Gamla stadsdelen Östanfors /färgsprakande november

Förra veckan när jag letade efter de vackert målade elskåpen hittade jag annat intressant också

Jag såg fram emot att vandra längs Faluån, men den var inte till sin fördel den här årstiden. Istället för brusande vatten låg det några pölar i årännan som i övrigt var torrlagd! Det enda brusandet kom från ett hål i slaggväggen där någon sorts avrinning sker.

I en av alla smala gränder träffade jag på denna ljuvliga fluffiga katt, som pratade med mig högljutt och inte lät mig traska vidare utan gick framför fötterna på mig så jag var tvungen att stanna. Jag förstod att den ville att jag skulle öppna en port till en gård där den förmodligen hörde hemma, men porten var reglad så jag kunde inte hjälpa kissen. Till slut insåg den att jag inte var till någon hjälp och vände om.

Nu har jag hittat till Faluns smalaste gränd! Så bra med all tydlig skyltning så man får ta del av historien.

Vid nästa skylt handlar det om Koppgumman som var dåtidens kloka gumma och sysslade med åderlåtning, en terapiform som faktiskt åter är i ropet, man bearbetar bindväv och muskulatur med sugkoppar vilka ökar cirkulationen, löser upp muskulatur och rensar bort slaggprodukter!

Vad ska jag färgspraka med idag då?

Jag kan ju visa den nu invigda illgrönt vackra konstgräsplanen i mitt kvarter. Jag undrade tidigare vad de pysslade med då de lagt ut mattan och sedan spred ut något som såg ut som grus eller jord över hela planen. Jo, jag lyssnade med en farbror som liksom jag stod och tittade när gubbarna jobbade. Han berättade att man trycker ner sand eller granulat i gräset för att göra det hållbart och tjockt. Alltid lär man sig något…

Den gamla fotbollsplanen intill ser nu ganska sjabbig och trist ut…

Nu återstår bara att sätta upp den anrika knallgula Lindvallen-skylten!