?”
”Ja”
”Herr löjtnant, anhåller om att få tilltala herr löjtnanten”
”Nå, månne det int ska går för sej” sa Koskela road.
”Är herr löjtnanten herr löjtnant Koskela själv?”
”Javisst”
”Herr löjtnant. Soldat Honkajoki A, A, etta, första A:t avser förnamnet Arne, andra A:t och ettan avser tjänsteduglighetsklass, anmäler sej som ersättningskarl i herr löjtnantens pluton. Tidigare tjänstgjort i femtionde infanteriregementets andra maskingevärskompani, blivit sårad, legat på krigssjukhus och kommenderats hit via ersättningscentralen och anmäler sej ånyo i militärtjänst, fast besluten att gjuta sitt eget samt blodgivarcentralens å krigssjukhuset erhållna flaskblod för sitt fosterland och för sitt folks frihet.”
Mannen förblev stående med stram hållning, och Koskela förstod att han väntade på tillåtelse att sätta sig.
”Nå välkomna då allihop. Där har ni en bänk. Två stannar här och två går till andra halvpluton. Ni får själva komma överens om hur ni ska dela på er”.