Jag har läst..

Några månader har gått sedan barnet sade upp sig från dagis. Inga formulär fanns att fylla i, det var bara att öppna grinden och gå hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Femåringens upphovsmän är spårlöst försvunna, alla rum i lägenheten tillhör barnet nu. Men här och var finns pengar gömda, och chokladkex är mättande. Ledsagad av sin tysktalande leguan ger sig barnet ut på upptäcktsfärd bland höghusen och människorna i kranskommunen.

Främlingsleguanen är en skälmroman om att vara helt ensam i världen och om det vakuum som bildas när sorgens orsak har hunnit driva för långt ut i den gröna vattnen.

Utdrag ur boken:
"Idag mötte jag Ammi. Till slut måste det ske, inte sant. Hon kom plötsligt skvimpande efter vägen, på sitt oefterhärmliga sätt. Ammis gångstil är mycket särpräglad. Hon går med höfterna kraftigt framskjutna, och övre delen av ryggen bakåtlutad, så att fittan kommer först, likt en tilltufsad men beslöjad galjonsfigur. På detta vis rör sig Ammi, och sitt huvud lutar hon framåt, men blicken håller hon lyft, så att hon ständigt ser bedjande ut. Bara när hon grips av raseri rätar hon på nacken.

Jaha ja, vad ska jag nu säga?
Jag kan börja med att säga att detta kallas för skälmroman, min första, och definitivt sista!
För, hur det nu än är, denna kritikerrosade berättelse begrep jag inte ett skvatt av!
Trots att litteraturkritiker och läsare är rörande överens om att de skrattat sig igenom boken så har jag inte ens dragit på munnen.
Ibland har jag tyckt synd om....leguanen.
Men för mig är hela historien så världsfrånvänd och otrolig att min fantasi inte räcker till för att ens försöka förstå tolkningen. För att det finns en tolkning det begriper jag ju. Något om ett barn som blir övergivet, om hur lite vi vet om varandras liv egentligen, men sen då?
Nej jag behöver nog mera jordnära berättelser. Det är lika med min humor. Jag har inte samma humor som det stora flertalet. Jag lider om jag måste se dagens svenska humorprogram på teve. Det är ytterst sällan jag finner dem roliga. Lika illa med denna historia. Jag tycker inte om pojken som låter som en ansvarsfull vuxen men som beter sig som ett ufo, jag tycker inte om leguanen som boken igenom verkar hålla på att dö.
Författaren har jag sett på teve, hon var med i På spåret och var en mycket intelligent och slagfärdig kvinna.
I fortsättningen upplever jag henne hellre någon annanstans än i bokform. Och ja, jag vet, det är jag mot världen.
Om du läst boken kommentera gärna vad du tyckte!