Jag har läst..

"Ni som är så lika!" Det har de hört så länge de kan minnas, Aggi och Tuva, mor och dotter.
Om vartannat berättar de sin historia. Aggi, som på 1970-talet lämnade civilisationen och den trånga släkten för att flytta till ett ödsligt torp i Lappland med sin Carl, där hon blev fri, blev sin egen.
Bångstyriga Tuva, som vuxen flyr tillbaka till den lilla hembyn, rädd för att hennes älskade Mi inte ska acceptera henne och barnet hon bär i sin mage.
Långsamt, utan att riktigt förstå det själva, närmar de sig varandra igen. I bakgrunden skaver hela tiden frågan: Kan man vara för lik sin mor?

Utdrag ur boken:
" Det plingas om igen uppfordrande på dörren samtidigt som telefonen äntligen blir tyst. Det ska visst lånas krattor och så passas på att pratas och frågas. Ska inte norrlänningar vara tystna och trumpna och sköta sitt, tänker jag om igen. Ska de inte låta mig sköta mitt. Ska inte jag få vara ifred med mitt, få tänka om jag vill= Få minnas bara om jag vill. Utan oh och ah så lika ni är. Utan deras -minns du, minns du, minns du= utan mina lögnaktiga svar."

"Min resväska var tung och otymplig, hjärtat farligt fladdrigt. Det hotade att flaxa upp i mina mungipor och ögonvrår. Att få mig att se alldeles opassande överlycklig ut. Jag höll andan och tryckte ner det. Stanna kvar i bröstet lilla hjärta tänkte jag tyst och bestämt. Och hjärtat stannade. "

"Träden har fötter de, jag har bara fötter. Fötter som snubblar på rötter ibland, på kullerstenar ibland. Fötter som snubblat mig i så många famnar, ner i så många sängar. Fötter som snubblat mig hela vägen hit. Rötter kan man önska sig, men det var snubbliga fötter man fick. Och en längtan i kroppen som aldrig tar slut"

"En text att bli lycklig av" skriver förlagschefen.
Jag brukar vara allergisk mot sånt.
Men, jag lät mig vältas, bokstavligen, för jag valde denna bok just på grund av den märkliga titeln!
Och jag föll, huvudstupa in i en berättelse så vacker, så stark så underbar...
Jag njuter av nya ord som jag begriper direkt: fågligt mönster, glidiga nylonkjolar, stränade flätor.
Jag minns inte när jag njöt så mycket av en roman.
Detta är den bästa boken jag läst i år, och det vill inte säga lite!