Äntligen känns det som ett gott nytt…

Det tog sin lilla tid, men nu börjar jag känna mig bättre!

Tack snälla goa människor som skickat hälsningar i mängder, gissa om de värmer!!

Allt började redan dagen innan julafton, då jag var stel i nacken.
Men, det är ju sådant som inträffar ibland, man sover i fel ställning eller utsätter sig för drag.
Julen gick bra, bara lite nackspärr, tänkte jag.
Dessvärre blev nacken bara ondare ju flera dagar som gick och till slut var det så illa att inga värktabletter hjälpte och det var omöjligt att lägga huvudet på kudden.
I söndags kom bonusdottern hit med sin pojkvän, de anlände sent på kvällen och det blev andra natten som jag satt i soffan hela natten lång…
Följande dag ringde maken till sjukvårdsupplysningen men blev ombedd att ringa senare..
När han gjorde det fick vi tack och lov den sista akuttiden för dagen på vårdcentralen.
Där träffade vi en ung och trevlig stafettläkare som sade att det nog inte var något att oroa sig för, men han skulle ta en snabbsänka för säkerthets skull.
Det skulle han inte ha gjort, den var självklart förhöjd, och nu vågade inte läkaren skicka hem mig.
Istället fick jag en remiss till akuten för vidare undersökningar.
Men, på Ludvika akuten fanns ingen ortoped, och jag skickades vidare till Falun.
Nu hade tre timmar gått sedan avfärden hemifrån, vi hade inte ätit middag, den skulle vi njuta av med våra gäster, och jag hade förstås inte tagit med mig värktabletter heller.
Väntrummet på akuten var fullt.
Det bådade inte gott, så maken ringde hem och sa att vi nog tar med oss köpe-pizzor hem.
Men,
det blev inga pizzor, klockan blev ett innan vi fick komma vidare från väntrummet!
Och då var jag den sista patienten där! Det var på ortopeden det var mest att göra, det hörde jag när jag bad att få värkmedicin och det var 16 patienter i kön!
Nåväl, jag fick till sist träffa en mycket kompetent läkare som tog sig tid med mig, undersökte mig ordentligt och sedan togs ytterligare blodprover.
Tyvärr visade dessa på för stort antal vita blodkroppar och ännu högre sänka, så nu ville dom inte släppa hem mig innan de hunnit undersöka mig vidare…
Klockan halv tre kom jag till avdelningen, hade då så ont att dom gärna fått klubba ner mig, och det gjorde dom på sätt och vis också…
Både lugnande och lindrande sattes in och jag lyckades somna en stund halvsittande i sängen.
Efter en timme vaknade jag då värken var etter värre, fick mer medicin och somnade om.
På morgonen var huvudet stelt men värken som bortblåst!
Vilken lättnad, och vilken underbar läkare jag fick på avdelningen!
Jag låg och sov när ronden gick, han ville inte väcka mig så han kom tillbaka senare!
Mitt fall hade kommit ända upp till klinikchefen eftersom man inte visste vad som förorsakade min smärta och mina höga värden.
Läkaren sade att detta var det värsta som fanns, att inte kunna ställa en riktig diagnos!
Men sängplatserna är åtråvärda, jag ville åka hem och läkarna kom inte längre så mycket längre, så jag fick lämna sängen åt bättre behövande under eftermiddagen.

Det mest fantastiska med hela historien är vårdpersonalen!
Varenda sköterska och läkare jag träffade, och de var många, var hur goa och rara som helst.
Ingen fräste åt mig, ingen verkade superstressad och jag fick idel vackra leenden!
Toppen helt enkelt, jag är djupt imponerad, och kan utnämna varenda en som kommande huvudrollsinnehavare i teveserien ”Sjukhuset”!

Ungdomarna som hade fått fixa sin egen middag kvällen innan blev äntligen belönade med mat!

Whiskygravade laxrullar fyllda med pepparrotsost, avocado och sesamfrön bestod förrätten av.
Sen blev det lammstek med tillbehör.

Det var ju tur i oturen att ungdomarna var hos oss, då kunde vi lämna djuren hemma. I annat fall hade jyckarna suttit med i bilen mellan klockan fyra på eftermiddagen och halv fyra på natten i en totalt utfryst bil!

Igår åkte så storstadsborna hem och vi hade en riktig slappardag!

Maken hade förutseende nog handlat några klor, bubblet hade vi ju redan, så vi kunde fira in det nya året!

Ute var det bistert, kung Bore har slagit sina lovar ordentligt omkring oss denna helg

Det lät mycket men det var inte många fyrverkerier vi lyckades se på himlen denna nyårsafton.
Lika bra var väl det, för stackars Loppan låg längst in under bastuaggregatet och skakade…

Nu vill jag ÖNSKA ALLA EN STRÅLANDE GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET, MÅ DET BRINGA LYCKA OCH GLÄDJE!

Jag ska börja traska omkring och hälsa på, det får ta lite tid för huvudet känns fortfarande lite tungt och svajigt och det blir inga långa stunder framför datorn.
Har tagit igen den förlorade sömnen, i dag vaknade jag klockan ett (!) efter ca 12 timmars sömn…hallelujah, och utan både baksmälla och skallebank!