Jag har läst..

Utan att själv förstå varför kliver Märit av tåget i Lund. Hon har inte varit där på femtio år och trodde inte att hon någonsin skulle återvända. Det var här hon påbörjade sina studier på sextiotalet i en tid då det svenska folkhemmet blomstrade.
Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. I den hamnade patienterna från det närbelägna Vipeholm, en anstalt för så kallade sinnesslöa. Här ligger TokLars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Han som var hennes bro.
Nu har hon kommit till hans grav.

Utdrag ur boken:
"Hon slamrar runt ett slag, spolar vatten, mäter upp kaffepulver och häller till och med upp lite mjölk i en pytteliten bringare. Den Andra skrattar plötsligt till i min tinning, det är ett kort litet hånskratt riktat mot Kajsa, men hon säger ingenting. Det är klokt av det lilla monstret, för just nu har jag inte tid med henne. Jag höjer vänsterhanden och sätter den under hakan, för att markera att jag är ett under av avspändhet, men jag säger inget. Kajsa ser som hastigast på mig medan hon drar med disktrasan över diskbänken. Hon skulle ju kunna ha spillt."

Jag måste erkänna att jag har svårt för denna populära författare. Detta är nog den femte boken av henne jag läst, och känslan av olust, något som skaver, lämnar mig inte denna gång heller.
Nu är ju ämnet sådant att det ska skava, men, istället för att känna sympati och förfasan över hur sk. sinnesslöa behandlades så förfasar jag mig över de sk. normala huvudpersonerna och deras ondska.
Texten skrivs i en beskäftig anda, en raljerande ton som kanske ska föreställa ironisk men som jag bara tycker är jobbig.
Och så dessa långa meningar, totala tirader, vad sägs om 206 ord i en enda mening!
Kanske skulle författaren skriva en ren skräckroman, då skulle man vara bättre förberedd på den otäcka stämningen, människornas grymhet och de märkliga karaktärerna.