Kategori: Bloggen

Förr var Säfsnäs en kommun i egen regi,
men det är ganska länge sen, den tiden är förbi.

De anfäder och kämpar som byggde upp vår trakt
kunde aldrig ana att de skänkte bort vår makt!

Denna text lästes upp inför den samlade publiken inklusive kommunens representanter samt de olika politiska partiernas företrädare.
Den säger en hel del om hur bybor upplever situationen.

Stormötet var välbesökt, ca 120 säfsingar bänkade sig i stora salen i Folkets Hus.
Ilska, uppgivenhet och bestörtning, alla känslor fanns där, och många var det som passade på att ta till orda.

Om två dagar klubbas med stor sannolikhet igenom det förslag som ligger, och det innebär att vårt demensboende försvinner.
Budskapet till oss ortsbor var att vi skulle vara nöjda med att “vi inte lägger ner Säfsgården, vi gör bara vissa nödvändiga besparingar…”

Missnöjet pyr starkt i stugorna, man ventilerar och funderar, ett förslag som nu lagts fram är att undersöka möjligheten att byta kommun!
Det har väl ingen ort i mannaminne gjort, den som lever får se …

Hoppet är det sista som överger människan…

Igår nåddes jag av ett sorgebud.
En nätvän som jag haft kontakt med i över tio års tid hade somnat in.

Hon hade ett par dagar tidigare drabbats av en stroke och utgången blev den sämsta möjliga.

Varför jag tar upp detta här i bloggen är för att jag vill berätta hur mycket även en kontakt som bara sker här på nätet kan betyda.
Det började med att denna trevliga kvinna började följa min blogg och skriva kommentarer.

Tyvärr bloggade hon inte själv, så vår kontakt blev lite haltande. Hon lärde känna mig bättre än jag lärde känna henne.

Men så småningom började vi skriva mejl istället och vi blev även vänner på facebook.

Där fick jag se foton på hennes familj, maken, döttrarna och barnbarnen.
Vi förstod varandra, peppade varandra när vi stötte på motgångar, sjukdom och andra ledsamheter. Ibland gick det flera veckor utan att vi hörde av oss till varandra, ibland hade vi tätare kontakt.

Det var hennes make som skickade meddelande till mig och berättade om det tragiska som hänt. Han skrev att vår vänskap betytt mycket för henne.

Jag blir så oerhört sorgsen, det har varit en tung dag.

Många har svårt att förstår att kontakter man knyter på nätet också kan betyda mycket, och trots att man kanske aldrig möts i verkligheten så finns man där för varandra. Det är en trygghet och en rikedom och jag är så lyckligt lottad att jag har fått flera vänner via nätet.

Livet är skört, ibland på tok för kort, och jag är bara så tacksam över alla mina fina vänner, både de som jag träffar och dem jag umgås med via bildskärmen.
Tack för att ni finns

Läktarna ekar tomma, inget tjo och tjim från publikhavet, istället reklamöverdrag på läktarplatserna så att det inte ska se så ödsligt ut.
Detta borde vara en folkfest av stora mått, VM i fri-idrott!

Tv-kamerorna fångar in några beduin-klädda (?) qatarer, även ett fåtal svartklädda kvinnor syns bland de nedre bänkraderna.
Nu försöker arrangörerna fylla arenan genom att locka folk in från gatan, gratis förstås.

Jag har sett tappra kvinnor från Qatar springa i försöksheat och vara ohjälpligt efter. Jag hade önskat att det fanns publik på plats för att heja fram dem!
Men ändå, det känns bra att se dem på startlinjen, kanske finns ändå ett gryende intresse för kvinnlig fri-idrott?

Varför man nu väljer att hålla VM här är inte ett dugg svårt att begripa, det är pengar som styr, och det har Qatar mer än de kan göra av med.Jag läste att varje qatarisk medborgare erhåller en medborgarlön på motsvarande 5000 euro i månaden.

Hur som helst, jag gillar fri-idrott, och när spelen nu går på bästa sändningstid på eftermiddag-kväll så vill jag självklart följa tävlingarna.
Och det har jag inte gjort förgäves, två svenska medaljer som värmer hjärtat!

Eftersom jag är en nörd så följer jag tävlingarna på IAAF:s officiella sida.
Där kan man nörda ner sig precis hur mycket som helst bland all statistik som finns tillgänglig.

Detta betyder förstås att jyckarna får sin långpromenad mitt på dagen, och idag inte alls..
Regn och rusk, mössa och vantar åkte på imorse. Då kan två små jyckar också få ta det lite lugnt, speciellt som matte lider av sin hälsporre.
Apropå det, hörde idag att en av medaljfavoriterna på kvinnornas 5.000 meter inte ställer upp, hon lider av….just det, hälsporre!
Kan dom inte fixa en toppidrottare då är det ganska kört för en finnkäring som nog får vänta på att tiden läker…

Idag åkte mina flickor hem till kalla Norden.
I helgen ska min kollohund återbördas till Falun, något som inte är det lättaste. Busstidtabellen visar kalla fakta: man kan inte åka Ludvika – Fredriksberg tur/retur på samma dag, det går bara en buss per dag…

Bussavgångarna är lika sällsynta som tallarna på myren

Men vad gör man när man är ohjälpligt förtjust i det karga landskapet…och vill fortsätta bo här!

Ska jag kanske skicka en liten bukett eterneller till Dalatrafik?

Självklart sitter jag här och väntar otåligt och med lite bävan på att Daniel Ståhl ska påbörja sin resa mot VM-guldet i diskus!
Han är ju en sån härlig typ, glimten i ögat, busar med reportrar, satsar 110% men alltid med hjärtat med, skämtar och peppar sina medtävlare. Uppträder precis som en toppidrottare ska göra. Inte minsta divalater, bara äkta glädje över att vara i sitt livs form och få göra det han tycker bäst om!

Helgen gick med en rasande fart, i fredags blev jag bjuden på smörgåstårta med italienska smaker och i lördags..

bjöd grannen på den vackraste räkmacka jag skådat!

Men tro nu inte att jag levde på det, o nej, det blev en vinkokt fläsklägg i lergryta och då fläskläggen var stor så kokade jag också en sats med ärtsoppa.

Vi har vistats ute i skönt men mest mulet höstväder

Jag har verkligen mått bra och känt harmoni

i vår underbara natur med mina älskliga djur!

Nu sätter jag mig tillrätta och koncentrerar mig på att skicka goda vibbar till Daniel. För det är han värd!