Jag har läst..

Det var prosten som gjorde fyndet. En bra bit ute i det sviktande kärret gav han ifrån sig en genomträngande busvissling, som han lärt sig under sin tonårstid i Kvikkjokk. Jag skyndade mig genast åt hans håll. Vattnet var kolsvart, över ytan stack en stör upp. Prosten grep tag och vickade på den. I det mörka slammet vajade något ljust, något som liknade hö.
Sedan, till min outsägliga fasa, insåg jag att det var hår.

Det är sommaren 1852 i byn Kengis i nordligaste Sverige. Prostens andliga väckelse drabbar samer och tornedalingar med oanad kraft. Samtidigt försvinner en vallpiga i de djupa skogarna. Snart drar folket ut i jakten på den slagbjörn som man tror härjar. Men prosten fruktar att det är en långt värre dråpare som går lös. Tillsammans med samepojken Jussi finner han spår av den ondska som tränger sig allt närmare och snart hotar att krossa hela väckelsen.

Utdrag ur boken:

"Själv vandrade jag också ensam. Men hos mig var det inte mod, utan en brist. Jag förmådde inget annat. Mina barnläppar var såriga där örfilarna träffat, mina späda överarmar var blåfläckade av obarmhärtiga nyp. Och värst av alla bestraffningar var hennes vana att dra mig i håret, nere vid nackroten där det gjorde som allra ondast. Det var som om hon slet i rovblast, ryckte och luggade tills blodet sipprade fram, som om hon ville slita lös hela min huvudsvål i en kletig skinnklump."

"Av alla de konster som prosten försökte lära mig visade sig talandet vara den svåraste. Om läsandet och skrivandet för mig var ett äventyr, en vandring upp bland fjälltoppar där vyerna blev allt storslagnare, var talandet som att dika ut en myr. Ju mer man skottade, desto mer sörja sörplade upp. Varje ord blev till ett slafsigt spadtag. Klafs. Klofs."

Hör ni gott folk, vad ska jag säga om denna vildsinta hiskeliga skröna? Annat än att jag föll som en fura!
Jag har valt att vänta ett tag på att låna den eftersom det varit lång kö och jag inte tyckt jag haft bråttom. Hade jag vetat hur mycket nöje den gav mig hade jag nog hängt på låset!
Men inte bara det, ibland var jag nästan spyfärdig av de blodiga beskrivningarna, inget för veklingar att läsa...
Men denna konst att beskriva händelseförlopp så detaljerat och mustigt att man ser allt framför ögonen utan att ens blunda, det har nog få författare. Var hittar han alla ord?? Har han samlat på dem under årens gång, i ett särskilt arkiv, för att ta fram dem ett och ett när historien som bäst behöver dem?
Varje sida osar svavel och man bör läsa boken lite sävligt för den handlar ju om sävligt folk uppe i norr.

För mig var detta en av de största läsupplevelserna, en historia full av vindlingar hitåt och ditåt, som att sitta på en berg-och-dalbana för att sedan kraschlanda i en centrifug.