Jag har läst..

När Pandora möter sin äldre bror Edison på flygplatsen, känner hon inte igen honom. Under de år som gått sedan de sågs sist har den smala, framgångsrika jazzpianisten från New York gått upp så mycket att han tycks ha förvandlats till någon annan. Varför? Vad har hänt?
Medan Pandora sakta inser att Edison har förlorat allt i sitt liv, att ätandet närmast är ett sätt att plåga sig själv till döds, blir hans utdragna besök allt mer svåruthärdligt för Pandoras man, hälsofreaket Fletcher. Till slut ger han sin fru ett ultimatum: Det är din bror eller jag.

Träffsäkert och med rasande energi skriver Shriver om fetma, en samhällsfråga som också för många är plågsamt personlig. Hur mycket uppoffringar bör vi göra för att hjälpa dem vi älskar? Och kan vi rädda dem - även om de behöver räddas från sig själva?

Utdrag ur boken:
"Det ska medges att min make som näringsnazist hade blivit mer attraktiv, men jag hade varit attraherad av honom även innan. Han hade hög panna och ett långt, ovalt ansikte. Han var friserad som en taggig ärttörnebuske för att dölja den begynnande flinten, och hans ansikte var format som en gevärskula. Ett strängt, fördömande drag hade smugit sig in i triangeln som utgjorde hans breda skuldror och nyligen avsmalnade midja, så att jag kände mig tillrättavisad bara av att befinna mig i hans fysiska närhet."

Jag hade svårt för den här boken. Varför kan jag undra, då ämnet är viktigt och författaren skriver med schwung. Ja säg det...
Något är det som stör, som gruskorn i skorna, kanske har jag bara svårt att ta till mig en berättelse där huvudpersonen försakar hela sin familj bestående av man och två bonusbarn för att istället isolera sig i en lägenhet med en fet och förfärande otrevlig bossy bror.
Tillsammans ska dom leva på flytande kost i form av pulverdrycker innehållande 500 kalorier i bortåt ett år!
Ett helt otänkbart scenario i min värld...
Boken är dock brutalt ärlig och uppriktig även på så sätt att författaren själv delvis upplevt situationen, dvs. hennes bror dog i fetmarelaterad sjukdom.

Det blir mycket jazz-tugg, något som inte tillför något i min läsupplevelse eftersom jag inte lyssnar på jazz och inte känner till jazzmusikens stora namn. Hela miljön är för mig totalt främmande.
Boken har fått översvallande recensioner, det är som vanligt jag som är motvallskäring för mig imponerade boken inte på. Basta.