Idag för fjorton år sedan upplevde jag några omtumlande dygn.
Jag länkar till gamla inlägget här
Och idag kan jag något häpet konstatera att här sitter jag fortfarande och bloggar som om inget hänt….
Eller…i allafall nästan!
Jag hade svårt att ta in att jag hade en total förträngning på halsådern på höger sida, något som framkom mer eller mindre av slumpen.
Hade jag inte påtalat för ögonläkaren jag var på återbesök hos att jag ibland tappat synen korta ögonblick så hade jag förmodligen gått ett annat öde till mötes…
Diagnosen fick mig att sluta röka efter över 40 års blossande, något jag klarade mycket lättare än jag någonsin trott, men medicinen jag fick hjälpte till att ta bort röksuget.
Nu när jag är äldre har jag börjat fundera en hel del över min glömska som jag upplever i vardagen. Jag tappar ord, jag glömmer namn, ja jag är allmänt virrig, något vi brukar skratta åt i familjen.
Men, vad beror det på? Är det bara åldern och tidens gång, något som är ganska normalt, eller är det för att förträngningen gör sig påmind i hjärnan genom att inte hitta rätt till alla minnesceller eller börjar jag helt enkelt bli dement?
Min mormor blev svårt dement då jag var tonåring. Vi bodde tillsammans, min mamma, mormor och jag. Hon kunde till slut inte bo kvar hemma och vara ensam om dagarna i sitt förvirrade tillstånd och mot slutet kände hon inte igen oss. När hon gick bort var jag gravid med min dotter men det visste hon inte om.
Min mamma dog ung, hon drabbades av en hjärnblödning vid 48 års ålder, så oddsen för att hålla mig frisk långt upp i åren är inte helt optimala.
Läkarvetenskapen går dock framåt och idag finns bromsmediciner mot demens och jag går på regelbundna kontroller av blodtryck och andra värden och petar snällt i mig 6 piller om dagen för att fortsätta behålla mina bra värden
Nu funderar jag ändå på att göra en minnesutredning. Jag gjorde ett enkelt minnestest på nätet på 1177 och fick då förslag att gå vidare till en utredning.
Så varför velar jag? ja det undrar jag också, kanske dags att lyfta luren och beställa en tid på vårdcentralen
Vill jag veta hur framtiden förväntas bli för mig?
..eller ska jag skylla på en alien?
TAGS
22 kommentarer
LÄMNA GÄRNA EN KOMMENTAR
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Anette Nordström
Jag har samma sak som du. Glömmer ord och en massa möjligt. Men det är åldern. I alla fall för mig. Jag har inte haft några problem ”i huvudet” om du förstår vad jag menar. Jag märkte att när jag gått i pension så blev jag inte så alert längre. Och numera ger jag mig aldrig in i en diskussion. För mitt i allt kan jag glömma ord eller vad vi pratade om. Jag tror att det är helt normalt.
Paula
Visst är det trist att man ska tappa målföret! Jag märker när jag bloggar, för tio år sedan flöt texten på, jag bara läste igenom en gång och publicerade. Nu får jag peta i texten flera gånger om innan det blir något vettigt av det, ändå flyter det inte på som det ska. Men ja, jag ska nog ta tjuren vid hornen, detta att jag publicerade det gamla inlägget var också för att sätta press på mig själv. Alla blir vi äldre, alla får vi olika krämpor, en del kroppsliga, en del psykiska. Vi får ta hand om oss så bra vi kan. Kram och tack för din kommentar
Minton
Efter att jag varit sjuk är minnet väldigt dålig men det beror på infektion jag hade. Förhoppningsvis blir det bättre. Tycker du skall kolla upp det så slipper du gå och fundera.
Kramar från oss
Paula
Ja det är ett gott råd, jag ska ringa nästa vecka o beställa tid. Självklart påverkar sjukdom hur man orkar, både psykiskt och fysiskt. Jag hoppas du känner att formen blir bättre och bättre. Doktorn har väl sagt att det kan ta lång tid att repa sig, och då kan du bara acceptera. Kram från pörtet o nospuss till Minton som nog sussar gott nu
Ibod11 - Ingrid
Kära vän, jag förstår så väl att du drar dig för den där vårdkontakten. Men du har redan kommit så långt i tankarna och har förberett dig mentalt och kanske är det inte mycket som fattas innan du ringer det där samtalet. Jag är ganska säker på att du kommer att känna dig nöjd med dig själv när du väl har gjort det. Och tänk om en utredning visar att det inte är alls det som du befarar. Det finns så många anledningar att tappa ord, glömma och vara allmänt vimsig. Min hjärna ställer till det för mig på liknande sätt men jag har fått ett bestämt nekande av Gunnar när jag frågade om just det här. Det är skönt att höra de orden av någon som kan området och kanske behöver du också få höra dem. Om det skulle visa sig att dina farhågor stämmer så finns det säkert en hel del att göra för att bromsa. Åtgärder som du inte kan ta del av om du inte tar den här jobbiga kontakten. Om jag bodde lite närmare skulle jag gärna följa med och hålla handen, om det är något du skulle vilja, men jag vet ju att du har familjen där så du får säkert sällskap om det är det du vill. Jag skickar ett gäng peppande styrkekramar <3
Paula
Tack min fina vän för peppning! Det var mycket för att sätta lite press på mig själv som jag skrev inlägget, nu kan jag ju inte bara strunta i det…men jag tycker alla vårdkontakter är jobbiga. Sen är det så att jag har flera krämpor nu som jag behöver få hjälp med och då känns allt oöverstigligt, var ska jag börja osv. Men nu tar jag detta först och sen får jag beta av andra besvär och hoppas de försvinner under väntetiden,! Kvällskram från pörtet
LillaSyster
Om det nu är så att du behöver bromsmedicin så borde det ju vara till din fördel att börja med den i ett tidigt stadie? Känns som om du redan bestämt dig för att be om hjälp/få en utredning och det tycker jag är klokt och bra. Speciellt med tanke på dina gener. (Fick för ett tag sedan veta att en kollega jag hade på sista förskolan jag jobbade på blev tagen ur tjänst nu i våras- det visade sig vara långt framskriden demens och hon hade minst 8 år kvar att jobba innan det var dags för pension…. nu är frågan hur länge till hon kan bo hemma.) Hoppas verkligen att du får hjälp. Kram
Paula
JA, jag SKAAAAA! Jag ville sätta press på mig själv o när jag fick upp mitt gamla inlägg tänkte jag att nu jäklar talar jag om för världen, för då har jag press på mig att verkligen göra det. Det är så sorgligt med demens, att bit för bit förlora sig själv. Hoppas läkarvetenskapen går framåt fort så man kan sätta in åtgärder mycket tidigare än vi gör idag. KRAAAAM och tack för pepp
Anna i Portugal
Jag tänker att om du funderar på det så finns det en anledning och då känner jag att det är väl bra att få besked så tidigt som möjligt så bromsmedicinen kan göra den bästa nyttan. Hoppas du landar i ett beslut du själv är nöjd med.
Paula
Jo nu har jag satt press på mig själv när jag skrev inlägget, jag tror det var bra för att jag ska få ändan ur vagnen…jag gillar verkligen inte att behöva ha kontakt med vården. Jag som annars har lätt för att prata och uttrycka mig får bara en stor klump i halsen…men nu är jag avslöjad. Tack för pepp
BP
Läste ditt inlägg från 2010. Vilken tur att din ögonläkare var så uppmärksam. Ja, och här sitter du nu och bloggar, gör långa njutfulla promenader och oroar dig över att ha demens. Okej, du verkar ha sjukdomen i familjen, så det är kanske klokt att göra en utredning.
Och nu när du tog upp det så glömmer jag också ord, kom inte ens på ett så simpelt ord som ketchup häromdagen. Jag skyller på åldern. Mina föräldrar blev 88 och 94 år gamla. Så gammal vill jag absolut inte bli. Alla i min släkt blev äldre än 80, så…
Ja, nu fick du mig att tänka… Tror jag börjar med testet på 1177… om jag hittar det alltså.
Paula
Jag vill gärna bli jättegammal om jag bara har en någotsånär bra hälsa! Och då skulle jag bryta den negativa trenden. Mormor hann fylla sjuttio men då var hon både dement och hade cancer, Men det är ju inget självändamål att bli gammal, man ska trivas med livet, det är nog det viktigaste. Och det gör jag, till 100% Det var bara det här med vårdkontakter jag har så svårt för…Tack för pepp
Äventyret Framtiden
Ta kontakt och få till en undersökning. Du är ju redan på väg och tänk sedan på att du är inte din sjukdom, du är du…gener spelar roll men det behöver inte betyda detsamma som för din mor och din mormor.
Lycka till Paula, du är en klok kvinna som tar kloka beslut.
Kram från gränden !
Paula
Du är också en klok kvinna, och det var fint sagt att man inte är sin sjukdom. Tyvärr drabbar ju demens personligheten , vem vill bli personlighetsförändrad, kanske aggressiv och argsint. Men jag inser att jag ska riva plåstret nu och inte sen. Tack för pepp och kloka ord. Kram från pörtet
Hanneles bokparadis
Ta hand om dig!
Paula
Tack, det ska jag försöka göra!
Anna-Lena
Glömmer ord gör vi nog alla mer eller mindre i vår ålder. Har dina närmaste reagerat på att du glömmer, eller finns tanken bara i dina tankar? Hur som helst så är det kanske bäst att rådfråga läkarvetenskapen, för att få någon slags ro i sinnet. Kanske blir du lugnad, eller så får du hjälp för framtiden.
Jobbiga tankar, hur som helst.
Kramar från mig.
Paula
Nog tycker mina tjejer att jag är rätt förvirrad, framför allt har jag dåligt minne och ibland minns jag inte vad jag gjorde igår. Men jag ska vara klok nog att inse att det är bättre att veta än att stoppa huvudet i sanden. Så tack för pepp och kram till dig
Christian Lehmann Gisler
Först: mitt allra största medlidande å all medkänsla för det du gått igenom, förstår att det tär på psyket med tanke på din bakgrund i familjen/släkten.
Kan väl säga att även vi här hemma har svårt med minnet ibland, namn, ord å annat vardagligt har en förmåga att försvinna i nåt dubiöst dunkel. Själv tror jag det är normalt för en högre ålder, men även det faktum att data/mobil/tv världen å alla info runt om i samhället påverkar vår hjärna mer än vi kanske anar….
Hursomhelst, tror det kommer gå bra för dig du har ju en mycket viktig hälsofaktor, nämligen humor, det underlättar!
Ha en underbar fredag!
Paula
Tack snälla du för värmande ord! Livet är mycket lättare att leva när man har självdistans och humor o gott humör. Dock har jag varit väldigt deppig sista månaderna även om jag inte basunerat ut det. Inget har känts roligt och jag har inte velat umgås med familj och vänner. Mycket berodde på min sorg efter min lilla hund som gick bort men inser nu att det inte är hela sanningen. Nästa vecka lyfter jag luren och pratar med vården.
Karin
Oj, vilken pärs, för fjorton år sedan! Vilken klok ögonläkare! Och vilken kul bild!
Det där med glömska är lurigt. Jag har länge tänkt att jag ÄR sådan. Glömsk som barn, tankspridd hela livet. När jag i trettiofemårsålder och lämnade barnen hos min mamma för att åka på jobbkonferens lämnade jag jobbdokumentet hos henne och åkte till konferensen med blöjväska och barntillbehör. Då sa hon tröstande: ”Klart att du är tankspridd, du som har så mycket att sprida dina tankar på”. Den ursäkten har jag levt på sedan dess, men om jag tänker efter håller den ju inte hur länge som helst. Jag borde nog fundera i samma banor som du.
Paula
Men kära nån, så penibelt! Jo jag vet att det finns många som är disträa redan som unga, Hade ett par kollegor som jämnt glömde papper efter sig och var allmänt vimsiga. Men, vad gäller mig själv märker jag en tydlig förändring till det sämre, och det är ju trist. Och det värsta jag vet är att ta kontakt med vården. Jag blir nervös, tror att jag måste avhandla allt på tio minuter för det har flera doktorer sagt till mig, du får bara ta upp en krämpa och det ska gå fort, har du fler problem får du beställa ny tid. Basta. Sånt kan ju få en annars lugn och sansad person att bli stressad, eller hur? Men nu har jag lagt ribban och ska ringa nästa vecka. Och när jag väl får komma o göra en utredning så delar jag förstås med mig av erfarenheterna här i bloggen eftersom flera av mina vänner är i samma åldersgrupp och kan ha nytta av lite info. Tack för peppande ord