Återblick: För tio år sedan…

Dagens text är en kopia av inlägget jag skrev här i bloggen för exakt tio år sedan..

Idag blir det inga naturfoton, det blir inga foton alls i min blogg.
Istället ska jag försöka skriva ner senaste dagarnas händelser som varit både omtumlande, oroväckande och även positiva på ett märkligt sätt.
Ska jag tro på slumpen eller på en skyddsängel?
I torsdags åkte vi till Falun för ett återbesök på ögonkliniken. Träffade samma läkare som förra gången, han är AT-läkare och måste därför rådfråga en äldre kollega innan han fattar beslut.
Jag berättade för honom att ögat kändes mycket bättre men att jag haft några episoder då synen försvunnit på höger öga. Bara i någon minut eller två, men det var något jag aldrig förut upplevt.
Läkaren gick iväg för att konsultera sin kollega och kom tillbaka och mätte mitt blodtryck!
Det verkade lite konstigt men han sa att synbortfallet inte hade med inflammationen i ögat att göra.
Den äldre kollegan kom in i rummet och förklarade att detta bör undersökas närmare och att en remiss skulle skrivas ut till medicinakuten.
Jag satt som en fågelholk och frågade :Nu? Ska jag till akuten nu?
“Ja”, sade läkaren, det är så vi gör på det här lasarettet!
Sen gick han….

Vi hade nu begripit så mycket att man misstänkte en liten blodpropp i ögat som orsakat synbortfallet.
På akuten fick vi förstås vänta några timmar, och den utlovade middagen vi tänkt bjuda dottern med familj på försvann i väntekön…..Hasse åkte över till henne med våra jyckar, ingredienser till middagen och ett muntligt “gör-det-själv-recept” på kycklingburritos.

Efter några timmars väntan fick vi så träffa en fantastisk läkare som förklarade att när något sådant som synbortfall händer då vill man kolla upp att det inte ligger fler eventuella proppar som kan utlösas. Man gör ultraljudsundersökningar på halsen och hjärtat. Eftersom det var kväll ville han att jag skulle stanna över natten för att få undersökningarna gjorda direkt följande morgon!
Så blev det, jag lades in på akutens vårdavdelning och Hasse hämtade hundarna och åkte hem.

Det var en märklig känsla att ligga på akuten när man inte var sjuk! För det var jag ju inte, jag kände mig precis som vanligt, och när personalen bekymrat frågade mig hur jag mådde kände jag mig som en skurk som upptog en dyrbar vårdplats i onödan…..

Undersökningarna genomfördes nästa morgon men jag fick inget besked om hur det gått. Däremot fick jag åka till röntgen igen, denna gång för en CT-scan, en skallröntgen. Hmmm nu började jag bli lite bekymrad, vad letar dom efter?
Än värre blev det då jag ett par timmar senare åter ombads åka till röntgen för en ny CT undersökning, denna gång med kontrastvätska.
Den undersökningen var en upplevelse i sig, kontrastvätskan gjorde att man blev alldeles het inuti kroppen, som att sitta i en bastu där värmen kom inifrån istället för utifrån! Blickstilla med tejpad panna skulle man ligga och dessutom för att inte röra på mig blev jag ombedd att andas genom ett sugrör!
Ja jisses, när jag var klar och steg upp från britsen blev jag varse att det bakom glasdörren stod en hel armé av folk och tittade på mina skallröntgenbilder!

Klockan tickade på och jag började nu bli orolig för att inte få komma hem. Hasse hade kommit, gått ut med hundar, kommit tillbaka, skjutsat hundar till dottern, kommit tillbaka och när han gjorde det så var jag tvungen att berätta för honom att jag nu var fastande inför en eventuell operation!
Han fick alltså åka hem utan mig denna dag också.
Jag hade fått en del upplysningar av en läkare som berättade att jag hade en förträngning i ett av halsens stora blodkärl. Nu diskuterade man om detta skulle opereras eller ej.
Senare på kvällen fick jag reda på att någon operation inte var aktuell, en läkare kom in och sa att man bedömde risken vid en operation större än nyttan…och att jag istället skulle medicineras.

Sömnen ville inte infinna sig den natten, jag hade väl för mycket som snurrade i huvudet samtidigt som jag hade en rumskamrat som hade väldigt ont och kallade på personal flera gånger under natten.
Igår morse satt jag och skrev ner alla frågor jag skulle ställa den utskrivande doktorn. Jag tänkte som så att en stressad läkare på akuten skriver väl ut mediciner och skickar hem mig och där står jag och fattar egentligen inte vad som har hänt! Så jag plitade ner mina frågor och så väntade jag, och väntade….
Precis när läkaren klev in genom dörren gjorde också Hasse det, va bra, då kunde vi bägge ta till oss informationen!
Det visade sig att alla mina farhågor kom på skam, överläkaren vi träffade verkade ha all tid i världen och vi satt nog i över en halvtimme och lyssnade på hans analys av läget.
Jag fick reda på att förträngningen var så total att man inte vågat operera eftersom det med stor sannolikhet hade kunnat förorsaka en massiv propp. Egentligen borde min vänstra hjärnhalva inte längre vara syresatt och fungerande, men eftersom kroppen är finurlig och finner egna vägar så har blodet hittat alternativa vägar att ta sig till den vänstra hjärnhalvan! Kroppens egen läkeförmåga är otrolig!
Åderförkalkningen kan bero på många saker, dels ärftliga betingelser, mamma dog ju i hjärnblödning vid 48 års ålder, dels genetiska orsaker, finländare har överlag högre blodfetter än andra folkslag, dels förstås mitt eget leverne. Det är ovanligt med en förträngning i halsådern i min ålder..

Jag kommer nu att få medicinera livet ut med både blodförtunnande och blodfettssänkande, gå på täta kontroller så att bl.a blodtrycket hålls i schack och så det allra viktigaste: ett totalt RÖKSTOPP är helt livsavgörande. Det finns ingen medicin i världen som ens tillnärmelsevis är lika effektiv som ett rökstopp!

Ja så lyder nu domen, och jag har väl inte riktigt landat än, eller rättare sagt, vi har inte gjort det!
Igår kväll satt vi vid köksbordet och pratade om den uppkomna situationen och var rörande eniga om att det tar lite tid att smälta allt detta!
Imorgon ska jag i alla fall kontakta vårdcentralen för omedelbar hjälp att sluta röka, trots att jag rökt i över fyrtio år har jag aldrig känt mig motiverad att sluta, så detta blir inte lätt!

Jag sänder en tacksamhetens tanke till doktorn på ögonkliniken som såg till att jag kom vidare till akuten och blev grundligt undersökt! Var det en tillfällighet eller ödets nyck, det lär jag aldrig få veta, nu gäller det i alla fall att förvalta den chans jag fått att leva vidare ett tag till….

Och vad kan jag mer tillägga idag, tio år senare:

Jag fick en andra chans och jag tog den!
Det jag kunde påverka var rökningen, och den slutade jag med!
Jag trodde kanske inte riktigt själv att jag skulle fixa det, jag hade varit storrökare i över 40 år redan då.
Med facit i handen så gick det över förväntan. Inte ett bloss har jag tagit sedan det magiska datumet när jag slutade.
Jag äter en hel del mediciner, en del får jag biverkningar av men dem får jag leva med, för:

Familjen har utökats med triss i ljuvliga flickor, mina barnbarnsbarn som jag har haft lyckan att (om än på distans) vara med om att de kommit till världen!

Vanessa

Freja

Noelle

Jag är lyckligt lottad

0

7

En glad överraskning!

I helgen var det hög tid att börja leta rätt på vinterattiraljerna, snö var utlovad till idag tisdag!
Som synes har jag en fantastiskt bra ordning, alla sockor, vantar och mössor inklusive Daniels vintertäcke ligger här, i en svart sopsäck…

Prognosen höll vad den lovade, så här mysigt såg det ut på morgonpromenaden!

Många hungriga fåglar, även duvor, jag låter dem hållas för de är inte lika påstridiga som skatorna utan nöjer sig med det som ramlar på marken

Ibland lyckas man extra bra med fotograferingen!

Sen dröjde det inte många timmar innan snöandet gick över i regn och i skrivande stund vid sju på kvällen fortsätter det evinnerliga regnandet…så trist!

Ännu tristare blev det när vi blev utan vatten på eftermiddagen. På grund av en läcka någonstans stängde man av vattnet helt i hela Fredriksberg medan man skulle leta och åtgärda felet.
Jag tillhörde dem som hade vatten i kranen några timmar, så jag hann bunkra upp lite, nu hoppas jag att de hinner åtgärda läckan till imomrgon bitti..

Men nu, nu kommer överraskningen!

Förra veckan fick jag post! Och inte vilken som helst, utan en gåva från världens bästa Anki!
Hon visste att jag inte smakat sillkremlor, men nu blev det ändring på det!

Direkt när jag öppnade påsen kändes skaldjursaromen, helt otroligt hur mycket en svamp kan dofta!
Jag tillagade svampen som Anki föreslog, till en krämig stuvning med mycket dill…

Och middagen blev en av de allra godaste på länge, rödspätta, ugnsrostade palsternackor och en gudomlig svampstuvning!

Stuvningen smakade inte sämre dagen därpå när jag gjorde varma mackor!

Ja nu hjälps det inte, nästa säsong börjar jag nog leta sillkremlor, en riktigt god matsvamp med mycket karaktär!
Vilka underbara vänner jag har, tusen tack Anki!

6

Första kusinträffen!

Soligt och blåsigt väder, värre kunde det vara. Som du ser börjar träden stå nakna…

Vi brukar välja något skogsparti på första promenaden, då får Daniel gå lös och sniffa och i lugn och ro göra sina behov.

Men igår tog det stopp, det var översvämning på stigen! Man kan inte simma och bajsa samtidigt, så vi fick ta en annan väg..

Jag skulle kunna sjunga som Robban Broberg, “Vatten, byn är full av vatten!”

Jag gillar vatten i alla former,och skulle aldrig kunna trivas att leva i ett torrt och hett ökenklimat.

Här fick Daniel fick stå och vakta medan jag stod vid stupet och fotade..

Bruset av ystert vattenfall, som musik i mina öron!

Idag var det första kusinträffen för tjejerna när Simon, Malva och Freja kom till Dalarna för att hälsa på Paulina och Noelle, och farmor/mormor förstås!

Flickorna födda med en dags mellanrum, hur vanligt är det?

Saija berättade att de var vakna turvis, men här har de nog knoppat in bägge två, sötnosarna!

Såklart önskar jag att jag fick vara med, men ungdomarna är så himla duktiga på att hålla mig uppdaterad med videosnuttar och bilder så jag känner mig ytterst delaktig ändå!

5

Barnbarnsbarn nummer 3

Igår fick jag då äntligen välkomna Noelle Tuulia till världen!
Klockan 12.47 tittade hon ut, efter igångsättning gick det så fort att Paulina inte hann få någon bedövning.

Det dröjde inte länge förrän flickorna fick flytta till patienthotellet

De blir kvar där till i morgon eftersom flera kontroller är inbokade ikväll och imorgon.

Mormor Saija var med under förlossningen och lär ha krystat hon också, kanske därför det gick extra fort!

Hur märkligt är inte livet?
Mitt under pågående pandemi föds två bebisar i min lilla familj, med bara en dags mellanrum!

Det känns som verkligheten överträffar sagan!

Visst är det sjukt tråkigt att jag inte direkt kan kasta mig på en buss eller tåg för att hälsa på, men vet ni, det gör inte så mycket.
Tack vare vår digitala värld så kan jag prata med och se foton av mina nära och kära på studs, online, och jag har för första gången också video-chattat med Paulina!

Jag hade ju tänkt köpa en webkamera till datorn men nu känner jag att det är onödigt, mobilen funkar ju precis lika bra!
Jag är sent ute med ny teknik, ungdomarna bara ler när jag sitter och begapar hur lätt man kan umgås med både bild och ljud…men är man gammelfarmor/gammelmormor så får man vara gammalmodig! Dock inte värre än att jag bejakar all ny teknik som gör att jag kan se och tala med mina nära och kära!

Och precis nu då jag sitter här och bloggar så når mig detta foto, Freja med mamma och pappa på sin första promenad i Stockholm!

Jag vet inte riktigt när jag åter landar på jorden, än så länge är jag mitt i min egen lilla lyckobubbla.
Ikväll ska jag i alla fall sitta stilla en stund och försöka landa lite samtidigt som jag lyssnar på ljuv musik i Säfsnäs kyrka

3