Jag har läst..

Ålevangeliet - Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk Bokomslag Ålevangeliet - Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk
Patrik Svensson
Zoologi, fiskar
Albert Bonniers Förlag
2019
278

Hur mycket kan man veta om en ål?
Eller om en människa?
Ålen, Anguilla anguilla, är ett av de mest gåtfulla djur som naturen skapat. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas "ålfrågan".
En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, utan att vi riktigt förstår varför.
"Ålevangeliet" är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman: "Dom är märkliga, ålarna", sa pappa. Och han verkade alltid lite förtjust när han sa det. Som om han behövde det gåtfulla. Som om det fyllde något slags tomrum i honom. Och jag lät det övertyga även mig. Jag bestämde mig för att man finner det man vill tro på när man behöver det. Vi behövde ålen. Tillsammans hade vi inte varit desamma utan den.

Utdrag ur boken:
s.56
"Ålen gäckade honom, och det bidrog kanske till att Sigmund Freud med tiden lämnade den rena naturvetenskapen för den mer komplexa och omätbara psykoanalysen. Sättet ålen gäckade honom på var dessutom ironiskt med tanke på vad Freud så småningom skulle komma att fördjupa sig i; den dolde sin sexualitet för honom. Mannen som senare skulle komma att påverka hela 1900-talets tänkande kring kön och sexualitet, och som skulle gräva sig djupare in i människans inre än någon före honom, lyckades när det kom till ålen inte ens hitta själva könsorganet."

Min erfarenhet är att det ofta är så att när en bok blivit upphaussad till skyarna, så faller den ner som en pannkaka när jag läser den.
Därför var jag också ganska skeptisk när jag tog mig an denna till formatet lilla bok om ett stort mysterium. Tack och lov möter jag inget fikonspråk som skulle kräva en magistersexamen för att begripa. Istället finner jag en berättelse om en far och en son och hur ålfisket i ån bygger deras relation.
Samtidigt får jag veta hur ålens livscykel gäckat nästan alla stora vetenskapsmän som gett sig sjutton på att lösa dess gåta.
Ibland känner jag lite vämjelse rent av. Jag har serverat rökt ål på julbord och blev inte någon älskare av den fettdrypande "delikatessen", men jag finner desto mer sympati för ålens enorma tålamod i sin riktiga livsmiljö, den kan bli minst lika gammal som den äldsta människa! Och jag ger den känslor, jag kan inte låta bli. Jag tycker synd om ålen i brunnen som bara ligger där och andas, år ut och år in, men när man äntligen beslutar sig för att "rädda" den till ett akvarium...ja ni fattar, det går inte så bra.
Nu har man vänt och vridit på de flesta aspekter av ålens livscykel och hur i hela friden kan det vara så spännande och givande läsning?
Boken lever i alla fall med råge upp till mina förväntningar och jag förstår nu varför den sålts till över trettio länder innan den ens gavs ut!

0

Framtiden för oss i Säfsen

Förr var Säfsnäs en kommun i egen regi,
men det är ganska länge sen, den tiden är förbi.

Vad man hört och anat, så var vi ganska rika
men efter vi förenats med Ludvika så börjá trenden vika

Nu är vi en belastning i kommunens yttre kant
när pengarna tog slut var vi inte lika intressan´t

De anfäder och kämpar som byggde upp vår trakt
kunde aldrig ana att de skänkte bort vår makt!

Denna text lästes upp inför den samlade publiken inklusive kommunens representanter samt de olika politiska partiernas företrädare.
Den säger en hel del om hur bybor upplever situationen.

Stormötet var välbesökt, ca 120 säfsingar bänkade sig i stora salen i Folkets Hus.
Ilska, uppgivenhet och bestörtning, alla känslor fanns där, och många var det som passade på att ta till orda.

Om två dagar klubbas med stor sannolikhet igenom det förslag som ligger, och det innebär att vårt demensboende försvinner.
Budskapet till oss ortsbor var att vi skulle vara nöjda med att “vi inte lägger ner Säfsgården, vi gör bara vissa nödvändiga besparingar…”

Missnöjet pyr starkt i stugorna, man ventilerar och funderar, ett förslag som nu lagts fram är att undersöka möjligheten att byta kommun!
Det har väl ingen ort i mannaminne gjort, den som lever får se …

Hoppet är det sista som överger människan…

3

Skyltsöndag # 231

Dagens första skylt kommer från Alanya i Turkiet där dotter och dotterdotter var på semester medan jag fick njuta av lilla Daniels sällskap.
Kan ju berätta att efter hemkomsten blev bägge tjejerna helt utslagna i en präktig förkylning så de har tillbringat hela veckan liggande i var sin soffända…Men, nu är de bägge på bättringsvägen!

I morgon kväll ska jag gå till biblan för att se på film. Johannes Graaf filmar dokumentärt i södra Dalarna, samtidigt som han berättar historier om platserna han besöker. Jag har sett flera av hans filmer på sociala medier och ser fram emot att få träffa och höra honom själv berätta om sitt filmande.

Det händer annat också på biblan. Jag vet inte hur många bebisar vi har i byn men hoppas det blir stor uppslutning!

Jag har ett tag tjatat på PRO att jag vill höra och se dragspelsmusik, och nu blir det av! I Finland är dragspelsmusik kanske större än i Sverige, jag är ju uppfödd med bland annat “Säkkijärven polkka”, nu hoppas jag bara att det kommer mycket publik för att lyssna och stampa takten…

I mitt arkiv hittade jag denna pärla till “skylt”

Visst är det gulligt!

BP förvaltar det roliga skylt-temat som man snabbt blir beroende av och du hittar flera skyltare här

4

Söndags-smakbit # 41

Bloggen Flykten från verkligheten ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.

Jag har nyss börjat läsa boken Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl

Berättelsen är förlagd till det norrländska rallarsamhället Tornehamn sommaren 1901 där järnvägen ska ta plats mellan fjällen där renarna betar och samerna lever.
Titeln är länkad till förlaget där du kan läsa mer.

Smakbiten kommer från sid. 46

“-Järnvägen är en stor tillgång för landet, sa han. När den står klar kommer vi att kunna ösa ur ymniga rikedomar. Jag har sagt till Hedvig att hon ska vara stolt över att ha en bror som är vid banan. Att landet knyts samman på detta sätt, från syd till norr. är oerhört stort!
-Kommande generationer kommer att tacka oss för vårt arbete. Det får man påminna sig om de dagar det känns tungt. Inte för att jag tippar grus eller lägger räls, men självavården är också en börda.
Hedvig bet i en syltök och Georg började berätta om begravningarna han förrättat sedan de kom hit. Den skarpa ättikssmaken förstärktes av orden när den spred sig i munnen, och fick henne att tänka på något surt och ruttet.”

0