Jag har läst..

Amos hämtar hem sin lillasyster Dalia från sjukhuset. Det var där som deras mamma ett år tidigare gick bort i cancer. Under sorgearbetet har deras pappa helt enkelt övergivit dem, en lapp om att han åkt till Danmark är allt han lämnat efter sig.
Nu är det barnens ansvar att hålla allt samman på den lilla bruksorten mitt i Småland. Amos har jobb på fabriken och Dalia tar hand om den arton månader gamla Ella. De blir sin egen familj, de tre syskonen, med allt vad det innebär av ansvar.

En debutroman som med en exakthet i språket beskriver unga människor som tvingas in i ett undantagstillstånd. Den handlar om familjen och dess villkor, om den i tysthet utarmade svenska glesbygden - och om hur stark människan kan vara när hon ställs inför outsäglig sorg och bultande längtan efter närhet.

Så lyder baksidestexten.
Den förklarar dock inte så mycket för mig, texten rispar på en yta, men ytan går inte sönder, jag kommer inte in i huvudet på karaktärerna och dessa syns väldigt vilse.
Jag förstår inte riktigt vilken väv författaren vill väva, hur den färdiga tavlan ska se ut. Språket är det då rakt inget fel på, men jag saknar skeenden i boken, det räcker inte bara med en viss stämning. Det behövs toppar och dalar, och här för visserligen författarinnan in något nytt i och med att den avlidna modern är invandrad från Afrika, en kvinna som följt fadern då hans utlandsstationering tog slut.
Hur hennes tillvaro såg ut innan hon så tragiskt avled hade varit mycket intressant att följa, nu känns det som om barnen inte ärvt något från hennes kultur överhuvudtaget.