Jag tycker tiden har gått långsamt, men nu är det i alla fall en månad sedan Blinka skadade sitt korsband i benet.
Jag har varit mer orolig än vad jag vill erkänna, ett tag trodde jag nog att vår tid tillsammans skulle ta slut.
Men trots att Blinka varit trött, haft ont mellan varven, så har hon hela tiden ätit bra, och varit med i allt som händer.
Inte någon gång har jag känt att hon gett upp eller haft så ont att vi inte kunnat hantera det.
Efter att i veckor harvat runt i långsam takt runt huset eller i bästa fall kvarteret så var vi rätt less på det bägge två och att få låna barnvagnen och komma ut på längre promenader blev ett klart lyft!
En glad och nyfiken Blinka sitter blickstilla i vagnen…förutom om det kommer någon närgången hund och vill nosa, då kan hon morra till, men så är hon ju också i överläge jämfört med dem som står på marken.
När vi promenerat en bra bit lyfter jag ner Blinka så hon får gå och nosa upp nya dofter, och gissa om hon gör det! Här stod hon säkert tio minuter (okej, minst tre då..) och söp in dofterna av ???
Själv passade jag på att fota något jag först trodde var en skogsbrand, som visade sig vara …en gengasbil
..och ett gäng duvor som antagligen gillar att äta grus ur sandbilen!
Upp-och-nervända världen..
Men först nu de senaste dagarna har jag känt att benet faktiskt börjat fungera bättre. Blinka niger när hon går, alltså haltar hon rejält, men hon har ett högre tempo så jag får hejda henne lite grann men jag har konstaterat att hennes gång är bättre i trav än i promenadtakt. Och stelheten och smärtan hon upplevde ett par timmar efter en promenad verkar nu utebli, så himla skönt!
Jag är så tacksam över varje litet framsteg, benet kommer nog aldrig bli helt återställt, men vem bryr sig, i vår höga ålder får man ju räkna med skavanker av olika slag.
Nu önskar jag bara minusgrader för jag är trött på
It´s raining cats and dogs…
