Söndags-smakbit # 6

 

Bloggen Betraktelser ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.
Där får du många spännande boktitlar att kika närmare på.

Jag läser nu en helt fantastisk och fartfylld berättelse, den heter Mannen som älskade Sibirien och är skriven av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz

Romanen baserar sig på dagboksanteckningar av vetenskapsmannen Fritz Dörries, som i slutet av 1800-talet gjorde upptäcktsresor till fjärran länder, framför allt till Sibirien, en på den tiden stor vit fläck på kartan. Där samlade han på specimen av djur och växter, framför allt fjärilar men även rovdjur och fåglar. Dessa såldes till museer runt om i världen.
Titeln är länkad till förlaget där du kan läsa mer om boken.

Smakbit sid. 23

”I lägre liggande skogsområden, i synnerhet i soliga gläntor fångade jag en mängd olika dagfjärilar. Med huvudet vänt mot solen satt de underbart skimrande Thecla-arterna på ekbladen, smaragdina, brillantina och diamantina, försiktigt fladdrande med sina späda vingar, för att så plötsligt virvla upp och lekfullt cirkla runt under några korta ögonblick, och därefter återvända till samma blad, alltid samma blad, för under dem hängde fortfarande rester av pupporna de hade krupit fram ur. Med denna luftiga ringdans fyller de sina korta liv, finner en maka, älskar och dör.”

sid. 212

”Vi stötte ofta på den stora gulbröstade mården, en dristig och uthållig varelse, rådjurens värsta fiende. På en smal höjd fick jag syn på en havsörn som satt över ett rådjurskadaver och fyllde krävan med kött. Den lyfte och försvann när jag kom närmare. Men plötsligt dök en gulbröstad mård fram ur kadavrets inre och kikade sig omkring.. Jag fällde rövaren med ett välriktat skott – trodde jag, för när jag grep den i svansen svängde den sig kvickt runt och klamrade sig fast vid mig i ett desperat försök att hugga mig i strupen, det är så den dödar sina byten. ”

Sid 224

”En björn kom strövande förbi, tittade på lågorna, stannade ett ögonblick och vädrade, och gick sedan lugnt vidare. Vi kalasade på andlår, och natten såg ut att bli kall, så vi drog vargskinnspälsen över axlarna, rökte en extra pipa och gjorde upp planer innan vi gick in och lade oss i den eländiga kojan.
Men jag kan inte ha sovit mer än en kvart förrän madrassen under mig började leva. Den böljade och gungade. Vi steg skyndsamt upp, tände ett ljus och slet undan halmen. Och vilken intressant synt! Inte mindre än fyrtio små, mellanstora och över en meter långa huggormar låg i det svaga ljuset och ringlade inför våra misstrogna ögon. De hade inrättat sig här för vintern och hade nu blivit störda i sin dvala.”

27 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *