Jag har läst..

Det har gått nästan tio år sedan Julia Win återvände från sin resa till Burma, landet där hennes far föddes och där hon fann en bro.
Hon är nu framgångsrik advokat på Manhattan, men känner sig vilsen och utbränd.
I ett försök att hitta tillbaka till sig själv och meningen med livet återvänder hon till Burma.
Där får hon höra historien om en kvinna som heter Nu Nu - en historia fylld av passion och tragik som kommer att förändra Julias liv i grunden.
Boken är en fristående fortsättning på #Konsten att höra hjärtslag"

Utdrag ur boken:
"Jag mindes hans ålderdomliga sätt att uttrycka sig, hans vana att i onödan be om ursäkt för precis allting. Hans hövlighet och ödmjukhet som rör mig så. Hans lilla stuga av mörk teak som dansade för min inre syn där den stod på sina stolpar, grisen som grymtade och vältrade sig i gyttjan.."

"Hur ska en mor kunna fördela sin kärlek? Ifall den hade formen av pärlor eller löv eller sand skulle hon kunna räkna dem och fördela dem jämnt.
Om hon ville. Ifall den hade formen av en stor, varm klump som en riskaka skulle hon kunna dela upp den i lika stora bitar. Men kärleken vet inte vad rättvisa är. Kärleken följer sina egna lagar. Till och med en mors kärlek."

Jag som så många andra blev helt förtrollad av den första boken.
Ännu ca 70 sidor in i den här boken upplever jag ett motstånd, en känsla av upprepning, "det här har jag läst förut"...
Men till slut kapitulerar jag ändå inför berättelsens skönhet. Miljön som bidrar till mystiken, det är som att läsa en saga ur Tusen och en natt. Det är varmt och innerligt. Men, inte samma fullträff som den första.