Jag har läst..

Miriam och Filip har lämnat Stockholm för en ny tillvaro i ett bedövande vackert sydeuropeiskt landskap.
Men trots alla förutsättningar för en lugn tid med den nyfödda dottern och god arbetsro för dem båda, är läget spänt och stumt.
När vännerna Ashkan och Erika kommer på besök börjar parets distans till varandra och det samhälle de lever i framträda tydligare, och i den stillastående hettan väcks frågan om hur isolerat man kan tillåta sig att leva.

Utdrag ur boken:
"Ju längre ut hon simmar desto mer svalkar havet. Hon varvar mellan att simma rygg- och bröstsim. Simmar hon bröstsim för länge kan hon inte hålla sig från att titta ned mot botten. Det är för djupt för att urskilja något. Havet under henne är mörkt. Och så fort hon tittar ned har hon inget annat val än att simma på rygg och försöka glömma bottentankarna. Ersätta utsikten med himmel. Där hon är hörs inget annat än små vågkrusningar, bris och om öronen sjunker ned under ytan, ett dovt knastrande från undervattensströmmarna som vill föra henne längre ut. "

Nu får jag erkänna att jag blev besviken. Halvvägs in i boken väntar jag fortfarande på att något ska hända som sätter marken i rullning eller som ruskar om och piggar upp mig i min halvdvala. Där har jag fastnat precis som huvudpersonerna i boken. Den kvava hettan mår jag förmodligen lika dåligt av som de själva, jag hatar ju stark värme och min lekamen slutar fungera. Den verkar också sluta fungera för karaktärerna, och frågan jag mest ställer mig är varför de envisas med att bo där!
Barnet har en stor roll i boken, men benämns i tredje person och inte egentligen som någon levande varelse, mer som ett bihang som man måste passa för att det inte ska dö i plötslig spädbarnsdöd.
Tyvärr, trots den stilistiska säkerheten tyckte jag boken var urtrist, men jag ser också att många andra uppskattar den desto mer och ger den höga betyg.