Kategori: Läst

Bloggen Flykten från verkligheten ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.

Äntligen har jag fått sätta tänderna i
Sen for jag hem, tredje och sista delen i Karin Smirnoffs trilogi.

Jag läste den andra delen i september och har otåligt väntat på fortsättningen. Nu försöker jag portionera ut boken lite så den ska räcka lite längre, men det är svårt….
Det tog ett litet tag innan jag var tillbaka i jaanakippo-världen, men sen var jag åter fast.

Smakbit sid. 123

“Kvällen var bästa arbetspasset. Ingen dusch eller städning. Bara kvällsfika mdicin och avklädning.
Vissa ville läsa några rader ur boken. Andra somnade direkt. Jag passade på att klappa på kroppsdelar som stack ut. Lika mycket för dem som för min egen skull. Gamlingsskinn var lent. Det hade en egen densitet.”

sid. 258

“Söö var inte som smalånger. Jag saknade träden. Stammarna som förstod när man frös. Eller behövde en gren att hålla sig i. Hällorna och stenbrotten pratade inte med mig. De sa inte akta dig du halkar stenen är lös hoppa inte på den. De trodde inte på mig. Norrifrån som jag var.”

Bloggen Betraktelser ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.
Där får du många spännande boktitlar att kika närmare på.

Med anledning av att jag i höst ska få inte bara en utan två nya familjemedlemmar, två barnbarnsbarn, så har jag uppdaterat mina kunskaper genom att läsa den underhållande boken
Det första mysteriet – historien om dig innan du föddes av Katharina Vestre

Titeln är länkad till förlaget där du kan läsa mer.

Smakbit sid.37

“Ungefär en vecka efter befruktningen inleds en ganska brutal invasion.
I livmodern har din mor förberett en tjock, svampartad slemhinna som blåsan kan klibba fast vid. Strax därefter sprutar den ut nedbrytande ämnen och gräver sig djupare in. Blodkärl sprängs, celler dör i horder. Det hela påminner om en blodig zombiefilm. Dina utsvultna celler tar ivrigt för sig av slemhinnan och blodet.Små rötter hakar sig fast runt din mors blodkärl. Det här är början till moderkakan…”

s.82
“Ditt ansikte börjar som tre separata delar, med ögonen långt ut mot sidorna som på en fisk, och näsborrarna allra högst upp på huvudet. Sedan börjar varje del sakta röra sig in mot en gemensam punkt. Näsborrarna kryper ner från pannan, och ögonen flyttar sig in mot mitten…

s.90

“I början är fingrarna hopväxta, men under den åttonde veckan skiljs de från varandra. Förvandlingen sker genom välkoordinerade, kollektiva cellsjälvmord. Fingercellerna skickar ut dödssignaler. Till slut finns det bara kvar säckar med rester. Ätarceller går runt och glufsar i sig avfallet, så att mellanrummen mellan fingrarna rensas upp.”

Bloggen Flykten från verkligheten ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.

Jag har nyss börjat läsa Jessie Burtons roman Bekännelsen
Titeln är länkad till förlaget där du kan läsa mer om boken.

Smakbit sid.91

“När Elise såg Barbara komma fram till deras bord på restaurangen var det som att befinna sig i närheten av en ärkeängel. Här var hon, nedstigen till människorna! Barbaras huvud var litet, men likt en lejoninnas, och hennes panna var hög. Hennes tänder växte när hon log – och hon log omedelbart mot Elise. Och den där fantastiska munnen! Ett leende som utlovade ärlighet. Hennes dialekt innehöll fortfarande spår av den amerikanska södern: varm och djup och rullande, okynnig och musikalisk. När hon satte sig var det som om luften böljade där hon placerat sig.”

Jag läste idag att författaren Marlen Haushofer idag skulle fyllt hundra år.
Jag läste hennes roman Väggen för några år sedan och den är fortfarande en av de böcker som gjort störst intryck på mig!
En bok jag verkligen rekommenderar

Bloggen Betraktelser ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.
Där får du många spännande boktitlar att kika närmare på.

Jag har under flera veckors tid läst en bok på engelska, den heter The Overstory och är skriven av Richard Powers.
Titeln är länkad till förlaget där du kan läsa mer om boken som vunnit Pulitzer-priset 2019
Jag har läst en hel del böcker om träd, då som faktaböcker, medan den här är en fiction-berättelse som dock innehåller mycket fakta.
Den har inte varit den enklaste berättelsen att ta till sig, men den liknar ingenting jag tidigare läst och temat med vår skogsdöd på jorden är synnerligen aktuellt.

I USA återstår idag ca 5 procent av skogarnas areal och denna bok berättar en märkvärdig berättelse om hur en grupp människor, träd-aktivister, mot alla odds försöker förhindra att de sista stora redwood-träden huggs ner.

Smakbit 122
“A secret suspicion sets her apart from the others. She´s sure, on no evidence whatsoever, that trees are social creatures. It´s obvious to her: motionless things that grow in mass mixed communities must have evolved ways to synchronize with one another. Nature knows few loner trees. But the belief leaves her marooned. Bitter irony: here she is, with her people, at last, and even they can´t see the obvious.”

Smakbit s.221
“The final chapter eludes her. She needs some impossible trifecta: hopeful, useful, and true. She coud use Old Tjikko, that Norway spruce who lives about midway up the length of Sweden. Above the ground, the tree is only a few hundred years old. But below, in the microbe-riddled soil, he reaches back nine thousand years or more – thousands of years older than this trick of writing she uses to try to capture it”.

s. 250
“Children, women, slaves, aboriginals, the ill, insane, and disabled: all changed, unthinkably, over the centuries, into persons by the law. So why shouldn´t trees and eagles and rivers and living mountains be able to sue humans for theft and endless damages?”

s.424
“Trees know when we´re close by. The chemistry of their roots and the perfumes their leaves pump out change when we´re near….When you feel good after a walk in the woods, it may be that certain species are bribing you. So many wonder drugs have come from trees, and we haven´t yet scratched the surface of the offerings.Trees have long been trying to reach us. But they speak on frequencies too low for people to hear.”