Sorg i pörtet

Dessa få rader jag nu skriver är det svåraste jag skrivit i min blogg.
För när jag nu gör det så blir det så verkligt, ofrånkomligt, hemskt, svart på vitt!
Min allra bästa vän fick somna in igår
Hon och jag hade en mycket intim kommunikation de senaste dagarna
Jag visste att hon bad om hjälp, att hon inte orkade ha ont längre
Hon slickade mig på kinden när vi satt i bilen
Hon låg bredvid mig på bänken med huvudet i mitt knä när hon fått en lugnande spruta
Hon var så lugn och fin, hon fick ett värdigt slut

LARISSA
Alltid i mitt hjärta
Tack för de nästan tio åren av kärlek
Jag saknar dig så oändligt

Tack för alla tröstande kommentarer, mail och telefonsamtal
Tack Helena för länken, den var fin! Klicka här för att besöka regnbågslandet

31 Comments:

  1. Å kjære Paula. Jeg lider med deg, er på jobb og leser dette og gråter…. Så uendelig trist. Men hun fikk en verdig slutt, jeg vet ikke hva annet jeg kan si. Hun var en vakker hund.
    Ta hånd om deg nå, jeg skal tenke på deg hver dag:-)
    Varme klemmer fra Elisabeth, og en våt puss fra Bindy.

  2. Åhhh så sorgligt…jag förstår verkligen hur det känns. Det är så tråkigt då ett kärt och älskat djur måste få somna in…men huvudsaken är ju att det blev ett värdigt slut för henne.

    JÄTTEVARMA KRAMAR från EVA !!!

  3. ~tröstekramas om dej Paula~

  4. Jag ryser i hela kroppen. Ser på min jycke o förstår hur oändligt svårt de måste vara den dagen de lämnar oss. De finns ju alltid så nära, ger så mycket kärlek o värme – ja inget är som dessa små fyrbenta vänner.
    I tanken lägger jag mig arm runt din hals, klappar dig tröstande på kinden, är intill dig i denna svåra stund……i all sorg får man endå tänka på deras bästa.
    Tusen tanke Kramar från Anki

  5. Jag ryser åxo. Jag förstår precis vad du går igenom. När Buster försvann så mådde jag jättedåligt. När jag fick avliva Maja, var åxo jättejobbigt. Men det är tyvärr sånt som händer. Även om det inte känns som en tröst men nu har hon inte ont längre.

  6. Vad fint du hade skrivit i bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga/skriva… Jag förstår din sorg och saknad.

    *kramar om*

  7. Åh Paula..
    Jag är så ledsen. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag finner inga ord. Det gör ont i hela mig. Larissa har det bra nu. Hon sover en evighetssömn, och hon slipper ha ont. Er sorg och saknad kommer att sitta i länge, men till slut bleknar det, och ni kan tänka tillbaka på Larissa som haft ett långt och lyckligt liv.

    Tröstekramar och styrkekramar i massor till dig.

  8. Förstår att du känner dig ledsen då din älskling och bästa vän gett sig på en resa till säkert ett alldeles underbart Lyckoland.
    Måste vara en hemsk sorg efter ett älskat djur och följeslagare.. skönt att hon slipper det onda i alla fall.
    Kram på dig

  9. Åh, Paula, så fruktansvärt sorgligt! Tårarna rinner här på mig, jag har tagit farväl av 3 av mina hundar och jag vet ju att den stunden kommer ganska snart här igen. Sorgen och saknaden måste ha sin tid, inte alla förstår hur Du känner, det kan man inte förvänta sig.

  10. Just nu känns ju alla ord fel.
    Men Larissa har det bra och den dagen kommer då du bara minns alla ljusa stunder.
    Sänder massor med tröstkramar till alla i Pörtet.

  11. Åhh va jobbigt….kramar om!

  12. Åsa Norling

    Jag lider med er,vet hur svårt det är att vara tvungen att ta det svåra avgörandet.
    Men det var det bästa för Larissa,nu slapp hon lida.
    Många kramar från mig.

  13. Tänker på dej

    Kramar Lotta

  14. Det är bara drygt två månader sen min dotter måste ta samma hemska beslut. Deras hund Rocky som jag brukade skriva om ibland, är också i regnbågslandet nu. Han blev tolv år. Åh jag tyckte det var jättejobbigt! Jag saknar honom så.Men det har gått jättebra för familjen.
    Tusen tröstkramar!

  15. Det finns inga ord till tröst. Men du vet att vi alla, dina nätvänner tänker på dig. *Kramar om* Det är så svårt, jag har varit med om det 4 gånger. En gång så totalt och helt oväntat (en liten valp) . Det kommer som i vågor, sorgen. I början stora svallande sorgevågor och sen minskar de. Till slut ebbar det sakta ut, för att bara finnas vackra, roliga minnen kvar av din kära vän.
    Tänker på dig Kram

  16. Heeeeej! Värdigt….. är ett så vackert ord,och Larissa var sååå värdig!Det vågar jag säga efter att ha följt hennes öden och äventyr via din blogg.En bättre matte än du kan ingen fyrfoting önska sig!Tio år är en lång tid och sorgen har “sin” egen tid….Som du själv säger,du ska minnas henne med glädje…..Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!
    Punatukka

  17. Jag kan bara säga att det var modigt gjort, att ta ett sånt beslut av kärlek till Larissa…
    Tänk hur tappra hundar är, de försöker trösta oss fast de har så ont själva… *snyft*
    /aw :(

  18. *kramar om*
    Finns inga ord såna här gånger…

  19. Hej, du gjorde verkligen helt rätt som såg till hundens bästa. Jag känner så mycket för dig idag… vi gick igenom samma sorg för fem år sedan då vår tax fick hjärtproblem. Du kommer att fixa detta hur tungt det än känns just nu, jag vet, efter tårar kommer glädje.
    Sköt om dig och de dina, kramar från din Alfta-kompis Viola

  20. Läste på Saijas sida om vad som hänt, beklagar verkligen sorgen. Det finns inga ord man kan säga som hjälper…..

  21. Näää, nämen nej!
    Usch och fy – nu började jag stortjuta också.
    Minns som det vore igår när jag fick lov att ta beslutet om att låta Milly få somna in.
    Så jäkla vidrigt, vidrigt rent ut sagt.

    Och visst – precis som Larissa så hade hon ju så ont att det inte bara gick längre, men ändå – att behöva ta ett sådant beslut, angående någon man älskar så oerhört är ju ändå bara vidrigt. :-(

    Sörjer med dig syster!
    Det är hemskt att ens djur ska finnas hos oss så kort tid ändå!

    Och lovade mig själv efter Milly att ALDRIG mer skaffa hund … hm … och det höll ju bara ett halvår – här ligger ju nu Tilly vid mina fötter. :-)
    Men jag har redan ojat mig i tankarna över den dagen hon också kommer att försvinna. :-(

    Ja, Larissa och Milly var ju jämngamla – de var väl ett halvår båda två då när ni var hit och hälsade på mig och Larissa kom ur kopplet och kutade runt i området, hehe.

    Hon fick ju leva länge ändå, jämfört med Milly.
    Nej jag vet – det är ju ingen tröst för dig just nu, men ja … vad säger man – finns inte så mycket att säga till tröst, mer än det du redan vet – det blir lite lättare med tiden ändå.

    Massa, massa kramar till dig!!/Lillsyrran Tette.

  22. Tycker så synd om er som har mist en kär vän men tack o lov att ni inte lät henne lida …
    Skickar tröstande kramar.
    Doris

  23. Den enda trösten i sorgen är väl att du såg i Larissas ögon att hon bad om hjälp. Jag har varit med om att ta beslutet att våra hundar behövde få somna in och sett samma sak, kanske blir det så när man levt nära varandra, för trots att de inte kan prata så lär man sig att läsa av blicken.
    Tänker på dig!
    Kramar/Bia

  24. Men åh, vad känslosamt. Förstår hur du känner dej och att saknaden är stor. Kramar om av bästa förmåga
    /M

  25. Det blir till att skicka en styrkekram igen ser jag…

    Så sorgligt med Larissa men visst e det trots allt skönt att få ge dem ett värdigt slut och att de slipper lida. Vi var tvugna att ta beslutet med en 8-månaders valp en gång så jag vet vad Du har gått/går igenom… Tänker på Dig…

    Varmaste, varmaste till Dig!!! / AnCa

  26. Åh, Paula!
    Jag blir ledsen av att läsa detta om din kära vän. Själva beslutet är ju oundvikligt om de lider, men att behöva fortsätta utan sin älskade vän är svårare. Så jobbigt för dig.
    Skickar så många tröstande och stärkande kramar som jag bara kan.

    Tänkte ge dig en utmaning på min sida, men ta den du om och när du känner för den.

    Ha det så bra du kan i helgen.
    Kram Lallis

  27. Det är nog ett av de tyngsta besluten man måste göra. Hon var vacker er Larissa.

    *kramar*

  28. Tungt. Tårar. Kramar.

    /Catja

  29. Vad fint du skrivit i bloggen och vilken vacker bild på Larissa.
    Eftersom vi pratats vid i telefon så vet du hur jag känner med dig.
    Kram (stor)

  30. Tittat in och skickar lite kramar.

  31. Beklagar det sorgliga.
    Det känns svårt. Och det får det göra ett tag, sedan minns man bara alla roliga stunder.
    Kram Helena.

Kommentera